loading
Opinion

Dechiffrering av Kinas illusoriska ekonomi, del 1

He Qinglian
Texten är ett utdrag från en föreläsning som författaren nyligen gav i Taiwan.

Kinas bruttonationalprodukt (BNP) har klättrat till nummer två i världen. Landets utlandsreserv har nått tre biljoner dollar. Kina har också lockat mest utlandsinvesteringar och gett världen intrycket av att de är en blomstrande ekonomi på frammarsch. För landets befolkning är framtiden emellertid inte lika ljus som den framstår för de utländska observatörerna.

Det mest övertygande tecknet på människors tvivel – vilket avspeglas i skuggorna bakom de optimistiska rapporterna – är den höga andel av Kinas elit som utvandrar till andra länder. De flyttar på grund av att det är svårt att upprätthålla en kontinuerligt hög utvecklingstakt i Kinas ekonomi. Det är också svårt att fortsätta med överutnyttjandet av naturresurserna. BNP är alltså inte ett mått på samhällets utvecklingsnivå.

Internationella valutafonden (IMF) spådde nyligen att Kina inom fem år kommer att gå om USA i fråga om köpkraft. Den sade också att Kinas ekonomi kommer att vara världens största år 2016 och att den ”Amerikanska eran” tar slut.

Jag anser att det är diskutabelt att dra slutsatsen att världen kommer att gå in i en kinesisk era endast baserat på BNP.

Även om Kinas samlade BNP har passerat Japans, så ligger Japans BNP per capita på drygt 40 000 dollar medan Kinas ligger på bara 3 800 dollar, alltså på mindre än en tiondel, vilket ger en 103:e plats i världen. Det finns fortfarande 150 miljoner människor i Kina som lever på mindre än en dollar om dagen, alltså under den internationella gränsen för fattigdom.

Japan förlitar sig på teknologiska innovationer för att dominera marknaden för teknikintensiva konsumentprodukter. Kina uppnår å sin sida tillväxt tack vare ett kraftigt överutnyttjande av naturresurer och arbetares liv och välfärd. Vare sig det gäller produktivitet, teknologiska innovationer, utbildningsnivå hos den stora massan, inkomstskillnader, social välfärd eller positionen på den internationella finansmarknaden, så kan Kina inte mäta sig med Japan. Följaktligen är BNP inte ett mått på den sociala utvecklingen.

Folk tror ofta att Kinas enorma utlandsreserv är en viktig indikator för hur starkt och blomstrande landet är. Men är utlandsreserven verkligen en tillgång för den kinesiska regimen? Varenda yuan i den motsvarar i själva verket en skuld.

För att kunna bibehålla en stabil växlingskurs för landets valuta, behöver regimen fortsätta att trycka obegränsade mängder yuan som används till att köpa amerikanska dollar och andra utländska valutor, vilka blir till utlandsreserven. Men den största delen av den kinesiska valutareserven tillhör inte det kinesiska folket utan utländska regeringar och företag.

Kinas utlandsreserv innehåller pengar från utländska företagsinvesteringar i Kina, Kinas utlandsskuld, internationellt spekulationskapital och handelsöverskott. Inte heller handelsöverskottet är helt och hållet Kinas, eftersom en stor del av det tillhör internationella företag.

För att upprätthålla sitt rykte och anseende, liksom en normal ekonomisk ordning, måste regimen tillgodose de regelbundna förfrågningarna om valuta från både utländska och inhemska företag. Därför kan regimen inte använda merparten av utlandsreserven till att köpa guld-, olje- eller mineraltillgångar utan kan endast köpa amerikanska statsobligationer och andra högkvalitativa obligationer.

Den alltför stora utlandsreserven är en av orsakerna till att det trycks för mycket yuan. Det främsta skälet till Kinas inflation är just denna överutgivning av yuan. För att minska trycket från den stora utlandsreserver har regimen höjt årsgränsen för landets medborgare att köpa utländska valuta från 20 000 dollar till 50 000 dollar, uppmuntrat kinesiska investeringar utomlands genom lindrade restriktioner och köpt upp obligationer i euro.

Många professionella bedömare tror att Kina bara behöver omkring 750 miljarder dollar i utlandsreserv, vilket skulle räcka till att betala tre månaders import och täcka Kinas samtliga kortsiktiga skulder, och därmed utgöra ett skydd mot en finanskris. Ändå överskrider Kinas utlandsreserv detta med råge.

Det nuvarande systemet för växling av yuan och handelsintäkter innebär en fortsatt växande utlandsreserv. Om yuanen räknas upp kommer det att allvarligt påverka Kinas export, och exporten är ryggraden i Kinas ekonomi. Ett så avgörande beslut kan inte fattas av Kinas centralbank ensam, utan det tas i så fall efter påverkan från många olika intressegrupper i Kina.

Alla dessa faktorer leder fram till en slutsats: Kinas verkliga ekonomiska situation är inte lika optimistisk som den kan te sig från utsidan.

He Qinglian är kinesisk författare och ekonom som lever i USA. Hon har skrivit ”Chinas Pitfalls”, om korruptionen i samband med Kinas ekonomiska reformer under 1990-talet, samt ”The Fog of Censorship: Media Controll in China”, som behandlar manipulation av och begränsningar för pressen. Hon skriver regelbundet om aktuella kinesiska sociala och ekonomiska frågor.

 

 

 

Mest lästa

Rekommenderat

loading
Opinion

Dechiffrering av Kinas illusoriska ekonomi, del 1

He Qinglian
Texten är ett utdrag från en föreläsning som författaren nyligen gav i Taiwan.

Kinas bruttonationalprodukt (BNP) har klättrat till nummer två i världen. Landets utlandsreserv har nått tre biljoner dollar. Kina har också lockat mest utlandsinvesteringar och gett världen intrycket av att de är en blomstrande ekonomi på frammarsch. För landets befolkning är framtiden emellertid inte lika ljus som den framstår för de utländska observatörerna.

Det mest övertygande tecknet på människors tvivel – vilket avspeglas i skuggorna bakom de optimistiska rapporterna – är den höga andel av Kinas elit som utvandrar till andra länder. De flyttar på grund av att det är svårt att upprätthålla en kontinuerligt hög utvecklingstakt i Kinas ekonomi. Det är också svårt att fortsätta med överutnyttjandet av naturresurserna. BNP är alltså inte ett mått på samhällets utvecklingsnivå.

Internationella valutafonden (IMF) spådde nyligen att Kina inom fem år kommer att gå om USA i fråga om köpkraft. Den sade också att Kinas ekonomi kommer att vara världens största år 2016 och att den ”Amerikanska eran” tar slut.

Jag anser att det är diskutabelt att dra slutsatsen att världen kommer att gå in i en kinesisk era endast baserat på BNP.

Även om Kinas samlade BNP har passerat Japans, så ligger Japans BNP per capita på drygt 40 000 dollar medan Kinas ligger på bara 3 800 dollar, alltså på mindre än en tiondel, vilket ger en 103:e plats i världen. Det finns fortfarande 150 miljoner människor i Kina som lever på mindre än en dollar om dagen, alltså under den internationella gränsen för fattigdom.

Japan förlitar sig på teknologiska innovationer för att dominera marknaden för teknikintensiva konsumentprodukter. Kina uppnår å sin sida tillväxt tack vare ett kraftigt överutnyttjande av naturresurer och arbetares liv och välfärd. Vare sig det gäller produktivitet, teknologiska innovationer, utbildningsnivå hos den stora massan, inkomstskillnader, social välfärd eller positionen på den internationella finansmarknaden, så kan Kina inte mäta sig med Japan. Följaktligen är BNP inte ett mått på den sociala utvecklingen.

Folk tror ofta att Kinas enorma utlandsreserv är en viktig indikator för hur starkt och blomstrande landet är. Men är utlandsreserven verkligen en tillgång för den kinesiska regimen? Varenda yuan i den motsvarar i själva verket en skuld.

För att kunna bibehålla en stabil växlingskurs för landets valuta, behöver regimen fortsätta att trycka obegränsade mängder yuan som används till att köpa amerikanska dollar och andra utländska valutor, vilka blir till utlandsreserven. Men den största delen av den kinesiska valutareserven tillhör inte det kinesiska folket utan utländska regeringar och företag.

Kinas utlandsreserv innehåller pengar från utländska företagsinvesteringar i Kina, Kinas utlandsskuld, internationellt spekulationskapital och handelsöverskott. Inte heller handelsöverskottet är helt och hållet Kinas, eftersom en stor del av det tillhör internationella företag.

För att upprätthålla sitt rykte och anseende, liksom en normal ekonomisk ordning, måste regimen tillgodose de regelbundna förfrågningarna om valuta från både utländska och inhemska företag. Därför kan regimen inte använda merparten av utlandsreserven till att köpa guld-, olje- eller mineraltillgångar utan kan endast köpa amerikanska statsobligationer och andra högkvalitativa obligationer.

Den alltför stora utlandsreserven är en av orsakerna till att det trycks för mycket yuan. Det främsta skälet till Kinas inflation är just denna överutgivning av yuan. För att minska trycket från den stora utlandsreserver har regimen höjt årsgränsen för landets medborgare att köpa utländska valuta från 20 000 dollar till 50 000 dollar, uppmuntrat kinesiska investeringar utomlands genom lindrade restriktioner och köpt upp obligationer i euro.

Många professionella bedömare tror att Kina bara behöver omkring 750 miljarder dollar i utlandsreserv, vilket skulle räcka till att betala tre månaders import och täcka Kinas samtliga kortsiktiga skulder, och därmed utgöra ett skydd mot en finanskris. Ändå överskrider Kinas utlandsreserv detta med råge.

Det nuvarande systemet för växling av yuan och handelsintäkter innebär en fortsatt växande utlandsreserv. Om yuanen räknas upp kommer det att allvarligt påverka Kinas export, och exporten är ryggraden i Kinas ekonomi. Ett så avgörande beslut kan inte fattas av Kinas centralbank ensam, utan det tas i så fall efter påverkan från många olika intressegrupper i Kina.

Alla dessa faktorer leder fram till en slutsats: Kinas verkliga ekonomiska situation är inte lika optimistisk som den kan te sig från utsidan.

He Qinglian är kinesisk författare och ekonom som lever i USA. Hon har skrivit ”Chinas Pitfalls”, om korruptionen i samband med Kinas ekonomiska reformer under 1990-talet, samt ”The Fog of Censorship: Media Controll in China”, som behandlar manipulation av och begränsningar för pressen. Hon skriver regelbundet om aktuella kinesiska sociala och ekonomiska frågor.

 

 

 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024