Berättelsen om David Paladin är så full av umbäranden, kamp och mystik att den har fångat många människors intresse de senaste 70 åren.
”Har du någonsin hört en historia som var så kraftfull att den gav en återklang i hela ditt inre landskap? Eller fick dig att stanna upp och tänka över ditt liv ordentligt? Det hände mig 1994 och jag bär fortfarande med mig den idag”, skrev Adele Ryan McDowell, filosofiedoktor, i ett inlägg på Selfgrowth.com. Hon syftade på Paladins berättelse, som hon fått berättad för sig av författaren Caroline Myss. ”Under flera veckor efter att jag varit med på en konferens där jag först hörde den här berättelsen berättade jag den för alla jag träffade. Och jag menar alla.”
1985 berättade Paladin för Myss om sin tid som ung alkoholist i ett reservat för Navajoindianer, om sin tid som soldat i andra världskriget, ett underligt sammanträffande som räddade livet på honom, och om den tortyr han fick utstå som krigsfånge. Den mest mystiska delen av Paladins historia är den del där den avlidne ryske målaren Vasilij Kandinskij (1866-1944) tycks ha trätt in i hans kropp och blivit kvar där. Det är här reinkarnationsforskaren H.N. Banerjee kommer in. Banerjee skrev om Paladins fall i boken “The Once and Future Life”.
Följande berättelse om Paladins liv kommer från Myss bok “Anatomy of the Spirit”, så som hon berättade den för McDowell, samt Banerjees redogörelser.
Paladin var alkoholist redan som elvaåring och lämnade reservatet i tonåren, då han fick jobb på ett handelsskepp. Han blev vän med en ung tysk man på skeppet och han tillbringade mycket tid med denne. Han började teckna under den här tiden, som en hobby.
Senare togs han ut som soldat i andra världskriget och skickades som spion bakom nazisternas linjer. Amerikanska indianspråk användes för att kommunicera hemlig information för att göra meddelandena obegripliga för fienden. Paladin blev tillfångatagen av nazisterna.
I fångenskapen utsattes han för tortyr, bland annat genom att hans fötter spikades fast i golvet. Han skulle sättas på ett tåg till ett förintelseläger då han tillhörde en ”lägre stående ras”, enligt den nazistiska ideologin. En nazistsoldat drev på honom bakifrån med ett gevär. När Paladin vände sig om stod han ansikte mot ansikte med sin tyske vän från sin tid till sjöss.
Soldaten såg till att han fördes till ett läger för krigsfångar istället för förintelselägret. Paladin överlevde, men det var långt ifrån bekväma förhållanden i krigslägret. När de allierade öppnade lägret fann man honom helt utmärglad, medvetslös och döende.
När han under en kort stund återfick medvetandet pratade han ryska. De förde honom till ryssarna, men han kunde senare uppge namn, rang och nummer på engelska och fördes tillbaka till den amerikanska militären.
Han låg i koma under två år efter kriget på ett sjukhus i Michigan i USA. När han vaknade sade han till sköterskan ”jag är konstnär”.
Han återvände till sitt reservat där de äldre vidtog drastiska åtgärder för att hjälpa honom lösa ett andligt problem som de kunde se under hans fysiska skador. De tog bort stöden runt hans ben och kastade honom i en flod.
”David, kalla tillbaka din själ”, befallde de enligt Myss bok ”Din själ är inte längre i din kropp. Om du inte kan få din själ tillbaka så släpper vi dig. Ingen kan leva utan sin själ. Din själ är din kraft”.
Paladin beskrev för Myss vad han upplevde i det ögonblicket: ”Det var svårare än när jag hade fötterna fastspikade i golvet. Jag såg ansikten på nazisoldaterna. Jag genomlevde alla de där månaderna i fånglägret. Jag visste att jag var tvungen att släppa min ilska och mitt hat. Jag kunde knappt undvika att drunkna, men jag bad om att få ut vreden ur kroppen. Det var allt jag bad om, och mina böner blev besvarade.”
Han återhämtade sig och utvecklade sina konstnärliga färdigheter ytterligare. Han lade sig till med en stil som var slående lik den ryske konstnären Vasilij Kandinskij, som dog 1944.
Banerjee, som är verksam vid universitetet i Rajasthan i Indien, har studerat fall av reinkarnation i Indien och i USA. Vissa av fallen har varit med i böcker av den nu avlidne reinkarnationsforskaren Ian Stevenson på University of Virginia. Banerjee studerade Paladins fall och tyckte att det var ovanligt.
Till skillnad från när själen hos en avliden person reinkarnerar som ett nytt liv, ett spädbarn, skulle det i Paladins fall kunna vara så att en själ träder in i en person under en tid av svaghet, när den verkliga själen är frånvarande. Under hypnos kunde Paladin tala med en rysk accent och verkade känna till detaljer i Kandinskijs liv. Även om han målade med Kandinskijs stil så utvecklade han också sin egen stil som konstnär. Banerjee kände att Paladin hade återfått sin egen själ, men att Kandinskijs själ hade trätt in och påverkat Paladin.
Banerjee noterade att Paladin tycktes ha full kontroll över sig själv när han målade och att han inte var besatt av Kandinskijs själ, även om Paladin befann sig i ett slags fritt tillstånd, som om han kanaliserade inspiration.
Paladin, som dog 1986, skrev i sin bok “Painting the Dream” om det tillstånd i vilket han målade: ”Mitt sinne är avslappnat, med en mjuk fokus, som en dagdröm. Jag är medveten om föränderliga, skiftande bilder.”
”Jag vet inte varför de kalligrafiska formerna dyker upp. Kandinskijs geometriska form ger en känsla av ordning, av resonans inom vissa områden; de är som ett språk. De kalligrafiska tankeformerna är också ett språk”.
”Jag tror att Kandinskij och jag målar universums struktur, där vi kopplar upp oss mot det kollektiva medvetandet och att vi båda berättar historier och ser verkligheten på ett unikt sätt”.
