”Det blir inte mycket mer romantiskt än så här"
Rachel McAdams och Eric Bana spelar huvudrollerna i Tidsresenärens hustru, som regisserats av Robert Schwentke. (Foto: AFP)


  • Produktionsår: 2009
  • Produktionsland: USA
  • Originaltitel: The Time Traveler’s Wife
  • Regi: Robert Schwentke
  • Medverkande: Erica Bana, Rachel McAdams, Ron Livingston, Hailey McCann m fl.
  • Kommer ut: 100210

De av er som läst tidigare recensioner skrivna av mig vet att jag inte är överförtjust i romantiska komedier. Däremot uppskattar jag genren romantiskt drama, som denna film tillhör. Jag tycker att det är synd att det inte görs fler filmer av detta slag.

Henry (Bana) lider av en ovanlig sjukdom(om man nu vill kalla det för sjukdom), som får honom att ofrivilligt hoppa fram och tillbaka i tiden med jämna mellanrum. Detta betyder alltså att man skulle kunna klassa denna film som en science fiction-film. Men, som med alla bra science fiction-filmer, utgör science fiction-elementen bara en grund för att berätta en historia som inte alls är bunden till denna genre; Starwars-filmerna handlar exempelvis om kampen mellan gott och ont, medan “Alien” (Ridley Scott, USA/Storbritannien, 1979) i grund och botten är en skräckfilm som råkar utspela sig i rymden. Som titeln avslöjar, handlar denna film om Henrys förhållande till sin fru, Clare (McAdams). För det blir ju en aning problematiskt när Henry helt plötsligt försvinner. Detta hade kunnat ge upphov till en film fylld av konflikter. Men regissör Schwentke väljer att vara optimistisk.

Filmen lider dock av överföringen från bok till film, då boken är på över fem hundra sidor. Så filmen känns bitvis en aning fragmenterad. Och vissa aspekter utforskas inte särskilt väl, som exempelvis Henrys förhållande till sin vän, Gomez (Livingston), som i slutändan känns väldigt viktigt. Detta fragmenterade intryck beror troligtvis på att Scwentke inte riktigt klarar av att berätta en så pass stor historia som det faktiskt är. Om man ska göra en jämförelse, kan man säga att det känns lite som man skulle sammanfatta miniserien “Törnfåglarna” (“The Thorn Birds”, Lee Stanley, USA/Australien, 1983) på nittio minuter. Det är inte helt omöjligt, men då skulle man behöva en riktigt duktig regissör bakom kameran, vilket Scwentke dessvärre inte är.

Filmer som handlar om tidsresor är ofta fyllda med paradoxer. Jag har inte läst boken, men vad jag har förstått utifrån vad jag läst om den, undviker författarinnan att fördjupa sig allt för mycket i paradoxerna. Men det finns en viktig fråga som tas upp. Om Clare mötte Henry första gången när hon var sex år gammal, då han var i fyrtioårsåldern, medan Henry mötte Clare när hon var tjugo och han själv tjugoåtta, hur länge har de då känt varandra?

Det är inte den lättaste fråga att besvara. Man skulle kunna säga att de kände varandra innan de ens träffades. Man skulle även kunna säga att de var ämnade för varandra. Det låter kanske väldigt melodramatiskt och en aning fånigt. Och det stämmer ju. Men har man inget emot en naiv inställning till kärlek, är detta en film som kommer få en att fälla många tårar. För det blir inte mycket mer romantiskt än så här, fragmenterat eller inte.