Människor undrar varför kineserna inte kan göra det som araberna nu gör.

Jasminrevolutionen var ett uppror I Tunisien som i januari fick diktatorn Ben Ali och hans regim på fall. Den skapade en dominoeffekt i andra diktaturer i arabvärlden. I Algeriet, Egypten, Jordan, Jemen, Libanon och andra platser har folket gått ut på gatorna i protest mot diktatur, korrumperade myndigheter, hungersnöd och hög arbetslöshet, för att kräva en förändring.

De senaste två veckorna har tusentals egyptier, trots en omfattande polisnärvaro och varningar om nedslag från regimen, dagligen invaderat gatorna i Kairo, Suez och Alexandria. Inspirerade av upproret i Tunisien kräver också de politiska reformer och har uppmanat president Mubarak att lämna landet.

Genomslaget av den sociala oron i Egypten är mycket större än i Tunisien. Egyptens omfattande territorium och stora militära kraft får landet att spela en viktig roll i arabvärlden. Egypten är dessutom USA:s främste allierade i Mellanöstern, och efter Israel dess största mottagare av militärt bistånd. Därför har den inverkan långt bortom Mellanöstern.

Efter att det egyptiska upproret börjat gav sig även hundratusentals regimkritiska demonstranter ut på gatorna städer över hela Jemen den 2 och 3 februari. De skrek: ”Nej till korruption, nej till diktatur”, och krävde ett slut på president Salehs 32-åriga maktinnehav.

I Syrien har oppositionella sagt att de planerar uppror mot president Bashar al-Assads diktatur.

Vad händer då i Kina.

På andra sidan jorden, ägnar många kinesiska internetanvändare, trots mediecensuren, noggrann uppmärksamhet åt det som pågår i Egypten. De är intresserade av vilken betydelse det kan få för Kina.

Den 29 januari blockerades orden “Egypten” och “Kairo” på stora kinesiska mikrobloggar som Tencent, 163 och Sohu. Men inte på Sina. Regimen vill inte att kineserna ska se de stora och populära demonstrationerna mot diktatur i det ena landet efter det andra.

Kinas allmänna medier har hållit en mycket låg profil på rapporteringen från protesterna i Egypten. Statliga Xinhua undvek att nämna de senaste nyheterna om allmänhetens uppror. Det rapporterades inte att egyptierna kräver att presidenten ska avgå. Inte heller uppmärksammades de vänliga kontakterna mellan soldater i stridsvagnar och demonstranterna på Kairos gator.

Enligt ickeofficiella webbsidor har Statsrådets informationskontor och Ministeriet för allmän säkerhet utfärdat ett krav att alla medier endast får använda Xinhuas rapporter och inte några översättningar av utländska artiklar. I meddelandet beordrades också alla webbsidor att ”förstärka administrationen” av forum och bloggar, särskilt mikrobloggar. Efterlevs inte detta kan webbsidan stängas.

Kommunistpartiets central propagandadepartement kontrollerar kinesisk media. Vad fruktar det?

I en Epoch Times-artikel den 20 januari påpekades många likheter mellan de tunisiska och kinesiska samhällena. Bland annat finns det stora skillnader mellan rika och fattiga, stigande matpriser, hög arbetslöshet, myndighetskorruption, en hårt rotad diktatur och allvarlig social turbulens.

De arabländer där det nu pågår uppror delar dessa förhållanden. I artikeln citerades flera experter som ansåg att det är troligt med en liknande utveckling i Kina.

När ett land, särskilt en totalitär diktatur, möter omfattande protester från allmänheten som kan leda till större politisk förändring spelar militären ofta en viktig roll för det slutliga resultatet.

Den egyptiska militären lovande 31 januari att inte öppna eld mot fredliga demonstranter. I själva verket stod soldaterna som kom till Kairo på folkets sida redan innan militären publicerade det officiella uttalandet.

En reporter från AP på plats i Kairo sade att en polisman som tagit av uniformen för att ansluta sig till protesterna bars på jublande demonstranters axlar. Det var en minnesvärd syn, som inte setts i Egypten på 30 år.

Om kinesiska soldater hade möjlighet att se vad som händer i Egypten, skulle de säkerligen bli chockade och påverkade av det. En mycket sannolik följd av det kan bli att de vänder sina vapen bort från det kinesiska folket och att kommunistpartiet förlorar kontroll över militären. Det skulle omgående innebära slutet för kommunistpartiets historia av hänsynslöst våld mot det kinesiska folket. Den kinesiska militären kan vända, från att skydda partiet till att skydda folket och hemlandet.

Kinesiska makthavare har ansträngt sig till sitt yttersta att tona ned och utplåna folkets minnen av massakern på Himmelska fridens torg 1989. Samtidigt fördjupar de konstant folkets rädsla för regimen, genom användandet av terror och kulor i lokala konflikter.

Den snabba utvecklingen av internet och utlandsproducerade mjukvara för att komma förbi regimens censurfilter hjälper allt fler kineser att få fatt i ocensurerad information. De förtrycktas längtan efter frihet har också blivit allt starkare.

David Brooks talar i en tänkvärd kommentar med titeln ”The Quest for Dignity” (ungefär ”Sökandet efter värdighet” på svenska) i New York Times 1 februari om den tidvattenvåg som svepte över världen för ungefär 50 år sedan, med människor som hade andra föreställningar om hur de skulle bli behandlade och ”de började marschera för ansvarsfullt styre och demokrati”.

“Över 100 länder har sett demokratiska uppror de senaste decennierna. Mer än 85 autoritära regimer har fallit. Någonstans kring 62 nationer har blivit demokratier, löst definierat.”

Artikeln i New York Times säger också att erfarenheten har lärt oss några läxor. En av dem är att ”auktoritära regimer är långt känsligare än någon annan typ av statsstyre … [och] trots all pessimism och nervositet som åtföljer förändringar, så blir det i slutändan bättre för de länder som genomgått revolter.”

Om alla kineser gjorde sig fria från sina rädslor, skulle “Jasminrevolutionen” kunna leda till en ”Ny vår” för Kina.