Recension
Dokumentären med den passande titeln The concrete revolution*, är en kraftfull, 60-minuters berättelse om hur transformering och övergång påverkar ett samhälle. Den tar oss in i hjärtat av Peking och exponerar en mörk sida samtidigt som staden kämpar för att återskapa sig självt i förberedelse inför Olympiaden 2008.
Filmen som är skriven, regisserad och producerad av Xiaolu Guo, spelas upp i en jämn fart med noggrann redigering och en stil som blandar drömsk film noir och tv-nyheter. Framför allt kringgår filmen den officiella propagandan som sprids av de ”sanktionerade” kanalerna och tar oss istället till dem som drabbats mest.
Vi får veta att ickeutbildade kineser bär id-kort som ger dem ”bondestatus”. Denna status förändras till ”medborgare” vid fulländning av en universitetsutbildning, som sedan berättigar dem att leva i staden eller på landsbygden – ett privilegium som kinesiska bönder från landsbygden inte har. Bondebyggnadsarbetarens tillfälliga boendesituation definieras sålunda tydligt: de arbetar, bor, äter och sover vid sin byggnadsplats.
Vi möter arbetarna i korta intervjuer. En delar med sig av sin det-var-en-gång-dröm om att börja studera på universitet och hur hans planer sedan förändrats. Han arbetar nu för att försäkra sig om att hans yngre bror får chansen att studera. Hans tidigare ånger och nya beslutsamhet finns båda präntade i hans ansikte.
En annan arbetare berättar hur han lämnade hemmet två år tidigare för att tjäna tillräckligt för att köpa frö och gödningsmedel så att hans fru kan fortsätta att odla vete och korn. Den 41-årige bonden arbetar från fem på morgonen till elva på kvällen, äter den mat som finns tillgänglig (ångkokta bullar med vårgroddar, nudlar och ris och ibland kött). Han hoppas – desperat – att han snart ska få betalt. Han har arbetat i över tre månader utan betalning och har inte råd att åka hem för att fira det kinesiska nyåret – en uppskattad tradition som firas av alla kinesiska familjer. Byggnadsföretag betalar vanligtvis arbetare endast efter att hela deras kontraktsarbete har slutförts.
Innan det kinesiska nyåret begick flera byggnadsarbetare självmord genom att hoppa från ett torn som de arbetat med i ett år. De hade inte fått lön. I en stad med tolv miljoner invånare, och fler än en miljon byggnadsarbetare – många utan lön i flera månader – kan desperation leda till tragiska konsekvenser.
Samtidigt som producenten och filmteamet rör sig genom spillror av det tidigare grannskapet eller ”hutongerna”, kan vi se hur Pekings ansikte har förändrats – polis har tvångsvräkt tiotusentals kineser från sina hem, genom att strandsätta dem utan kompensation. En kvinna vägrar att lämna plats för det kinesiska kommunistpartiets sanktionerade rivning av hennes grannskap. Hon berättar för regissören att hon inte kommer att flytta på sig förrän regeringen rättvist kompenserar henne.
I filmens viktigaste del möter teamet Mei, anställd på ett byggnadsföretag vars namn förblir oklart. Vi förstår att han inte är en arbetare, men att han är ovillig att avslöja sin roll inom företaget. Mei ger, tack vare producentens ansträngning, exempel på den ultimata konflikten i Peking: för att kunna arbeta för företaget och komma fram i världen, måste han offra sin personliga tro och ständigt kämpa för att göra vad han finner moraliskt tvivelaktigt.
Xiaolu Guo berättar att “Concrete Revolution” är en personlig film som utspelar sig i ett politiskt landskap. Det tjugonde århundradet är huvudrollsinnehavare och Peking är slagfältet i en snabbföränderlig berättelse. Guo säger: ”Om arkitektur kan förändra våra minnen, då kan kanske en film dokumentera processen i denna förändring.”
* Filmens engelska titel, The concrete revolution är en svåröversatt dubbeltydighet som betyder betongrevolutionen och/eller påtaglig förändring.
Filmen finns på DVD och kom ut i april. Mer om den och dess producent kan läsas på www.guoxiaolu.com.
http://www.theepochtimes.com/news/6-8-20/45085.html
