När Hu Jintao för tio år sedan blev generalsekreterare för det kinesiska kommunistpartiet fanns det både förhoppningar och osäkerhet om vad det skulle bli av Hu Jintao.

Sedan dess har det skrivits mycket om vem den verkligen Hu Jintao är. Vid den 18:e partikongressen förra månaden gav Hu sitt slutliga svar. Hu Jintao är en lojal följeslagare till kommunistpartiet som alltid sätter partiets intressen främst.

Först under de sista månaderna av sin ämbetstid tycktes Hu Jintao träda fram ur skuggorna av den tidigare partichefen Jiang Zemin. Före partikongressen var Hu Jintao under alla omständigheter ansvarig, och i kongressens beslut visades Hus hantverk upp.

Vid kongressens första plenum den 15 november tillkännagavs de nya medlemmarna i politbyråns ständiga kommitté – de sju män som leder Kina.

En del människor blev förvånade över att kandidater man trodde kunde åstadkomma positiva förändringar i Kina inte blev valda. Somliga blev besvikna över att det bland dem som valdes fanns hårdföra kommunistideologer, en propagandachef och en byråkrat tränad i Nordkorea.

Förvåningen och besvikelsen beror på det hopp som människor i Kina och i Väst hade satt till Hu Jintao, ända fram till slutet av hans tid vid makten.

Hu Jintao fick under sin uppväxt bevittna den kinesiska kommunistregimens brutalitet, likt många andra i samma generation. Hus far dog i depression och skam efter att ha anklagats och fängslats för att vara kapitalist under kulturrevolutionen.

För 25 år sedan försökte Hu bjuda in de lokala tjänstemännen i sin hemstad på middag så att hans fars fall kunde omvärderas och hans namn få upprättelse. Ingen av dem kom.

Han måste vara mycket tacksam för att partiet inte belastade honom för faderns fall, utan istället betrodde honom med alla slags viktiga positioner. Han var bland annat generalsekreterare i kommunistiska ungdomsförbundet på nationell nivå, partisekreterare i Tibet och blev till slut partiets generalsekreterare och i praktiken ordförande för Kina.

Som många andra i dagens Kina måste Hu Jintao ha utvecklat Stockholmssyndromet, ett psykologiskt tillstånd i vilket offret utvecklar ett känslomässigt band till kidnapparen. Samtidigt som kidnapparen ha makt över offrets liv och död, visar kidnapparen offret vad han eller hon anser vara vänlighet.

Med utgångspunkt från denna sjukliga tacksamhet har Hu aldrig gjort partiet besviket. När han var partichef i Tibet bar han hjälm och klev upp i en stridsvagn och tog position på frontlinjen i det tillslag han beordrat på tibetanerna. Hundratals tibetaner sägs ha blivit dödade.

Trots det önsketänkande som funnits i både Kina och i västvärlden om vad Hu skulle kunna göra så har han bidragit föga till att förändra Kina till ett modernt civilt samhälle.

På grund av sitt familjeursprung utvecklade Hu Jintao förmodligen aldrig något ägarskap av det parti han ledde. Han var alltid rädd för att göra ett felaktigt drag och att uppfattas som illojal mot partiet.

Hu bevittnade vad som hände med Jiang Zemins föregångare, Zhao Ziyang, som hölls i husarrest i decennier efter att han vägrat stödja partiets massaker på de demokratiförespråkande studenterna på Himmelska fridens torg.

Han såg också vad som hände med Zhaos föregångare, Hu Yaobang, som dog kort efter att han under skam och förnedring avsattes för att ha förespråkat oberoende tänkande. Båda två var partichefer när de degraderades.

Hu lärde sig därför sin läxa och höll sig noggrant till partiets linje. I stort sett gjorde han inga ansträngningar till förändring utan lade ner all kraft på att upprätthålla partiets riktlinjer.

Under Hus mandatperiod har förföljelsen av Falun Gong-utövare, som hans föregångare Jiang Zemin startade 1999, fortsatt fram tills idag. Enligt Falun Dafa Information Center har miljontals utövare fängslats och torterats, tusentals dödats av tortyr och övergrepp, och tiotusentals dödats för sina organs skull.

Hu har följt Jiangs strategi om att kväva alla potentiella hot mot regimens makt i lindan, och använda alla nödvändiga medel. Som resultat har Hus kostnad för att skapa ett ”harmoniskt samhälle” varit väldigt hög. 2011 spenderade den kinesiska regimen mer på inhemsk säkerhet (110 miljarder dollar) än på försvaret (106 miljarder dollar).

Betrakta resultatet av detta pengaspenderande. Antalet massincidenter – storskaliga protester eller uppror mot regimen – har ökat snabbt. 2005, det senaste år varifrån det finns officiell statistik, dokumenterade regimen 87 000 massincidenter. Enligt professor Sun Liping på universitetet Tsinghua var 2010 antalet massincidenter 180 000. Andra uppskattningar är mycket högre.

Under Hus tio år vid makten har det visat sig hur ohållbar Kinas ekonomi är. Kostnaden för arbetskraft har ökat, naturresurserna har utarmats, byggandet av bostäder och övrigt husbyggande har varit alldeles för omfattande, miljöföroreningarna har blivit mer och mer extrema, och kvaliteten på varorna och blivit sämre.

Hus bergfasta tro på den kommunistiska ideologin har gjort affärsmän och förmögna familjer nervösa. Antalet förmögna personer som flyr från Kina exploderar. Närmare hälften av Kinas miljonärer funderar på att lämna landet. 14 procent har varit eller befinner sig i processen att ansöka om emigration, enligt en rapport från Hurun Research Institute och Bank of China.

Hu gjorde emellertid någonting som gav honom hyllningar från allmänheten och även från Väst. Han höll inte fast vid makten i ytterligare två år, som chef för militären, likt sin föregångare Jiang Zemin.

Men Hu förtjänar knappast någon heder för detta. Han avgick för att han var tvungen. Han har aldrig lyckats etablera sig själv som en dominerande ledare på samma sätt som Deng Xiaoping och Jiang Zemin. På det hela taget var han bara en ödmjuk tjänare av partiet, aldrig tillräckligt bra för att styra partiet.

Hu Jintao valdes av Deng Xiaoping eftersom han bevisat sin lojalitet till partiets intressen. Efter att Wang Lijun, Bo Xilais polischef i Chongqing, försökte hoppa av i februari fick Hu kännedom om en kupp som Bo Xilai planerade för att gripa makten efter den 18:e partikongressen. Den här upptäckten gav Hu den ammunition han behövde för att få väck Bo.

Hu låg dock redan i strid med Bo på grund av Bos beteende i styret av Chongqing.

Han motsatte sig inte Bo på grund av att Bo startade en Mao-liknande social och politisk kampanj i Chongqing, utan på grund av att Bos handlingar bröt mot beteendekoden för partitjänstemän, vilken är att följa instruktioner från toppen.

Hu förvisade Bo från partiet och beslöt att låta honom genomgå en rättegång eftersom Bo var ett hot mot stabiliteten för partiets ledarskap.

I Hu Jintaos officiella avsked, hans öppningstal vid den 18:e partikongressen, gav han tydliga politiska instruktioner till den kommande ledningen: ingen återgång till ett strängt maoistiskt samhälle, något som skulle leda till undergången för det kommunistiska styret likt i andra delar av världen, och heller ingen omfamning av demokrati och politisk frihet, något som skulle betyda slutet för enpartidiktaturen.

Hu gjorde sitt bästa för att skydda regimens intressen och hålla de arga massorna borta från en revolution. Han lyckades, om än nätt och jämt.

I sitt första offentliga framträdande efter sin avgång uttryckte Hu återigen sin lojalitet mot partiet genom att besöka platsen för Zunyi-konferensen. Under den långa marschen träffades kommunistpartiets politbyrå 1935 i staden Zunyi i Guizhouprovinsen i sydvästra Kina.

Militära nederlag den senaste tiden hade intensifierat en pågående maktkamp inom partiet. Resultatet av mötet var att Mao triumferande gav sig av, redo att ta över det militära kommandot och bli ledare för kommunistpartiet.

Hu Jintao hyllade den förste i raden av diktatorer som han lydigt följde i tio år.

Dock vet alla, inklusive Hu, att den kinesiska regimen befinner sig i kris. Hu kunde inte blåsa nytt liv i kommunistpartiet, men han lyckades förlänga dess dödsprocess.

Nu är det Xi Jingpings tur, Hus efterföljare. Xi och hans team försöker hitta sätt att hålla det gamla monstret levande medan klockan tickar på.

Michael Young, kinesisk-amerikansk författare med bas i Washington DC, skriver om Kina och den kinesisk-amerikanska relationen.

Översatt från engelska