Det är fullmåne på söndag, den 30 september. Då firas Zhongqiu Jie, höstfestivalen, i Kina. Den dagen är månen oftast som mest rund och full.
För kineser betyder månen mycket och i den urgamla kinesiska kulturen fanns det hemligheter kring månen och de blev föremål för legender och poesi.
I den gamla kulturen skulle kejsaren liksom de lärde och ämbetsmännen kunna skriva poesi. Det ingick i den andliga och filosofiska disciplinen som då var allmänt rådande, att skriva poesi var en konstform.
Höstfestivalen infaller på den 15:e dagen i den åttonde månaden i den kinesiska kalendern som också kallas för månkalendern. Den fungerade som en bondepraktika men det är bara en del av kalenderns innehåll. Den här dagen sågs därför också som en skördefest eftersom alla frukter, grönsaker och spannmålsprodukter den här dagen skulle ha skördats färdigt.
Det finns en berättelse kring detta om en poet. Poeten kom vandrande på just den här speciella kvällen till en by. Där blev han inbjuden av en familj på te och kakor. Han tog en kaka och tyckte att den var mycket god, så skulle han ta en klunk te.
Då såg han månen spegla sig i tekoppen och kom plötsligt att tänka på sin hembygd och kände att han saknade sin familj. Poeten tittade på månen och sände familjen en hälsning via månen. Han kallade kakan med fruktfyllning för månkaka och sade till sin värd och dennes familj att månkakan betydde släktträff och glädje.
En av Tangdynastins mest berömda poeter Wei Wang (701-761) beskriver den känslan: ”Under helgen längtar mitt hjärta mer än någonsin efter nära och kära i fjärran”.
En av de där helgdagarna som den där poeten avsåg är just höstfestivalen, då ska familjer som annars lever på olika håll återförenas för att tillsammans beundra den klart lysande höstmånen, njuta av månkakor, frukt och te.
