Dalai Lama valde medelvägen
En man ber vid den enorma Thangkan vid Drepungklostret i Lhasa under den traditionella yoghurtfestivalen. (Foto: AFP / Frederic J. Brown)


Åren som följde på Kinas invasion av Tibet var bland de mörkaste i Tibets historia. Uppskattningsvis dog en femtedel, cirka 1,2 miljoner, av Tibets befolkning under Kinas förtryck.

Utdrag ur Kinas ”17-punktsöverenskommelse” med Tibet från 1951:
”Inom denna stora familj av nationaliteter i Folkrepubliken Kina kommer nationell regional självständighet att utövas i områden där nationella minoriteter är koncentrerade. Alla nationella minoriteter kommer att ha friheten att utveckla sina talade och skrivna språk och bevara eller reformera sina seder, vanor och sin religiösa tro. Folkets centralregering kommer att assistera alla nationella minoriteter i att utvecklas politiskt, ekonomiskt, kulturellt och utbildningsmässigt.”

Den kinesiska regeringen hade avsiktligt brutit mot överenskommelsen och efter att ha ogiltigförklarat det påtvingade avtalet 1959 meddelade Dalai Lama att han från och med då skulle sträva för Tibets självständighet.

Dalai Lama hade efter inrådan från ett orakel flytt till exil i Indien strax innan Kina stängde Tibets gränser. Åren 1959-1977 var området helt isolerat från omvärlden.

I Kina genomförde kommunistpartiet ”Det stora språnget”. De hade satt upp som mål ”att uppnå en spannmålsproduktion på 75 000 kilo per hektar”, ”fördubbla stålproduktionen” och ”passera Storbritannien på 10 år och USA på 15 år”. ”Det stora språnget” krävde att alla i Kina tog del i stålproduktionen och därmed ruttnade böndernas grödor på fälten. 
Detta resulterade i en omfattande hungersnöd och 1959-1962 beräknas cirka 40 miljoner kineser ha svultit ihjäl. 

I Tibet svalt man på grund av Kinas modernisering av lantbruket. Befolkningen tvingades att odla nya grödor trots att deras erfarenhet sade dem att dessa inte kunde växa i landet. I slutet av 1961 hade runt 70 000 tibetaner dött av svält. 

Enligt Svenska Tibetkommittén dog 340 000 tibetanska bönder och nomader i Tibets första dokumenterade svältkatstrof 1960-1962. Ekonomin hade raserats efter tillströmningen av kinesiska nybyggare och den påtvingade jordbruksmoderniseringen.

1965 förkunnade Folkrepubliken Kina att den ”Tibetanska Autonoma Regionen”, (TAR) hade bildats, vilket innebar att Tibet ”återbördades till Kina”. Året därpå anlände de första rödgardisterna till Tibets huvudstad Lhasa.

Rödgardisternas högste chef var Mao Zedongs hustru, Chiang Ching. De kunde röra sig fritt i hela Folkrepubliken och hade i uppgift att utföra Kulturrevolutionen. Rödgardisterna bestod till största delen av ungdomar i övre tonåren eller i lägre tjugoårsåldern.

Statistik visar att minst 7,73 miljoner människor dog en onaturlig död under Kulturrevolutionen.

”Syftet med Kulturrevolutionen var att etablera kommunismen som den absolut enda religionen till att dominera hela landet. De skulle inte bara kontrollera staten utan även varje individs sinne”, står det i den tredje kommentaren i Epoch Times publicerade artikelserie ”Nio Kommentarer om Kommunistpartiet” 

Man skulle byta ut ”de fyra gamla” (gamla ideologier, kulturer, seder och bruk) mot ”de fyra nya” (Maos nya tänkande, proletär kultur, kommunistiska seder och bruk). Minoritetsfolken blev mycket hårt drabbade av Kulturrevolutionen, skriver David Ståhl i sin bok ”Tibet – våldtaget land på världens tak”, eftersom de var extra hårt belastade av ”de fyra gamla”. De hade sina egna språk, kulturer och även sina gamla religioner, vilket ur en kommunistisk synvinkel var det värsta av allt. 

Under Kulturrevolutionen förstördes fler än 6 200 munk- och nunnekloster i Tibet. Betydelsefulla byggnader revs, målningar, skrifter och konstföremål förstördes. Många gamla religiösa föremål, som för tibetanerna var mycket värdefulla, fördes ut ur Tibet eller förstördes.

Man tvingade munkar att gifta sig och leva ett sekulariserat liv. De fängslades, dödades eller sattes i arbetsläger. Nunnor våldtogs och förföljdes. 

Tibetanerna levde i ett tillstånd av konstant rädsla.

Många han-kineser förflyttades till Tibet, vilket har resulterat i att tibetanerna nu utgör en minoritet i många områden. Oberoende forskning beräknar antalet kineser i TAR till 5-5,5 miljoner, mot 4,5 miljoner tibetaner. Kinesiska handelsmän gynnas av lägre skatter och av att kineser innehar ledande positioner i administrationen.

Kinesiska utlystes till det officiella språket och all utbildning skedde på kinesiska. Unga tibetaner omskolades i sin egen kulturella historia och uppgifter om att Tibet tidigare varit självständigt utelämnades helt.

Man bytte ut orters och platsers namn mot nya, kinesiska namn som färgades av den nya historien. Även invånarnas namn byttes ut. Hette man till exempel Tashi ändrades namnet till Tachai efter mönsterfolkkommunen, personer med namnet Tensing ändrades namnet till Maohonghu (Maos röda tänkande), skriver Ståhl.

Allt som var tibetanskt förstördes, allt som var kinesiskt uppmuntrades. Religionsutövning förbjöds, festivaler förbjöds, högtider, sånger och traditionella danser förbjöds. Hade man ett fotografi på Dalai Lama straffades man med döden. Man tilläts inte längre använda sig av det traditionella sättet att hälsa på varandra (att räcka ut tungan). 

De straffmetoder som användes var ren tortyr. Man kunde till exempel tvingas stå i iskallt vatten under vapenhot, lämnas insydd i en säck eller förses med en stenkrage runt halsen.

1968-1973 inträffade ytterligare en hungersnöd. Tibet hade förvandlats till en söndertrasad, utfattig och sjukdomshärjad polisstat, i vilken såväl offren som förövarna förlorat all initiativkraft. I städerna syntes apatiska invånare som bara satt eller gick och tiggde.

I Tibet varade kulturrevolutionen under en längre period än i Kina. Den påbörjades 1959 och pågick ända fram till 1980. Fram till 1984 beräknar man att 1,2 miljoner tibetaner hade dött som en direkt eller indirekt följd på den kinesiska invasionen.

Den tibetanska administrationen började tillsammans med den tibetanska befolkningen att jobba för en lösning som långsiktigt skulle gynna såväl kineser som tibetaner.

1979 förklarade Kinas dåvarande ledare Deng Xiaoping angående Tibet-frågan: ”Bortsett från självständighet kan alla andra frågor lösas genom förhandlingar”. Dalai Lama svarade, efter en lång tids konsultering med representanter från befolkningen och Kashag (den tibetanska regeringen), med att gå in i förhandlingarna med utgångspunkten att hitta en medelväg istället för att kräva ett återupprättande av Tibets självständighet.

Medelvägen” var inte ett plötsligt påkommet förslag utan ett välgrundad och demokratiskt framtagen formulering. Denna inställning har representanter för tibetanerna hållit fast vid i förhandlingarna med Kina sedan dess.

Initiativet går i korthet ut på att man jobbar för att skapa en politisk enhet för Tibets tre traditionella provinser, utan krav på självständighet. Regionen skulle styras av en folkvald lagstiftande församling och ha ett oberoende rättssystem. Med dessa förbehåll skulle Tibet bli en del av Folkrepubliken Kina.

Dalai Lama anser att samexistens mellan kineser och tibetaner är av yttersta vikt för att garantera social stabilitet och Kinas territoriala integritet. Medelvägens karaktärsdrag är att söka uppnå fred genom icke-våld, ömsesidiga förmåner, förening mellan olika nationaliteter och social stabilitet.

Den 11 september 2008 beslutade Dalai Lama att ta ett steg tillbaka. Samtalen mellan Tibet och Kina har hamnat i ett dödläge och Kina fortsätter att beskylla Dalai Lama för att ha som motiv att ”splittra landet” och till och med att eftertrakta ”etnisk rensning”.

Med denna utveckling i åtanke anser Dalai Lama att det kan komma att bli till hinder i den rådande konflikten ifall han som person fortsätter att hålla fast vid sin inställning i frågan. 

– Därför är det bättre om det tibetanska folket själva beslutar om vad som är bra för Tibet. Jag behöver inte lägga mig i detta, sade han.
Det finns många åsikter bland olika tibetanska grupper. En del anser att Dalai Lamas hållning är en alltför stor kompromiss och vill se Tibet självständigt. Dalai Lama tycker att alla tibetaner borde samarbeta i en kollektiv anda och överväga kort- och långsiktiga lösningar.

– Det slutgiltiga valet måste göras av det tibetanska folket, sade han under firandet av årsdagen för den tibetanska barnbyn i Dharamsala i slutet av oktober

Information har hämtats från:
Nio Kommentarer om Kommunistpartiet (http://www.epochtimes.se/nio-kommentarer-om-kommunistpartiet.html),” target=”_blank”>dalailama.com, David Ståhl: ”Tibet – våldtaget land på världens tak”