De olympiska ringarnas förfall
Reporter utan gränser inledde sin kampanj ”Peking 2008” med den olympiska symbolen i bojor för att påminna människor om kinesiska kommunistpartiets brott. (Foto: www.rsf.org)


Jämfört med Pekings stolthet för åtta år sedan, då de säkrat de olympiska spelen, är Kinas kommunistregim idag långt ifrån stolt. Nu generas den av en pinsam situation; den internationella gemenskapen genomför en mängd aktiviteter som syftar till att bojkotta 2008 års olympiska spel.

Till och med i Norge finns det grupper (vilka brukade hålla sig borta från internationella, politiska ärenden) som stödjer den multinationella bojkotten. Den kinesiska kommunistregimen finner det outhärdligt att dess lands egna invånare har deltagit i dessa aktiviteter. Ett exempel är de 3 000 bönderna i Qinghua, staden Fujin i Heilongjiangprovinsen i Kina, som skrivit på en petition ”mot de olympiska spelen och för mänskliga rättigheter.”

Det har bara gått sju år sedan Peking år 2001 tilldelades olympiaden. Myten om Kinas fantastiska ekonomi lever fortfarande kvar, varför har då världens länder ett så annorlunda intryck av detta land? Genom att analysera olika slogans för bojkotten av de olympiska spelen, kan vi se att denna utbredda ansträngning har underblåsts av att Kina vägrat infria sina tidigare löften och övergivit rättvisan.

För sju år sedan lovade kommunistregimen i Kina att se över sitt förskräckliga rykte gällande mänskliga rättigheter – för att få vara värd för OS 2008. När Kina tilldelats spelen gjorde regimen dock inte mycket för att förbättra situationen med de ständigt försämrade mänskliga rättigheterna. Ett ökat politiskt tryck och ett starkare nätverk av hemliga agenter ledde till det motsatta, en hemsk situation blev än värre.

Kampanjen för bojkott av de olympiska spelen är ett resultat av att Kina vägrade att infria sina tidigare löften. Kinas attityd gentemot bojkotten betraktades som ett skämt. Den kinesiska kommunistregimen stoppar ofta dem som talar emot regimen, genom att anklaga dessa individer för politiska brott som att ”äventyra landets säkerhet”, ”störta regeringen” och ”illegalt avslöja statshemligheter.” Dessa kritiker hamnar ofta bakom galler för sina förseelser. Men när det kommer till ämnet bojkott har Kina otypiskt nog avpolitiserat ärendet och bett den internationella gemenskapen att inte politisera de olympiska spelen. Ett exempel är en professor som citerades i Kinas statsägda media om att de som blandar ihop de olympiska spelen med politik har ”totalt missuppfattat de olympiska spelens anda”. Artikeln fortsatte med att förklara att bojkotten som genomfördes av Amerika och 60 andra länder mot olympiska spelen i Moskva inte var mer än ”en slapstickkomedi.” I verkligheten är den högst politiserade kommunistregimen i Kina den minst kvalificerade att fordra av andra att hålla avstånd till politik.

När Kina i Moskva, juli 2001, ansökte om att få vara värd för olympiska spelen, var de beslutsamma om att få spelen till vilket pris som helst. För att tysta ned avvikande åsikter lovade Kina den internationella olympiska kommittén och dess opponenter, att om de tilldelades OS 2008 skulle Kina förbättra situationen med de mänskliga rättigheterna. Under de senaste åren har människorättssituationen i Kina inte förbättrats, utan tvärtom förvärrats. Reportrar utan gränser, med huvudkontor i Paris, har granskat Kinas situation gällande mänskliga rättigheter.

Organisationen har fortsatt kritisera Kinas hårda kontroll av den allmänna opinionen och protesterat mot regimens sätt att bemöta den allvarliga kritik som riktats mot regimen, vilket ses som dominerande faktorer för bojkotten mot olympiska spelen. För att tysta Reportrar utan gränser bjöd kinesiska myndigheter, i januari 2007, in Robert Menard, generalsekreterare för Reportrar utan gränser, och Vincent Brosse, styrelsemedlem i organisationens Asienkontor, till ett Kinabesök. Under besöket lovade kinesiska tjänstemän att situationen med mänskliga rättigheter skulle förbättras, men de ljög, och Reportrar utan gränser lurades att upplösa sin bojkott.

Under sitt Kinabesök ställde Menard tio krav på förbättring av pressfriheten. Han nämnde specifikt det återkommande kravet om frigivning för de fängslade reportrar och regimkritiker som åtalats för politiska brott efter att ha publicerat artiklar med kritik mot regeringen på internet. Listan bestod av 100 oliktänkande, reportrar personer som försvarat yttrandefriheten. Menard valde ut dem med sämst hälsa, de äldsta och individer som suttit fängslade under längst tid. Kinesiska myndigheter utlovade att ”det skulle inte vara några problem med frigivningarna”, och fastställde vidare datumet för när antingen frigivning eller hembesök skulle beviljas. Därutöver lovade Kina att Reportrar utan gränser skulle få etablera en bas i landet, och regimen lovade att häva förbudet som belagts vissa webbsidor.

Men sju månader efter detta möte har Kina inte uppfyllt ett enda av dess löften. Reportrar utan gränser hade inget annat val än att återuppta sin bojkott av de olympiska spelen som svar på Pekings misslyckande med att leva upp till sina löften. Under tiden skrev ordföranden för Reportrar utan gränser till den internationella olympiska kommittén och krävde att Kina ska framtvinga sitt tidigare löfte att rikta uppmärksamhet mot sitt förskräckliga rykte gällande mänskliga rättigheter. Reportrar utan gränser designade en logotyp för sin återupptagna bojkott, föreställande fem sammanlänkade handklovar istället för de olympiska ringarna. Logon symboliserar att kommunistregimen har förvandlat landet till ett enormt fängelse; den begrundar det frihetsberövande som det kinesiska folket har fått utstå.

Bojkotten av 2008 års olympiska spel är utgår från politisk rättvisa och moralisk resning. Jämfört med andra bojkotter igenom historien har bojkotten mot 2008 års olympiska spel två utmärkande drag:

Internationella människorättsorganisationer som Reportrar utan gränser och Amnesty International, har – med stöd från alla samhällsklasser i från politiker och kändisar till vanliga högskolestudenter – påkallat denna bojkott. De är den drivande kraften bakom detta initiativ.

Än så länge är det United Nations Children’s Fund’s (UNICEF) ambassadör, Mia Farrow, som bidragit med kraften till bojkotten. Hon publicerade en artikel i Wall Street Journal, den 28 mars 2007, där hon fördömde Kina för att de stödde regimen i Sudans, vilket ”i sin tur orsakade folkmord i Darfur.” Där utöver döpte hon spelen till ”folkmordsolympiaden”, och utlyste bojkott. Vidare skrev hon ytterligare en artikel i vilken hon utvalde den framstående filmskaparen Steven Spielberg som anlänt till Peking i mitten av mars för att hjälpa Peking att göra reklam för de olympiska spelen. Hon frågade sig huruvida Spielberg hade någon aning om att Kinas blodiga pengar låg bakom folkmordet i Darfur. Spielberg besvarade hennes beskyllning med att kontakta Kinas ledare Hu Jintao, fördömde folkmordet i Darfur och uppmanade Peking att utöva sitt inflytande i Sudan för att ”få stopp på folkets lidande där.”

Flera studentorganisationer deltar och utifrån vilka organisationerna som är inblandade kan vi dra slutsatsen att förespråkarna av bojkotten inte är begränsade till vad den kinesiska kommunistregimen kallar för ”anti-kinesiska krafter” – japanska högern, Falun Gong eller taiwanesiska oberoende grupper, inte heller är förespråkarna så kallade ”obildade personer” som försöker vinna berömmelse genom denna ansträngning.

För det andra har orsaken till bojkott av olympiska spelen i Peking ingenting att göra med förespråkarnas personliga intresse. Oron rör istället de mänskliga rättigheterna för det kinesiska folket och samarbetet mellan den kinesiska kommunistregimen och myndigheterna i Sudan. Bojkottförespråkarna kan helt enkelt inte tolerera brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina, Sudan, Zimbabwe etc. Med andra ord är bojkotten mot olympiska spelen i Peking den mest rättfärdiga olympiadbojkotten i historien ur ett moraliskt perspektiv. De som deltar i bojkotten är inte motiverade av egen personlig vinning, de har helt enkelt bevis för övergreppen. Bevisningen innefattar videor med poliser som våldsamt slår kinesiska bönder med batonger, militärstyrkor och maffia som tar order från lokala tjänstemän, vilka vill straffa de bönder som motsätter sig det som regimen med våld påför sitt land.

Dessa förespråkare vet också att regimen ”rustar upp staden”, och utan förvarning kan vräka människor ur sina hem. Äcklade av dessa kinesiska myndigheter, som av vissa människor är kända som ”internets fiende”, sympatiserar dessa förespråkare med vanliga kinesiska individer som sitter fängslade för att ha publicerat sina åsikter online. De känner även till att Kina är världens största källa för mänskliga organ, och inser den grymhet och omänsklighet som ligger bakom de alltför vanligt förekommande påtvingade aborterna. Förespråkarna känner till att utöver våldet mot människor misshandlas även många djur helt i onödan i Kina. Enligt ovan nämnda bevisning ämnar förespråkarna för bojkotten att uttrycka en storslagen önskan genom sin aktion: att underlätta en förbättring av de mänskliga rättigheterna för folket i ett land som de flesta av dem aldrig har besökt.

Jämfört med gruppen som dumpat spillvatten på bojkottaktiviteter har förespråkarna för bojkotten visat hög moral. Till och med de kinesiska myndigheterna måste erkänna att de som dumpat spillvatten i protest mot bojkotten bara handlat i sitt eget intresse. I en artikel i Global Times, ”Politiska individer sätter press på Kina, hotar med bojkott av de olympiska spelen i Peking men mottar litet stöd från västerländska medier”, den 7 april 2007, säger en kinesisk tjänsteman: ”Kina är ett ekonomiskt starkt land idag. Många länder och företag har riktat sina intressen hit och gör vad de behöver göra för att upprätthålla en god relation med Kina.” Detta uttalande säger allt. Kinas kommunistregim är väl medveten om att den inte har någon moralisk inspiration, den lockar bara med förmåner.

Bland kineserna är bojkotten av olympiska spelen speciellt sällsynt men verkligen berömvärd. Pressen från hemliga agenter och polis till trots, utropar en petition som skrivits under av bönder i Heilongjiangprovinsen, ”Vi vill ha mänskliga rättigheter, inte olympiska spel!” vilket antyder att dessa medborgare inte tänker tolerera ett miserabelt liv för detta spektakels skull.

Kinesisk realisering: Mänskliga rättigheter är viktigare än guldmedaljer och olympiska spel Allmänheten i Kina har varit mycket kritisk mot ”guldmedaljpolitiken” allt sedan 2004 års olympiska spel.

Genom år av propaganda och ideologisk utbildning, har Kinas kommunistregim inpräntat en politisk illusion – att vinna olympiska guldmedaljer är likställt med att bygga upp Kinas styrka och välstånd. Tänk till lite, den politiska agenda som regimen eftersträvat har fokuserats på att bygga upp landets prestige och militära makt. Man kan till och med lyfta fram den ”ekonomiska utvecklingen”, eftersom den syftat till att stärka landet, inte berika dess invånare. Mänskliga rättigheter är inte en faktor som inkluderas i deras politiska överväganden. Därför ser den kinesiska regimen de olympiska spelen som ett tillfälle att spela upp sin makt och få internationell bekräftelse, enligt sin bedrägliga förståelse. Att vinna ett stort antal guldmedaljer eller vara värd för de olympiska spelen betraktas som nyckelstrategier för att marknadsföra Kinas internationella prestige och befästa inrikespolitisk harmoni.

Regimen fortsätter att propagera för att vara värd för de olympiska spelen, en bragd som lyfte upp Japan och Sydkorea till att bli moderniserade länder, kommer att föra med sig en ljus framtid för Kina. Kinas så kallade ”guldmedaljpolitik”, vars motsvarighet inte skådats någon annanstans, är alltså skapad i en sådan politisk miljö. Den 29 juli 1984, när Xu Haifeng vann den första guldmedaljen på olympiska spelen i Los Angeles, efter att Kina varit borta från den olympiska arenan i 28 år, var Kinas allmänhet ifrån sig av förtjusning. Nyhetsrapporten med rubriken ”Gevärskottet vid Prados glans”, skriven av Sun Jie för China Youth Daily, valdes senare ut till att ingå i grundskolans läroböcker. Lockelsen att ta hem en olympisk guldmedalj har alltsedan dess gjort ett starkt intryck på den nya generationen och blivit en väsentlig del av den kinesiska drömmen om ett starkt land. ”Det olympiska komplexet” blev ett viktigt verktyg när den kinesiska regimen skulle samla ihop allmänhetens stöd. Att stödja de olympiska spelen i Peking ses på av många kineser (inklusive många utlandskineser) som en patriotisk handling. När Peking valdes som värdland för de olympiska spelen 2008 trodde många kineser att landets internationella prestige skulle förstärkas avsevärt.

I verkligheten resulterar denna ”guldmedaljpolitik” i fråga om fysisk utbildning faktiskt inte i en förbättring av nationens allmänna hälsa. Bortsett från ett antal idrottsmän som kammade hem guld genom skattelättnader, och den grupp av tjänstemän som personligen drog fördel av programmet, skulle allmänheten aldrig se på vilket vis antalet guldmedaljer hade någonting att göra med deras livskvalitet. Vid 2004 års olympiska spel blev Kina det land som tog hem näst flest guldmedaljer. Medan tjänstemännen firade bedriften intog allmänheten i Kina, vilken regimen inte gav så mycket uppmärksamhet, en kritisk ställning mot ”det olympiska komplexet.” Många kritiserade den ”guldmedaljpolitiken”. Kritiken kan summeras som följer:

Idrottsmän från Kina vann 32 guldmedaljer i de olympiska spelen 2004, tätt efter USA:s 35. Med tanke på löftet om ”det olympiska komplexet”, borde kineserna känna sig lyckliga och stolta inför denna bragd. Kinesiska medborgare var emellertid inte upphetsade av den olympiska prakten eftersom de började vakna till liv – de upptäckte att den enorma investering regimen lagt på sin strävan efter guldmedaljer, på allmänhetens bekostnad, inte var likvärdig vad deras grannar, före detta Sovjet, producerade med jämförelsevis färre uppoffringar. Rysslands totala antal guldmedaljer, och åtta andra före detta Sovjetrepubliker inklusive Ukraina, Georgien, Uzbekistan, Kazakstan och Litauen uppnådde 45 stycken (det totala antalet medaljer var 162), faktiskt fler än det topprankade USA.

Till en början kände kineserna att regimens guldmedaljpolitik var berättigad eftersom Sovjetunionen använde sig av en liknande strategi. Dessa länder har emellertid demokratiserats och kan inte luta sig mot en enpartistatens fördelning av resurser för att jaga olympiska guldmedaljer. Med detta menas att idrottsmännen drev sig själva till sina medaljbedrifter. I fråga om USA:s olympialag har kinesiska folket blivit varse att, bortsett från ett fåtal profiterade sportgrenar som har möjligheten att stödja professionella idrottsmän genom att dra till sig ett betydande antal TV-tittare, är de flesta tävlande amatörer som måste balansera sin idrottsliga strävan med en annan karriär. Kinas idrottare är däremot alla professionella och understöds av skattemedel.

Kineserna förstår också att Kina inte är en sportgigant trots att deras idrottsmän har vunnit många olympiska medaljer. Bland guldmedaljländernas topp-tio är genomsnittet ett guld för varje miljon invånare med en liten variation från land till land. Skillnaden blir tydligare om man betraktar att proportionen är en guldmedalj för varje 2,85 miljoner invånare i USA och 20,59 miljoner invånare i Kina. Ironiskt nog har kineserna också insett att kinesiska utlandsstudenter inte kan mäta sig med sina klasskamrater när det gäller sport eftersom deras regering inte ombesörjer gratis idrottsanläggningar för allmänheten.

Kineser är mycket medvetna om vad som händer runtomkring dem: Utvecklingen för deras lands utbildningsindustri är så negativ att ungefär 50 miljoner barn inte har möjlighet att gå till skolan; regimens iögonfallande skuld på sociala pensionsfonder når en miljard yuan, vilket är halva Kinas BNP. Många pensionärer står därmed utan sin pension. Många har inte råd att bli sjuka eftersom regimens projekt med ”sjukförsäkringsreform” har minimerat bidragen i det sociala välfärdssystemet och de flesta kineserna har helt enkelt inte tillräckligt med pengar för att gå till en läkare. Under tiden som många i landet lever i stor fattigdom slösar regimen stora summor pengar på att driva upp guldmedaljörer i hopp om att bättra på Kinas internationella image. Är det i kinesernas intresse, och är det i överensstämmelse med vanliga människors önskningar?

En artikel med rubriken ”Fallgropsvarning för olympiska guldmedaljer” har vidare gett genklang för denna känsla. Författaren avslöjade en chockerande siffra: Efter de olympiska spelen i Sydney år 2000 har Kinas allmänna sportadministrationsutgifter stigit från tre miljarder yuan till fem miljarder yuan. Kina hade spenderat 20 miljarder yuan under de fyra år som förberedelserna inför olympiska spelen i Aten pågick, kostnaden för varje guldmedalj var ungefär 700 miljoner yuan, vilket kan vara den dyraste guldmedaljen i världen. Bao Mingxiao, styrelsemedlem på institutionen för fysikforskning under den allmänna sportadministrationen, uttryckte att det inte var rätt att inkludera alla sportadministrationens utgifter i kostnaden för guldmedaljerna. Han sade också att i allmänhet spenderar Kinas regim mellan fyra och fem miljoner yuan i utgifter för en olympisk medaljör. Eftersom kinesiska delegationen med idrottsmän består av 400 sportutövare skulle summan för investeringen hamna på mellan 1,6 och 2 miljarder yuan. Om siffran delas på 32, antalet bevarade guldmedaljer, skulle varje guldmedalj kosta mellan 50 och 60 miljoner yuan.

Bao Mingxiaos intention var att klargöra att kostnaden för varje guldmedalj inte var så hög som 700 miljoner yuan, men även en siffra på mellan 50 och 60 miljoner yuan är inte på något vis en låg siffra.

Det mest ironiska för kineserna är att 2004 års olympiska spel sammanföll med början av Kinas skollov. Vid den tiden rapporterade media många fall där barn från fattiga familjer var oförmögna att betala sin utbildning, vilket sträckte sig till åtskilliga hundratals till tusentals yuan. På grund av detta begick många barn och föräldrar självmord över hela landet. Å ena sidan reste många ur Kinas sociala elit till Aten för att njuta av en avslappnande och glädjerik exkursion vid de olympiska spelen; å andra sidan begick många av Kinas fattiga självmord av frustration över de höga utbildningskostnaderna. Medan Kinas fattiga led och kämpade förlorade guldmedaljerna oundvikligen sin gnista. Som ett resultat har många undrat huruvida det är värt att storslaget belöna idrottsmän och låta tjänstemännen slösa på allmänna fonder utomlands under olympiska spelens förklädnad. Granskningen av fallet 2004 avslöjade skandalen kring den allmänna sportadministrationen som beviljade fonder som exklusivt designats för olympiska spelen och använde dem till att bygga herrgårdar. Skandalen försåg människornas tvivel och kritik med ytterligare bränsle. Som ett resultat uttryckte några bloggare sitt missnöje genom att påstå att en stor del av korruptionen i Kina uppstod under olympiska spelens förklädnad.
Vilket är viktigast i valet mellan guldmedaljer och människors livsvillkor? Splittringen i denna fråga är så allvarlig att många medvetna människor bittert har utropat, ”Vi vill ha mänskliga rättigheter hellre än olympiska spel”.

Slutsats: Enbart länder som respekterar mänskliga rättigheter kommer att respekteras av världen. Det är bara omkring ett år eller så tills Kina kommer att vara värd för 2008 års olmpiska spel. Den kinesiska regimen har slösat en enorm summa pengar på utgifter som inte har något att göra med människors levnadsvillkor och har inspirerat till många klagomål bland kineserna. På grund av detta är det mycket troligt att Kina kommer att följa i Nazitysklands fotspår och den forna Sovjetunionen, eftersom dessa två före detta enpartisupermakter även de utnyttjade de olympiska spelen för att visa upp deras ”ärbarhet, storslagenhet och korrekthet”, men dessa två supermakter kollapsade också på mindre än tio år efter att ha hållit de olympiska spelen. Eftersom dessa prejudikat fortfarande lever i våra medvetanden kanske den kinesiska regimens vägran att öppna för mänskliga rättigheter bara skapar en tidigare ankomst av krisen.

Den 30e april 2007 utgav Amnesty International en 22 sidor lång rapport med rubriken ”Kina: Den olympiska nedräkningen – förtrycket av aktivister överskuggar dödsstraff och mediareformer.” Rapporten gjorde det smärtsamt tydligt att syftet med den internationella gemenskapens stöd för Kina som värdar för de olympiska spelen var en ansträngning för att hjälpa landet att förbättra villkoren för mänskliga rättigheter. På grund av detta lovade också kontoret i Peking att förbättra villkoren med mänskliga rättigheter i Kina avsevärt. En nyligen utförd undersökning och bedömning visar emellertid på att medan förberedelserna inför de olympiska spelen pågår har Kinas regim fängslat mer människor och skickat fler individer till koncentrationsläger utan rättegång, och situationen ser till och med värre ut än tidigare.

Denna rapport kritiserar obarmhärtigt Kinas bedrövliga människorättssituation, men på grund av begränsningar i artikelns längd och organisationens natur kunde den bara lista ett fåtal individuella fall av förföljelse mot politiska fångar och samvetsfångar. I verkligheten understryker kinesernas hemska levnadsmiljö ytterligare att Kina måste rikta uppmärksamhet mot mänskliga rättigheter. Händelsen med Shanxis svarta tegelstensugn – där man hittade många barnslavar tvingade att arbeta i en underjordisk tegelstensfabrik – representerar endast ett typiskt fall vilket pekar på Kinas landsbygds kollaps och landets ekonomiska bankrutt i bondesamhällena. Eftersom liknande händelser har påträffats över hela Kina är det inte på något sätt en isolerad händelse.

Med dessa exempel, skulle jag, eftersom jag är en kinesisk forskare med samvete, åter igen vilja uppmana landet att titta på följande: Bortsett från att bli rik och bygga upp sin militära makt borde Kina integrera mänskliga rättigheter i sina mål att bli en supermakt. Ett land kan vara känt för sin militära uppbyggnad och ekonomiska finanser, men om dess folk måste jobba i en fruktansvärd miljö och leva under intensiv politisk press så spelar det ingen roll hur många strategier Kina initierar för att bättra på sin internationella image (så som att vara värdland för de olympiska spelen), det kommer aldrig att vinna världens respekt och det kommer aldrig att förverkliga sin dröm om att bli en världsledare.

Översatt från engelsk version.