Den kinesiska dansens ursprung och utveckling
Dans från Tibet: "Snötäckta berg, vit lotus", från NTDTV: s kinesiska nyårsgala 2007 (Foto: Epoch Times)


Kinas historia sträcker sig femtusen år tillbaka i tiden. Många anser att den traditionella kinesiska kulturen är halvgudomlig och att den för med sig en djup inre mening. Än idag kan man se denna kultur återspeglas i många konstformer, särskilt i musik och dans.

I kinesisk kultur är dansen ett sätt att uttrycka inte bara personliga känslor och upplevelser utan även en nations karaktär. Koreografens tankevärld uttrycks genom dansarna och på så sätt har kombinationen av former och rörelser, liksom dansarnas egna inre världar, en stor påverkan på det budskap som vidarebefordras till publiken.

Den klassiska kinesiska dansens ursprung kan spåras tusentals år tillbaka i tiden, till anrika hov- och folkdanser.

Med början i Zhoudynastin, (1122-256 f. Kr) och genom de kommande dynastierna fram till perioden med de Fem dynastierna, (907-960 e. Kr) fanns inom det kungliga hovet en förrättning som ansvarade för musiken och dansen. Musiker och dansare tränades centralt. Denna förrättning stod för systematisk organisering, forskning, förädling och en vidareutveckling av folkdanser, religiösa danser och danser med ursprung i andra länder. Det var så här hovdanserna skapades.

Tangdynastin (618-907 e. Kr) utgjorde höjdpunkten för den traditionella kinesiska dansen. Under perioden för de Fem dynastierna blev den allmänna ordningen emellertid så störd av krig att många berömda danser försvann eller förstördes.

Efter Songdynastin (960-1279 e.Kr) ersattes de rena danserna med den blomstrande folkoperan. Naturligtvis ärvdes formen för folkoperan också från många tidigare konstformer; såsom dans och musik från Sui (581 – 618 e. Kr) och även Tangdynastin.

Många reliker från forna tider visar bilder på dansare från olika dynastier. Dessa reliker vittnar om en klar koppling mellan opera och dans. Det är därför som den gamla operan, trots att den ersatte dansen och musiken som den dominerande konstformen, fortfarande bär karaktärsdrag från forna kinesiska danser.

Under senare tid blev qigong allt mer populär i Kina och rörelserna från kampsporten blev en viktig källa för en vidareutveckling av klassisk kinesisk dans. Till exempel var Tanzigong (”mattrörelser”) en del av kinesisk kampsport. När klassiska danskoreografer lånade element från Tanzigong blandade de in hopp, vändningar och volter i danserna.

Då traditionella skatter såsom Taiji och svärdrörelser började användas i danserna berikades den klassiska dansens repertoar. Dessutom har forna grottmålningar, skulpturer och danslitteratur spelat en viktig roll i forskningen och utvecklingen av klassisk dans.

Före Fjärdemajrörelsen 1919 var klassisk kinesisk dans mestadels nedärvd bland allmänheten. Efter 1919 tyckte en del artister att det var deras ansvar att systematiskt dokumentera dansen, vilket blev början på den formella undervisningen i ämnet. För att utveckla och förnya folkdansen lärde sig artisterna danselement från folkoperan och blandade in tekniker från balett och kampsport vilket skapade den klassiska kinesiska dansens unika system.

Den långa och varierade kinesiska danshistorien har givit dansen en mångfald av rörelser, förädling av form och berikning av karaktär. Eftersom kinesisk dans utvecklades genom ett antal dynastier och sociala miljöer har den skildrat många nationaliteter, sociala klasser, tidsperioder och personligheter. Element från vilken som helst etnisk bakgrund kan innefattas och tolkas i den kinesiska dansen, och fullt ut demonstreras.

Detta är anledningen till varför den kinesiska dansen i framtiden kommer att ha en stor kapacitet för utveckling och växande. Den uppenbara succén för NTDTV:s kinesiska nyårsgala 2007 som fokuserade på klassisk kinesisk dans, visade att kinesisk dans är positionerad för att bli en ledande konstform på den globala scenen.

Översatt av Sofia Partanen från http://en.epochtimes.com/news/7-3-20/53098.html