Den stora hungersnöden i Kina - en påminnelse
Stålproduktionskampanjen krävde att alla i Kina skulle bli en del av ståltillverkningen, vilket tvingade bönder att lämna sina åkrar. Här är anställda på ett hotell i Peking upptagna med att tillverka stål i en enkel smältugn som sattes upp på hotellets gård. (Foto; Jacquet-Francillon /AFP/Getty Images)


På måndagen mottog den kinesiske journalisten och författaren Yang Yisheng Stieg Larsson-priset i Eric Ericsonhallen, Stockholm. Priset på 200 000 kronor utdelas för hans arbete med att kartlägga bakgrunden till svältkatastrofen i Kina 1958-1961 då minst trettiosex miljoner människor dog.

Kartläggningen finns samlad i boken ”Tombstone” som ännu inte finns översatt till svenska. Bokens titel betyder gravsten och syftar på hans fosterfar som dog av svält 1959, liksom de övriga 36 miljoner kineser som dog i hungersnöden, samt på systemet som skapade svälten och kanske även på honom som skrivit boken. Den är publicerad i Hongkong men förbjuden i Kina.

Stieg Larsson-prisets juryordförande Daniel Poohl kallar svältkatastrofen i Kina för ett av Kinas största kollektiva trauman och Yang Jisheng tilldelades priset för sitt stora journalistiska mod att våga gräva fram och berätta sanningen.

Det Stora språnget (1958-1962), som Mao Zedong initierade med hjälp av kommunistpartiet, gick ut på att Kina skulle komma ikapp den västerländska civilisationen. Mao skapade onåbara avkastningsmål för spannmål och stålproduktion, för att testa människors lojalitet. Målen krävde att alla kineser tog del i stålproduktionen, vilket tvingade bönderna låta skörden ruttna på fälten. Och när bönderna inte lyckades nå upp till avkastningskraven fick de inte äta av skörden. Det hela slutade i katastrof där miljoner människor svalt ihjäl, arbetade ihjäl sig, dog av misshandel eller förföljelse, enligt Frank Dikötter i ”Mao och den stora svälten”. Hungersnöden blev så svår att den i vissa delar i Kina ledde till kannibalism. Både Jasper Becker och Yang Jisheng har utförligt skrivit om detta ämne i sina böcker ”Hungry Ghosts” respektive ”Tombstone”.
Enligt historiker är svälten under det Stora språnget en av de största humanitära katastroferna som världen har skådat.

Kinesiska kommunistpartiet kallar felaktigt den stora svälten för en ”treårig naturkatastrof”.

great_famine_starve_medium

Miljoner svalt ihjäl under den stora hungersnöden som resulterade från Stora språnget. (NTDTV)

Svante Weyler, jurymedlem och bokförläggare, berättar att den stora svälten är okänd för många i Sverige. Det märkliga är att alla kineser vet om den precis som att alla ryssar kände till Gulag. I ett samhälle av det slaget kan delar av människors personliga historia inte omtalas offentligt. Kommunistregimen har aldrig tillåtit en öppen diskussion om den kinesiska historien.

– Det (är sådant) vi betraktar som en förutsättning för en demokrati, ett öppet samhälle eller någon form av liberalism. Det är naturligtvis för att de vet vad som skulle hända då, en öppen diskussion om den kinesiska historien skulle definitivt avlegitimera varje kommunistisk partiledning, säger Weyler.

Yang Yisheng har avböjt intervju med Epoch Times Sverige. För att fler ska få kännedom om svältkatastrofen i Kina återpublicerar Epoch Times här nedan avsnittet om den Stora hungersnöden ur den prisbelönta artikelserien Nio kommentarer om kommunistpartiet  som först gavs ut av kinesiskspråkiga Epoch Times år 2004.
Som ett direkt resultat av artikelserien startade Tuidangrörelsen eller rörelsen att lämna kommunistpartiet.

Till dags dato har 218 135 959 kineser lämnat kommunistpartiet.

Den stora hungersnöden

Den högsta dödssiffran noterades under Kinas stora hungersnöd strax efter ”Det stora språnget”. Artikeln ”Den stora hungersnöden” i boken Folkrepubliken Kinas historiska dokument konstaterar: ”Antalet onaturliga dödsfall och minskade födslar från 1959 till 1961 beräknas till c:a 40 miljoner … Kinas befolkningsminskning med 40 miljoner är sannolikt den största hungersnöden i världen under detta sekel.”

Den stora hungersnöden kallades förljuget av KKP för en ”treårig naturkatastrof”. Faktum är att under dessa tre år var väderförhållandena bra, utan vare sig stora naturkatastrofer såsom översvämningar, torka, orkaner, tsunamis, jordbävningar, frost, kyla, hagel eller besvärliga gräshoppssvärmar.

”Katastrofen” var helt och hållet skapad av människan. Kampanjen ”Det stora språnget” krävde att alla i Kina tog del i stålproduktionen, vilket tvingade bönder att låta skörden ruttna på fälten. Trots detta ställde ämbetsmän i alla regioner allt större krav på avkastningen. He Yiran, förste sekreterare i partikommittén i Liuzhous prefektur, lade personligen fram det chockerande avkastningskravet på ”65 000 kilo ris per mu” i länet Huanjiang. Det var precis efter sammanträdet i Lushan, då KKP:s antihögerrörelse spreds över hela landet. För att kunna visa att KKP alltid hade rätt, tvångsinlöste regeringen skördarna som ett slags beskattning i överensstämmelse med dessa överdrivna avkastningar. Följaktligen konfiskerades böndernas alla ransoner av sädeskorn, utsäde och basvaror. När efterfrågan fortfarande inte kunde tillgodoses anklagades bönderna för att gömma skördarna.

He Yiran sade en gång att de måste sträva för att nå första plats i konkurrensen om den högsta avkastningen, oavsett hur många människor som skulle dö i Liuzhou. En del bönder berövades allt, med bara några nävar ris kvar gömda i utedasset. Partikommittén i Xunledistriktet i länet Huanjiang utfärdade till och med ett förbud mot att laga mat för att hindra bönderna från att äta skörden.

Milissoldater patrullerade på nätterna. Om de såg skenet från en eld genomfördes husrannsakan och razzia. Många bönder vågade inte ens koka ätliga vilda örter eller bark, utan svalt ihjäl.

Under tider av svält tidigare i historien brukade regeringen erbjuda risgröt, fördela skörden och låta offren fly från svälten. Men KKP betraktade flykt från svälten som en vanära för partiet och beordrade milissoldater att blockera vägarna för att hindra offren att fly. När bönderna var så hungriga att de snodde åt sig gryn från sädesdepåerna gav KKP order om att skjuta mot massan för att kuva rånandet och stämplade sedan de dödade som kontrarevolutionära element. Ett stort antal bönder svalt ihjäl i många provinser, däribland Gansu, Shandong, Henan, Anhui, Hubei, Hunan, Sichuan och Guangxi. Trots det tvingades de hungriga bönderna att delta i bevattningsarbete, dammkonstruktioner och stålproduktion. Många föll ihop medan de arbetade och reste sig aldrig igen. De som till slut överlevde hade ingen kraft att begrava de döda. Många byar dog ut helt när den ena familjen efter den andra svalt ihjäl.

Under de allvarligaste perioderna av hungersnöd i Kinas historia före KKP, förekom det att familjer bytte barn med varandra för att äta dem, men det hade inte tidigare förekommit att man åt sina egna barn. Men under KKP:s styre drevs folk till att äta dem som dog, slakta dem som flydde från andra regioner och till och med döda och äta sina egna barn. Författaren Sha Qing skildrade följande scen i sin bok Yi Xi Da Wan (Ett obskyrt sumpland): i en bondes familj blev fadern kvar med bara sin son och dotter under den stora hungersnöden. En dag kördes dottern ut ur huset av fadern. När hon kom tillbaka kunde hon inte hitta sin yngre bror, men hon såg något som såg ut som ister flyta i kitteln och en hög med ben jämte ugnen. Flera dagar senare fyllde pappan på mer vatten i kitteln och bad sin dotter komma närmare. Flickan blev rädd och vädjade till fadern från andra sidan dörren, ”Snälla pappa, ät inte upp mig. Jag kan samla ved och laga mat till dig. Om du äter mig kan ingen göra det åt dig.”

Den slutliga omfattningen och det totala antalet tragedier sådana som denna är okänt. Men KKP förvrängde dem och fick dem att framstå som något ädelt och hedervärt. Partiet hävdade att KKP ledde folket att modigt bekämpa ”naturkatastroferna” och fortsatte att slå sig för bröstet i skönmålandet av sig självt som ”fantastiskt, ärorikt och korrekt”

Efter att mötet i Lushan hållits 1959 fråntogs general Peng Dehuai sin makt eftersom han stått upp för folket. En grupp regeringsämbetsmän och kadrer som vågade säga sanningen blev avlägsnade från sina poster, internerade och föremål för utredning. Efter det vågade ingen säga sanningen. Istället för att rapportera sanningen under den stora hungersnöden, dolde människor, för att skydda sina positioner, fakta kring dödsfall till följd av svälten. Gansuprovinsen vägrade till och med att ta emot matsändningar från Shaanxiprovinsen, och påstod att Gansu hade ett för stort matöverskott.

Den stora hungersnöden var också ett kvalifikationstest för KKP:s kadrer. Enligt partiets kriterier var de kadrer som hade stått emot att säga sanningen, trots att tiotals miljoner människor svalt ihjäl, säkerligen ”kvalificerade”. Med detta test bakom sig kom KKP att stärka sin tro på att ingenting, såsom mänskliga känslor eller himmelska principer, skulle kunna bli psykologiska bördor som hindrade dessa kadrer från att följa partilinjen. Efter den stora hungersnöden deltog de ansvariga ämbetsmännen i olika provinser i självkritiken endast som en formalitet. Li Jingquan, KKP:s sekreterare i Sichuanprovinsen, där miljontals människor svalt ihjäl, befordrades till förste partisekreterare i KKP:s sydvästra ämbetsdistrikt.