Den förvrängda bilden av Tibet
Tibetansk herde. (Getty Images)


”Innan jag besökte din hemstad trodde jag att det var en öde plats i ofruktbara berg; nu när jag har sett din hemstad vet jag att den är fylld av doften av blommor. Innan jag mötte dig trodde jag att ni var ett primitivt folk; nu när vi har lärt känna varandra vet jag att ni är en nobel nation.”

Detta är texten från en tibetansk folksång som Zhu Rui, författarinna från Han-regionen, hörde för första gången i ett tibetanskt hem och dessa ord uttyckte precis vad hon kände för Tibet.

Zhu Rui, som vuxit upp på Kinas fastland, genomgick en transformation från att ha haft en skev bild av Tibet till att, efter besöket i landet, börja älska dess kultur och människorna hon mötte där. Hon är numera bosatt i Kanada och kan inte få minnena av Tibet ur sitt huvud. Landet har blivit en del av hennes liv, lika mycket en del av henne som hennes egna hjärtslag eller luften hon andas. Det fjärran och mystiska ligger precis där, vid den punkten där hennes liv vände och har givit henne ledning bit för bit på vägen i hennes författande.

Eftersom Tibet står i fokus för internationell uppmärksamhet valde Epoch Times att intervjua Zhu Rui i Kanada för att ta reda på hur hon ser på Tibet, tibetaner och deras kultur. Hennes känsliga själ och tillika medvetande tog med oss på en resa där vi fick utforska detta vackra men drabbade snötäckta högland.

Zhu Rui berättar om sina upplevelser i Tibet:

Mitt första besök i Tibet: Konflikter mellan Tibet och kinesiska Han-regionen

– När jag var ung var jag på flera möten där det talades om vårt bittra förflutna och att vi skulle vara tacksamma för förändringarna till det bättre. Då var min uppfattning om Tibet att det inte bara var outvecklat, utan även barbariskt och någonting att frukta. Men min uppfattning skulle komma att förändras, berättade Zhu.

Det blev till ett civiliserat, rent och pittoreskt ställe. Jag kan inte precisera vad som orsakade den förändringen, det ligger för långt tillbaka i tiden. Som de flesta kineser var jag hjärntvättad av den kommunistiska propagandan. Allt som sades om Tibet var dåliga saker, och jag trodde på det. På 80-talet var kommunistregimen i Kina mer återhållsam med propagandan angående många känsliga frågor, inklusive Tibet, och det dök upp flera olika studier med olika infallsvinklar i Kina. Jag hittade till och med böcker skrivna av utländska författare och jag blev intresserad av landet.

Första gången jag reste till Tibet var 1997. Under resan till Fågelön i Qinghai-provinsen såg jag det första tibebetanska tältet, så jag bad föraren att stanna bussen. När vi började gå mot tältet så kom människorna i det, en tibetansk kvinna, hennes man och deras två barn, ut och hälsade oss välkomna. De motade glatt in oss och bjöd oss på deras favoriträtt; smörte, och de bjöd oss att sitta på deras enda kudde.

Jag gav vår värdinna 10 yuan (ca 10 kronor) innan vi gick, men en kvinna från Han frågade den tibetanska kvinnan: ”Andra människor håller på familjeplaneringen. Hur kommer det sig att du har två barn?”

Tillbaka i bussen utbrast någon av oss: ”Tibetaner är verkligen fattiga!” Någon annan sade: ”Fattiga? Har de det inte bra här?! Dessa betesmarkerna är öppna för alla!” När jag hörde deras ord och tänkte på hur den tibetanska kvinnan hade bjudit oss på det bästa de haft utan att förvänta sig något i gengäld, så blev mitt hjärta tungt.

När vi passerade en öde sträcka på vår färd så såg vi ett tibetanskt par som gick längs vägen, kvinnan hade en baby på armen. De vinkade till oss, ville ha lift. Så jag frågade föraren:

– Skall vi ge dem lift?

Som om han inte hade hört mig tryckte han hårdare på gasen, bussen sköt fart.

– Varför stannade du inte? frågade jag.

– Vi har inte plats, svarade han.

Det är inte sant, vi kan ta sex eller sju passagerare till. De är helt hjälplösa på denna öde plats. Vem vet hur lång tid det tar innan en annan bil kommer, om inte vi hjälper dem? Varför kan vi inte hjälpa dem?

– Du är så naiv, du förstår inte att tibetaner är smutsiga. Om du släpper ombord dem kommer ni alla att avsky stanken av dem, sade han.

Jag förstod att jag inte skulle kunna få honom att ändra sig. När jag såg ut genom fönstret såg jag att det tibetanska parets händer fortfarande var lyfta, men vinkningen hade stelnat.

När vi anlände till Tibet fann jag att allt var annorlunda: språket, kläderna, byggnaderna, templen och jag tyckte om alltihop. Jag blev helt tagen av promenaden nedför Barkhor Street, den största shoppinggatan i Lhasa. Keramikskålarna, vimplarna, Thanga-målningar, turkoshalsband, dräkterna; det fick mig att häpna. När jag gick in i buddhistemplen fylldes jag av vördnad inför skönheten i arkitekturen. Människorna där var så stillsamma, och jag var omgiven av en atmosfär av frid.

Mitt andra besök i Tibet: Enkelhet och ärlighet

Andra gången jag besökte Tibet bodde jag inhyst i ett tibetanskt hem, eftersom jag ville se hur de levde. Min värdinna upphörde aldrig att mässa heliga skrifter.

Jag besköte Lhamo Lhatso, känt som Gudinnesjön. Det är en helig sjö i tibetanernas hjärtan. När man identifierar Dalai Lama och Panchen Lamas inkarnationer konsulterar man sjön för att få ledtrådar. Resan dit var hård. Det fanns inga asfalterade vägar och det tog oss lång tid att nå dit. När jag återvände hade jag löss i håret och lera över hela kroppen.

Min värdinna tvättade snabbt alla mina smutsiga kläder. Jag skämdes.

– Jag är ung; jag kan tvättta mina egna kläder. Hur kan jag låta dig göra det för mig? frågade jag.

Du kom just tillbaka från en pilgrimsfärd, så när jag gör något för dig så gör jag något gott. Jag samlar bra karma, svarade hon.

– Det var ingen pilgrimsfärd. Jag är från Han. Jag har ingen tro i mitt hjärta. Jag gick dit för att jag ville få reda på mina tidigare och kommande liv, sade jag.

– Det gör ingen skillnad, det viktiga är att du gick, svarade hon.

Sedan flyttade jag till en annan bondes hus som varken hade elektricitet eller rinnande vatten. De försörjde sig på att väva ullfiltar. När det var dags att åka sade jag till dem:

– Jag reser nu.

De hade inte förväntat sig att jag skulle åka så snart och hämtade då allt de hade som de tyckte var bra, som potatis, och bad mig att ta med detta hem. Jag nekade och då insisterade de på att jag skulle ta med filtarna som de gjorde. Jag såg att de var så ledsna över att jag skulle resa, så jag sade:

Jag kommer tillbaka när odlingsäsongen börjar.

Deras ansikten lyste upp när de hörde detta och de började räkna hur många dagar det var kvar innan säsongen började.

Deras andliga liv är centrerat kring att ge, att vara tacksam och att ha tillit. Dessa människor är typiska tibetanska människor.

Översatt från engelska: http://en.epochtimes.com/n2/life/a-chinese-writer-finds-shangrila-in-tibet-4035.html


Sjöar, berg och hjordarna.

Sjöar, berg och hjordarna.