Dags ta tibetanernas desperation på allvar
Tibetanska munkar i exil från Kirti-klostret protesterar i Indien i april. De krävde ett slut på krisen i Kirti-klostret i Kinas Sichuan-provins. Två tibetaner dog när polisen slog till mot ett buddhistiskt kloster i sydvästra Kina. Myndigheterna spärrade av Kirti-klostret och beställde ett nytt omskolningsprogram efter oroligheter i mars när en ung munk satte eld på sig själv och dog i en uppenbar protest mot regeringen. Källa AFP. (Foto: STR / AFP)


Trots den kinesiska regimens ökade satsning på omskolning av den tibetanska befolkningen till den kinesiska doktrinen och att tumskruvarna dragits åt genom våld, ökar tibetanernas desperata rop för att göra omvärlden uppmärksammad på situationen i den autonoma regionen Tibet och närliggande provinser.

Under loppet av åtta månader har åtta munkar och två nunnor tagit sina liv genom självbränning i den starkt kontrollerade delen av provinsen Sichuan i Aba, där klostret Kirti har sitt säte. Orten Aba ligger öster om den autonoma regionen Tibet och många etniska tibetaner lever där.

Händelserna med självbränning utspelar sig där på grund av den kinesiska regimens tillslag mot demonstrationer strax före de olympiska spelen 2008. Förföljelse, avrättningar av munkar och inskränkningar av religionsutövning har lett till upptrappning av den kinesiska regimens kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Samtidigt som den
olympiska elden slocknade 2008, falnade också intresset för den tibetanska befolkningens situation. Idrottsvärlden hyllade det kinesiska undret, men ställde vissa krav på upphörande av bland annat mediacensur, tvångsförflyttningar, omotiverade fängslanden och avrättningar av regimkritiska kineser samt tibetaner som nämner sin andlige ledare Dalai lama vid namn.

Ingen av dessa utlovade förändringar sattes i verket, men de olympiska spelen genomfördes. Regimkritiker avrättades med ett nackskott på någon nedsläckt bortglömd arena utanför strålkastarljuset.

Idrotten förväntas vara en brobyggare som ska sammanföra människor och skapa dialog och förståelse för varandras olikheter. I väst har vi en demokratisk värdegrund och denna värdegrund kunde förmedlas till den kinesiska regimen i samband med de olympiska spelen. De krav och riktlinjer som byggde på demokratiska värderingar infriades inte av regimen under PR-jippot och många kineser får fortfarande sina mänskliga rättigheter kränkta.

Frågan man ställer sig är naturligtvis om den desperation som det tibetanska folket idag ger uttryck för har någon som helst betydelse i kampen för en demokratisk utveckling. Med facit i hand kan man konstatera att de krav som tibetanerna ställde inför och under de olympiska spelen helt ignorerades av världssamfundet och även av Sverige.

Nu har situationen trappats upp och fått konsekvensen att munkar och nunnor tänder eld på sig själva för att uppmärksamma världens folk på att de lever under orimliga förhållanden och vill se en reaktion.

Allt “prat” om att den tibetanska befolkningen skulle leva under förtryck och förföljelse, avfärdas av den kinesiska regimen som separatism och lösa rykten. Men om det ändå skulle kunna vara sant, varför kan man då inte gå den tibetanska befolkningen till mötes genom att skicka en oberoende observatör från världssamfundet till området och kontrollera sanningshalten i det som påstås?

Christer Cederlöf, Enskede