loadingTommie Smith och John Carlos under sin berömda protest i Mexico 1968. (Foto: OFF/AFP/Getty Images)
Tommie Smith och John Carlos under sin berömda protest i Mexico 1968. (Foto: OFF/AFP/Getty Images)
Utrikes

”De som tar steget kommer att förändra historien”

Martin Croucher, Epoch Times Storbritannien

För fyrtio år sedan stod Tommie Smith framför en spegel och frågade sig själv huruvida han verkligen klarade att genomföra det som han och hans idrottskamrat John Carlos planerade att göra.

Smith hade precis vunnit guldmedalj i 200-metersloppet vid OS i Mexico City 1968. Trots att det han tänkte göra då han stod på prispallen skulle innebära slutet på hans idrottskarriär, medförde det att han skrevs in i historieböckerna.

Han och bronsmedaljören Carlos stod iklädda svarta strumpor och svarta handskar på prispallarna. De böjde sina huvuden och höjde varsin näve i luften som en hälsning, alltmedan den amerikanska nationalsången började spela.

Deras mål var att protestera mot rasism och intolerans mot svarta i Amerika.

– Även innan vi deltog blev vi attackerade vart vi än åkte. Vi hotades, blev utskrattade och hånade. Vi behandlades som andra klassens medborgare, berättar Smith för Epoch Times.

– Vi ville inte bara springa loppet och få en klapp på axeln och sedan åka tillbaka hem till den här rasistiska oförrätten. Vi ville sätta igång en dialog med vårt land. Eftersom vi var idrottsmän använde vi vår position för att representera det svarta samfundets behov. Det fanns hundratals unga svarta män som inte hade någon plattform och vi ville vara den plattformen för dem.

Idrottsmännens politiska ställningstagande stöttades av den australiske silvermedaljören Peter Norman. Alla tre bar märken för det Olympiska projektet för mänskliga rättigheter, som ett tecken på solidaritet.

Över 400 miljoner människor över hela världen såg deras protest i Mexico City och än idag finns bilden kvar som ett högvattenmärke för den medborgerliga rättighetsrörelsen.

Bilden fanns dagen därpå på framsidan av i princip varje dagstidning runt om i världen, men vid den tiden var reaktionerna minst sagt fientliga.

Smith, Carlos och Norman blev utbuade av publiken då de lämnade arenan.

Nyhetsbyrån AP jämförde deras gest med en nazisthälsning. Sportjournalisten Brent Musburger kallade dem för ”svart-skinnade stormtrupper”.

– Vi visste att om vi gjorde detta fanns det ingen väg tillbaka. Vi visste att vi skulle få lida, sade Smith.

– Vi nekades jobb, vi kunde inte hyra en lägenhet och andra idrottsmän undvek oss.

– Men vi gjorde det för vi behövde absolut åstadkomma en förändring.

Den dåvarande ordföranden i Internationella olympiska kommittén, Avery Brundage, sade att det politiska budskapet i deras protest bröt mot den olympiska andan. Han beordrade att de två idrottsmännen skulle stängas av från USA-teamet och slängas ut ur OS-byn.

När Smith kom tillbaka till USA var allt han kunde göra att börja utbilda sig och han blev slutligen assisterande professor i fysisk utbildning på Oberlin College.

Carlos fick det väldigt svårt efter protesten. Efteråt sade han i en intervju med Los Angeles Times: ”Min hustru gick bort som ett resultat. Hon tog sitt liv eftersom hon inte kunde hantera pressen”.

Peter Norman upplevde också att han blev utestängd av idrottsmän för att ha stött Smith och Carlos i deras protest.

Smith tror idag att deras handlingar satt ett exempel för andra idrottsmän att följa, särskilt under OS i Peking i augusti.

– Det är inte längre så att OS är icke-politiskt, säger han.

Han tycker att borde vara möjligt för teamen runt om i världen att delta i en symbolisk protest i Peking mot regimens förskräckande brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det beräknas att över en miljon kineser för närvarande hålls i arbetsläger i Kina och utstår tortyr.

– Jag kan inte säga huruvida det kommer att bli någon sådan protest i Peking. Men det jag kan säga till varje idrottsman är att innan man deltar bör man ha ett samtal med personen i spegeln. Man frågar den personen, ”Tycker du om vad jag gör? Är du villig att ta konsekvenserna för din övertygelse?”

– Man måste svara på frågan inför tanken på att man står inför en världsomfattande förändring. De som tar steget kommer att förändra historien.

Fyra årtionden senare är världen en mycket annorlunda plats, inte minst på grund av handlingar utförda av personer som Smith och Carlos.

Trots förändringarna i världen under de senaste årtiondena finns det dock fortfarande konflikter mellan raser inom det amerikanska samhällssystemet. Tror Smith att saker och ting verkligen har förändrats i riktning mot lika rättigheter?

– Jag skulle vara respektlös mot de tusentals unga svarta som skjutits, hängts eller slitits sönder av hundar i striden för lika rättigheter om jag säger att ingenting har förändrats, säger Smith.

– Men förändring är en pågående process och man måste fortfarande arbeta för det. Så länge det finns människor som andas är det värt att kämpa för det.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-5-13/70624.html

Mest lästa

Rekommenderat

loadingTommie Smith och John Carlos under sin berömda protest i Mexico 1968. (Foto: OFF/AFP/Getty Images)
Tommie Smith och John Carlos under sin berömda protest i Mexico 1968. (Foto: OFF/AFP/Getty Images)
Utrikes

”De som tar steget kommer att förändra historien”

Martin Croucher, Epoch Times Storbritannien

För fyrtio år sedan stod Tommie Smith framför en spegel och frågade sig själv huruvida han verkligen klarade att genomföra det som han och hans idrottskamrat John Carlos planerade att göra.

Smith hade precis vunnit guldmedalj i 200-metersloppet vid OS i Mexico City 1968. Trots att det han tänkte göra då han stod på prispallen skulle innebära slutet på hans idrottskarriär, medförde det att han skrevs in i historieböckerna.

Han och bronsmedaljören Carlos stod iklädda svarta strumpor och svarta handskar på prispallarna. De böjde sina huvuden och höjde varsin näve i luften som en hälsning, alltmedan den amerikanska nationalsången började spela.

Deras mål var att protestera mot rasism och intolerans mot svarta i Amerika.

– Även innan vi deltog blev vi attackerade vart vi än åkte. Vi hotades, blev utskrattade och hånade. Vi behandlades som andra klassens medborgare, berättar Smith för Epoch Times.

– Vi ville inte bara springa loppet och få en klapp på axeln och sedan åka tillbaka hem till den här rasistiska oförrätten. Vi ville sätta igång en dialog med vårt land. Eftersom vi var idrottsmän använde vi vår position för att representera det svarta samfundets behov. Det fanns hundratals unga svarta män som inte hade någon plattform och vi ville vara den plattformen för dem.

Idrottsmännens politiska ställningstagande stöttades av den australiske silvermedaljören Peter Norman. Alla tre bar märken för det Olympiska projektet för mänskliga rättigheter, som ett tecken på solidaritet.

Över 400 miljoner människor över hela världen såg deras protest i Mexico City och än idag finns bilden kvar som ett högvattenmärke för den medborgerliga rättighetsrörelsen.

Bilden fanns dagen därpå på framsidan av i princip varje dagstidning runt om i världen, men vid den tiden var reaktionerna minst sagt fientliga.

Smith, Carlos och Norman blev utbuade av publiken då de lämnade arenan.

Nyhetsbyrån AP jämförde deras gest med en nazisthälsning. Sportjournalisten Brent Musburger kallade dem för ”svart-skinnade stormtrupper”.

– Vi visste att om vi gjorde detta fanns det ingen väg tillbaka. Vi visste att vi skulle få lida, sade Smith.

– Vi nekades jobb, vi kunde inte hyra en lägenhet och andra idrottsmän undvek oss.

– Men vi gjorde det för vi behövde absolut åstadkomma en förändring.

Den dåvarande ordföranden i Internationella olympiska kommittén, Avery Brundage, sade att det politiska budskapet i deras protest bröt mot den olympiska andan. Han beordrade att de två idrottsmännen skulle stängas av från USA-teamet och slängas ut ur OS-byn.

När Smith kom tillbaka till USA var allt han kunde göra att börja utbilda sig och han blev slutligen assisterande professor i fysisk utbildning på Oberlin College.

Carlos fick det väldigt svårt efter protesten. Efteråt sade han i en intervju med Los Angeles Times: ”Min hustru gick bort som ett resultat. Hon tog sitt liv eftersom hon inte kunde hantera pressen”.

Peter Norman upplevde också att han blev utestängd av idrottsmän för att ha stött Smith och Carlos i deras protest.

Smith tror idag att deras handlingar satt ett exempel för andra idrottsmän att följa, särskilt under OS i Peking i augusti.

– Det är inte längre så att OS är icke-politiskt, säger han.

Han tycker att borde vara möjligt för teamen runt om i världen att delta i en symbolisk protest i Peking mot regimens förskräckande brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det beräknas att över en miljon kineser för närvarande hålls i arbetsläger i Kina och utstår tortyr.

– Jag kan inte säga huruvida det kommer att bli någon sådan protest i Peking. Men det jag kan säga till varje idrottsman är att innan man deltar bör man ha ett samtal med personen i spegeln. Man frågar den personen, ”Tycker du om vad jag gör? Är du villig att ta konsekvenserna för din övertygelse?”

– Man måste svara på frågan inför tanken på att man står inför en världsomfattande förändring. De som tar steget kommer att förändra historien.

Fyra årtionden senare är världen en mycket annorlunda plats, inte minst på grund av handlingar utförda av personer som Smith och Carlos.

Trots förändringarna i världen under de senaste årtiondena finns det dock fortfarande konflikter mellan raser inom det amerikanska samhällssystemet. Tror Smith att saker och ting verkligen har förändrats i riktning mot lika rättigheter?

– Jag skulle vara respektlös mot de tusentals unga svarta som skjutits, hängts eller slitits sönder av hundar i striden för lika rättigheter om jag säger att ingenting har förändrats, säger Smith.

– Men förändring är en pågående process och man måste fortfarande arbeta för det. Så länge det finns människor som andas är det värt att kämpa för det.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-5-13/70624.html

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024