Därför är USA:s Kinapolitik så farlig


Nyligen diskuterade USA:s biträdande utrikesminister Michael Posner mänskliga rättigheter med representanter för den kinesiska regimen. I ett sammanhang av kommunistregimens arbetsläger, enbarnspolitik och diskriminerande fängslanden av politiska fångar, bad Michael Posner om ursäkt för en immigrationslag i Arizona, som syftar till att bekämpa illegal invandring.

Obamaadminstrationen har slagit in på en ny väg med sin politik gentemot det kinesiska kommunistpartiet. Den är förvirrande, skandalös och inte minst väldigt farlig, av dessa tre orsaker:

För det första riskerar den att ytterligare skada de politiska fångarna: Jag kommer alltid att minnas en kommentar från Richard Gephardt när han uttalade sitt motstånd mot permanent frihandel med Kina. Han pratade om hur känsliga kadrerna är för kritik utifrån. De tog det så allvarligt att till och med fångarna kunde märka hur mycket kritik partiet fick: Ju mer, desto vänligare var fångvaktarna. Nonsens som det från Posner får kadrerna att tro att de har fritt fram att göra vadhelst de vill mot dem som sitter bakom galler. Och när kinesiska kommunister får fria händer blir de i regel väldigt blodiga.

Det demoraliserar
och förvirrar också dissidenter. Tror någon att Hu Jia blir upprörd över Arizonas försök att bekämpa olaglig invandring? En polisman i Arizona skulle kanske be Hu Jia visa sitt gröna kort (bevis på medborgarskap i USA) om han stoppade honom på bilresa i delstaten. Kadrer i Henanprovinsen i Kina lät en miljon människor dö i aids och grep Hu Jia för att han exponerade detta. Och hur var det med Chen Guangcheng? Regimen fängslade och misshandlade honom för att han hjälpte kvinnor som blivit utsatta för våldsamma övergrepp av partitjänstemän som genomdrev enbarnspolitiken. För att inte tala om Falun Gong och fristående kristna.

Washingtons hållning i frågan får dessa offer att känna sig helt bortglömda av den nation som skulle vara den första att rycka ut för att göra sin plikt mot dem. Det gör det mycket svårare för dem att hjälpa det kinesiska folket att ta tillbaka sitt land.

Det förbättrar dessutom kommunistpartiets internationella anseende, något det kommer att använda till att förtrycka fler människor. För om det kinesiska kommunistpartiets brott kan jämställas med lagstiftningen i Arizona, vad är då problemet med den eroderande friheten i Hongkong, eller om invasionen av Taiwan skulle bli verklighet (vilket jag blir allt mer övertygad om att den blir)?

Den sista punkten gäller inte Arizona utan det större sammanhanget, vilket Jay Nordlinger ynkligt noterade innehåller amerikanska ursäkter för ”brott, fattigdom, hemlöshet och rasdiskriminering”.

Detta avslöjar en frapperande okunnighet om det kinesiska kommunistpartiet. Låt oss icke förglömma att medlemskortet till Kinas kommunistparti är en ”licens för att stjäla”. Bortom Potemkinkulisserna i städer som Peking, Shanghai, Hongkong och Shenzhen lider Kina av en fattigdom vi inte kan föreställa oss. Miljontals människor är ”omplacerade” på grund av att korrupta kadrer beslagtagit deras mark. Och på tal om rasdiskriminering så kan du ju försöka vara en korean i kommunistkina – eller förresten, vid närmare eftertanke, låt bli.

I slutändan pekar allt detta på en sak. Det kinesiska kommunistpartiet har inte längre någon anledning att ta USA på allvar. Detta kommer att få katastrofala återverkningar, det må vara Taiwan, våra fiender i Afghanistan, Irak (som tidigare fått bistånd av kommunisterna) eller ”mullokratin” i Iran (länge det kinesiska kommunistpartiets bäste vän i Mellanöstern), Nordkorea eller någon annanstans.

Inte heller nämndes den långa laglösa arm som sträcks in i USA och påverkar de kines-amerikaner som försöker utöva sina politiska rättigheter där. Den farliga kombinationen av förtryck och spionage har förbigåtts med tystnad av de båda stora amerikanska partierna.

Kinaobservatörerna är sedan länge vana vid besvikelser från Washington. Ingen som minns Clinton- eller Bushadministrationerna blev särskilt chockad när Obama slog in på sin Kinalinje. Den nuvarande presidenten har dock varit betydligt mera underdånig inför Peking än någon tidigare.

Det kommer en tid då det amerikanska folket kräver en antikommunistisk president som kan hjälpa till att få bort det kinesiska kommunistpartiet. Men just nu ser den kinesiska framtiden mycket blodigare ut nu än vad den gjorde för bara en vecka sedan.

D.J. McGuire är en av grundarna av China e-Lobby och författare till ”Dragon in the Dark: How and Why Communist China Helps Our Enemies in the War on Terror.”

Översatt från engelska