loadingEn bild från målningen ”En sjöjungfru” av John William Waterhouse från 1901. Bland dem som skildrat observationer och kontakter med sjöjungfrur och havsmän finns Christopher Columbus, William Shakespeare och Pliny den äldre.
En bild från målningen ”En sjöjungfru” av John William Waterhouse från 1901. Bland dem som skildrat observationer och kontakter med sjöjungfrur och havsmän finns Christopher Columbus, William Shakespeare och Pliny den äldre.
Hälsa & Livsstil

Columbus, Shakespeare och Plinius den äldre menade att sjöjungfrur existerar

Zachary Stieber, Epoch Times

Den nutida allmänna uppfattningen är att sjöjungfrur är påhittade sagoväsen. Men det finns faktiskt otaliga vittnesmål från människor som under under årens lopp påstått sig ha observerat eller direkt stött på sjöjungfrur. Nedan är några betydelsefulla observationer och upplevelser, bland annat av Christopher Columbus, John Smith och William Shakespeare.

Första århundradet e.Kr. skriver Plinius den äldre om nereider, det vill säga kvinnor med grova, fjälliga kroppar likt fiskar. De ”sitter på delfiner, eller ketoi, eller sjöhästar” skriver han i Naturalis Historia.

Från 400-talet e.Kr finns i boken Physiologus, som sägs ha skrivits eller sammanställts på grekiska av en okänd författare, en del som tillägnas ”sjöjungfruns natur”:

”I havet finns det många under.
Sjöjungfrun är som en jungfru:
I bröst och kropp är hon således lika:
Från naveln och nedåt är hon inte som en jungfru
Utan helt visst som en fisk med spirande fenor.”

Någon gång mellan 1040 och 1105 beskriver rabbinen Shlomo Yitzchaki, eller Rashi, sjöjungfrur i Talmud.

”Det finns fiskar i havet som till hälften har formen av en människa och till hälften formen av en fisk, kallat sereine på gammal franska”, skrev han.

Inte långt därefter berättas det också i Moshav Zekeinim, en kommentar till ”Toran” av medeltida tosafister, om sjöjungfrur där de kallas sirener, enligt boken Sacred Monsters.

”Detta syftar på en varelse i havet som delvis liknar en person, från naveln och uppåt, och den liknar en kvinna i alla avseenden, på så vis att den har bröst och långt hår likt en kvinna, och från naveln och nedåt är det en fisk”, skrivs det i kommentaren. ”Och den sjunger vackert med en behaglig röst.”

På 1200-talet beskriver Bartholomew Angelicus, i De Propietatibus Rerum, en sjöjungfru och berättar om hur hon stjäl sjömän från deras skepp.

I mitten av 1200-talet skrivs Speculum Regale, eller Kungaspegel, på fornnordiskt språk. En översatt version dyker upp flera århundraden senare. I boken finns det en beskrivning av en varelse på den grönländska kusten.

”Som en kvinna så långt ner som till midjan, långa händer, och mjukt hår, hals och huvud i alla avseenden som en människas. Händerna tycks vara långa, och fingrar man inte pekar med utan de är förenade till ett nät som på fåglarnas fötter. Från midjan och nedåt liknar detta monster en fisk, med fjäll, stjärt och fenor.”

1389 publicerades boken Eastern Travels of John of Hesse, i vilken många faror under en resa skildras. På ett ställe skriver författaren: ”Vi kom till ett stenigt berg, där vi hörde sirener sjunga, sjöjungfrur som drog skeppen in i faran genom sin sång. Vi såg där många hemska monster och var mycket rädda.”

1403 drev en sjöjungfru iland genom en trasig fördämning på den holländska kusten under en kraftig storm. Hon observerades av några kvinnor i lokalbefolkningen och deras tjänare, ”som först blev rädda för henne, men eftersom de såg henne ofta så beslöt de att ta med henne hem, vilket de gjorde, och i hemmet fick hon genomlida att bli klädd och matad med bröd och mjölk och kött, och hon försökte ofta smyga sig tillbaka till havet, men hon var noggrant bevakad så hon kunde inte det.”

Sjöjungfrun lärde sig senare att sy men hon talade aldrig. Hon dog 15 år efter att hon upptäcktes. John Swan, en engelsk minister, berättar historien i boken Speculum Mundi från 1635.

1493: Christopher Columbus ser tre sjöjungfrur som stiger upp ur havet och skriver i sin skeppsjournal: ”De var inte lika vackra som de målas, även om de i viss utsträckning har mänskligt utseende i ansiktet.” Han noterade också att han hade sett liknande varelser utanför Västafrikas kust.

1560: Sabine Baring-Gould skriver i boken Curious Myths of the Middle Ages: “Nära ön Mandar, väster om Ceylon, fångade några fiskare sju havsmän och sjöjungfrur. Flera jesuiter, och fader Henriques, och Bosquez, läkare hos vicekungen av Goa var vittnen. Läkaren undersökte dem noga och dissekerade dem. Han bedyrar att den interna och externa strukturen liknade människans.”

1590: William Shakespeare tros ha skrivit En midsommarnattsdröm mellan 1590 och 1594. I den skriver han:

“Jag satt på en udde,
Och hörde en sjöjungfru på ryggen av den delfin,
Yttrandes ett så ljuvligt och harmoniskt andetag
Att det häftiga havet blev hövligt av hennes sång;
Och vissa stjärnor sköt galet iväg från sina sfärer
När de hörde sjöjungfruns musik”

1608 berättar upptäcktsresanden Henry Hudson i fartygets loggbok om en upplevelse som skedde den 15 juni då man seglade på Berings hav norr om Norge.

”Denna morgon såg en person i vår besättning, när han tittade ut överbord, en sjöjungfru och ropade upp några i besättningen för att se henne. Ytterligare en kom upp och hon hade då kommit nära sidan på skeppet och tittade uppriktigt på männen. Lite senare kom en våg och vände på henne. Från naveln och uppåt var hennes rygg och bröst som en kvinnas …; hennes kropp var lika stor som vår; hennes hud var vit, och ett långt hår hängde ner därbak, svart till färgen. När hon dök ner såg de hennes stjärt, som var likt stjärten på en tumlare, och spräcklig som en makrill.”

Senare, i mitten av 1800-talet, säger naturforskaren Philip Henry Gosse, i en analys av händelsen i The Romance of Natural History, att det vanliga påståendet att sjömän misstar sjökor för sjöjungfrur inte är giltigt här.

”Vilken förklaring man än ger sig på av den här uppenbarelsen så är den vanliga om säl eller valross inte användbar här. Sälar och valrossar måste ha varit lika välbekanta för dessa polarsjömän som kor för en mjölkerska. Såvida inte hela historien var en hopkokad lögn av de två männen, utan någon grund alls, och då den värdige gamla navigatören tveklöst kände till karaktären hos sina män, så måste de ha sett någon form av varelse som ännu inte erkänts.”

1614 ser kapten John Smith, från berättelsen om Pocahontas, en sjöjungfru utanför kusten i Massachusetts.

Han skriver att ”den övre delen av hennes kropp liknar helt och hållet en kvinnas, och hon simmade omkring med all tänkbar elegans. Den hade ”stora ögon, nästan alltför runda, en fint formad nästa (lite för kort), välformade öron, något för långa, och hennes långa gröna hår gav henne ett karakteristiskt utseende, på intet sätt oattraktivt.”

1619 fångade två senatorer i Norge en havsman, enligt Adventures in Unhistory. Senatorerna, Ulf Rosensparre och Christian Hollh, beslöt att släppa tillbaka havsmannen i havet.

1739 beskriver The Gentleman’s Magazine en upplevelse av en varelse.

”Då några fiskare utanför staden Exeter drog in sina nät hoppade en varelse fram och flydde bort väldigt snabbt. De kunde inte komma ifatt den så de fick omkull den genom att kasta pinnar efter den”, lyder beskrivningen, enligt Adventures in Unhistory.

”När de kom fram till den var den döende, och jämrade sig som en mänsklig varelse: dess fötter var som nät likt en ankas; den hade ögon, och mun liknande en människas, förutom att näsan var något intryckt; en stjärt inte olikt den på en lax, vriden upp mot ryggen, och fyra fot lång.” Den visades upp offentligt i staden.

1797 skriver William Munro, en lärare i Skottland, ett brev till en doktor Torrance i Glasgow, vilket publiceras i The Times of London den 8 september 1809.

Munro skriver

”För ungefär tolv år sedan … uppmärksammade jag en figur som liknade en naken kvinna som satt på en sten i vattnet … Den satt kvar på stenen i tre eller fyra minuter efter att jag fått syn på den, och var under den tiden sysselsatt med att kamma sitt hår, som var långt och tjockt, och över vilket den tycktes vara stolt, och dök sedan ner i havet … Jag kan ärligt säga, att det var först då jag sett fenomenet som jag blev helt övertygad om dess existens … Om ovanstående berättelse i någon grad kan vara tjänlig för att etablera existensen av ett fenomen som hittills varit nästan ofattbart för naturforskare, eller för att avlägsna skepticism hos andra, som är redo att bestrida allting som de inte till fullo kan förstå, så står det er fritt att använda den.”

1801 redogör en doktor Chisolm för ett besök fyra år tidigare på ön Berbice i Karibbiska havet. Lokalbefolkningen kallar sjöjungfrurna för mene mamma, eller vattnens mödrar. Guvernör Van Battenburgh ger följande beskrivning för Chisolm:

”Den övre delen liknar en människa, huvudets proportion något mindre, ibland nakna, men ofta täckta av kopiösa mängder långt svart hår. Axlarna är breda, och brösten stora och välformade. Den nedre delen liknar stjärten på en fisk, är enormt stor, stjärten kluven, och inte olik en delfins som det vanligtvis illustreras. Färgen på skinnet är antingen svart eller läderfärgad. Djuret vördas och fruktas av indianerna, som tror att det skulle bli katastrofala konsekvenser om man dödade det.”

1822 vittnar en ung man, John McIsaac i Skottland, under ed att han sett ett djur vars övre del av kroppen var vit och hade formen av en mänsklig kropp, medan den andra halvan var täckt med fjäll och hade en stjärt, enligt en berättelse i London Mirror. Observationen ägde rum år 1811. McIsaac beskrev hur varelsen hade långt, brunt hår, var mellan 120 och 150 centimeter lång och hade fingrarna tätt ihop.

”Den höll sig över vattenytan några minuter, och försvann sedan”, enligt artikeln. ”Statsrådet i Campbeltown, och kammarherren i Mull, bestyrker hans undersökning, och klargör att de inte känner till något skäl till att hans sannfärdighet borde ifrågasättas.”

1830 såg byborna i Benbecula, på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust, en liten kvinna på stranden. De försökte fånga henne, men misslyckades, så de kastade stenar på henne. Några dagar senare sköljdes kroppen upp på stranden, enligt Hidden Animals. ”Den övre delen av kroppen var ungefär så stor som hos ett välväxt barn på tre till fyra år, med ett onormal utvecklat bröst. Håret var långt, mörkt och glansigt, medan huden var vit, mjuk och len. Nederdelen av kroppen var likt en lax, men utan fjäll.” Varelsen begravdes senare i en kista.

1842 kom Phineas Barnum i kontakt med något som sades vara en sjöjungfru som fångats nära Fijiöarna i södra Stilla havet. Det debatterades mycket om huruvida sjöjungfrun var en sjöjungfru eller något annat.

I sin självbiografi, publicerad av Department of History and Art History på George Mason University, skriver Barnum att han fick exemplaret från en död sjömans egendomar, som i sin tur hade köpt det av japanska sjömän.

Barnum berättar hur han gick till en naturforskare för att förvissa sig om ”djurets äkthet”. Naturforskaren sade till honom att han inte kunde föreställa sig hur det skulle kunna vara tillverkat, ”ty han kände inte till någon apa med så säregna tänder, armar, händer etc., inte heller hade han kännedom om en fisk med så säregna fenor.”

Andra sade att det hela var en bluff, och att den hade tillverkats av japanska hantverkare.

1857 rapporterade The Shipping Gazette att skottska sjömän hade siktat en varelse utanför brittiska kusten.

”Vi såg tydligt ett objekt ungefär sex meter framför oss i en kvinnas skepnad, med fullvuxna bröst, mörk hy, attraktivt ansikte, och fint lockigt hår hängande över hals och axlar. Den var ungefär till hälften över vattenytan, tittade på oss och skakade på huvudet. Vädret var fint, vi kunde se den tydligt i tre till fyra minuter”, sade John Williamson och John Cameron.

1947 rapporterade en gammal fiskare i Skottland att han sett en sjöjungfru i havet omkring 20 meter från stranden, sittandes ner och kammades sitt hår på en flytande låda som användes för att förvara levande humrar, enligt Sir Arthur Waugh i The Folklore of the Merfolk. ”Så fort hon tittade runt insåg hon tyvärr att hon blivit sedd och dök ner i havet”, skriver han. ”Men hur han än ifrågasattes kunde ingenting skaka den gamle mannens övertygelse, säger Maclean: han var orubblig i att han hade sett en sjöjungfru. Så man vet aldrig!”

2008 observerades en sjöjungfru i Suurbraak, en by på västra spetsen i Sydafrika, rapporterade Aldo Pekeur, korrespondent för New Zealand Herald. En boende i byn, Daniel Cupido, sade att han och hans vänner var i närheten av floden runt 11.30 på förmiddagen när de hörde något som påminde om när någon ”slår på en vägg”. Cupido gick i riktning mot ljudet, och fann en gestalt ”liknande en vit kvinna med långt svart hår som plaskar omkring i vattnet”.

Cupido sade att han försökte hjälpa kvinnan men hon gav ifrån sig ”det märkligaste ljud”, vilket Dina, Cupidos mamma, sade var så sorgligt att ”mitt hjärta inte kunde klara det längre”. Varelserna beskrivs som Kaaiman, eller hälften människa och hälften fisk som lever i djupa dammar. Turistarbetaren Maggy Jantjies sade att hon kände människor som sett Kaaiman tydligt, och att de inte missbrukade alkohol.

2009 fick rapporter från tiotals människor som sett sjöjungfrur stadsrådet i Kiryat Yam, nära Haifa, att erbjuda 1 miljon dollar till den som genom att fotografera eller fånga en sjöjungfru kunde bevisa att de existerar.

“Många människor berättar för oss att de är säkra på att de sett en sjöjungfru och samtliga är oberoende av varandra”, sade rådets talesman Natti Zilberman till Sky News. ”Folk säger att den är hälften flicka, hälften fisk, hoppandes som en delfin. Den gör alla slags konster och försvinner sedan.”

2012 sade en tjänsteman i Zimbabwe att sjöjungfrur jagade bort myndighetspersoner från dammar i flera olika områden. Ministern för vattenresurser, Sam Sipepa Nkomo, sade till en senatkommitté i mars att stamledare skulle genomföra ritualer för att bli av med de sjöjungfrur som troddes leva i reservoarerna i Gokwe och Mutare, dit arbetare är rädda för att gå, enligt Voice of America. Vissa arbetare rapporterades saknas medan andra har vägrat att åka tillbaka för att installera vattenpumpar.

Stamledaren Edison Chihota i Mashonaland East sade till media att sjöjungfrur existerar. ”Som väktare av det traditionella hyser jag inga tvivel”, sade Chihota. ”Om någon ifrågasätter detta så ifrågasätter han eller hon också sig själv.”

Daniel He bidrog till efterforskningarna för den här artikeln.

Översatt från engelska
http://www.theepochtimes.com/n3/82540-mermaid-hoax-columbus-shakespeare-and-pliny-the-elder-say-mermaids-are-real/


”The Siren, målad av John William Waterhouse år 1900.

”The Siren, målad av John William Waterhouse år 1900.



”Catching a Mermaid”, målad av James Clarke Hooke år 1883. (Foton: Public domain)

Mest lästa

Rekommenderat

loadingEn bild från målningen ”En sjöjungfru” av John William Waterhouse från 1901. Bland dem som skildrat observationer och kontakter med sjöjungfrur och havsmän finns Christopher Columbus, William Shakespeare och Pliny den äldre.
En bild från målningen ”En sjöjungfru” av John William Waterhouse från 1901. Bland dem som skildrat observationer och kontakter med sjöjungfrur och havsmän finns Christopher Columbus, William Shakespeare och Pliny den äldre.
Hälsa & Livsstil

Columbus, Shakespeare och Plinius den äldre menade att sjöjungfrur existerar

Zachary Stieber, Epoch Times

Den nutida allmänna uppfattningen är att sjöjungfrur är påhittade sagoväsen. Men det finns faktiskt otaliga vittnesmål från människor som under under årens lopp påstått sig ha observerat eller direkt stött på sjöjungfrur. Nedan är några betydelsefulla observationer och upplevelser, bland annat av Christopher Columbus, John Smith och William Shakespeare.

Första århundradet e.Kr. skriver Plinius den äldre om nereider, det vill säga kvinnor med grova, fjälliga kroppar likt fiskar. De ”sitter på delfiner, eller ketoi, eller sjöhästar” skriver han i Naturalis Historia.

Från 400-talet e.Kr finns i boken Physiologus, som sägs ha skrivits eller sammanställts på grekiska av en okänd författare, en del som tillägnas ”sjöjungfruns natur”:

”I havet finns det många under.
Sjöjungfrun är som en jungfru:
I bröst och kropp är hon således lika:
Från naveln och nedåt är hon inte som en jungfru
Utan helt visst som en fisk med spirande fenor.”

Någon gång mellan 1040 och 1105 beskriver rabbinen Shlomo Yitzchaki, eller Rashi, sjöjungfrur i Talmud.

”Det finns fiskar i havet som till hälften har formen av en människa och till hälften formen av en fisk, kallat sereine på gammal franska”, skrev han.

Inte långt därefter berättas det också i Moshav Zekeinim, en kommentar till ”Toran” av medeltida tosafister, om sjöjungfrur där de kallas sirener, enligt boken Sacred Monsters.

”Detta syftar på en varelse i havet som delvis liknar en person, från naveln och uppåt, och den liknar en kvinna i alla avseenden, på så vis att den har bröst och långt hår likt en kvinna, och från naveln och nedåt är det en fisk”, skrivs det i kommentaren. ”Och den sjunger vackert med en behaglig röst.”

På 1200-talet beskriver Bartholomew Angelicus, i De Propietatibus Rerum, en sjöjungfru och berättar om hur hon stjäl sjömän från deras skepp.

I mitten av 1200-talet skrivs Speculum Regale, eller Kungaspegel, på fornnordiskt språk. En översatt version dyker upp flera århundraden senare. I boken finns det en beskrivning av en varelse på den grönländska kusten.

”Som en kvinna så långt ner som till midjan, långa händer, och mjukt hår, hals och huvud i alla avseenden som en människas. Händerna tycks vara långa, och fingrar man inte pekar med utan de är förenade till ett nät som på fåglarnas fötter. Från midjan och nedåt liknar detta monster en fisk, med fjäll, stjärt och fenor.”

1389 publicerades boken Eastern Travels of John of Hesse, i vilken många faror under en resa skildras. På ett ställe skriver författaren: ”Vi kom till ett stenigt berg, där vi hörde sirener sjunga, sjöjungfrur som drog skeppen in i faran genom sin sång. Vi såg där många hemska monster och var mycket rädda.”

1403 drev en sjöjungfru iland genom en trasig fördämning på den holländska kusten under en kraftig storm. Hon observerades av några kvinnor i lokalbefolkningen och deras tjänare, ”som först blev rädda för henne, men eftersom de såg henne ofta så beslöt de att ta med henne hem, vilket de gjorde, och i hemmet fick hon genomlida att bli klädd och matad med bröd och mjölk och kött, och hon försökte ofta smyga sig tillbaka till havet, men hon var noggrant bevakad så hon kunde inte det.”

Sjöjungfrun lärde sig senare att sy men hon talade aldrig. Hon dog 15 år efter att hon upptäcktes. John Swan, en engelsk minister, berättar historien i boken Speculum Mundi från 1635.

1493: Christopher Columbus ser tre sjöjungfrur som stiger upp ur havet och skriver i sin skeppsjournal: ”De var inte lika vackra som de målas, även om de i viss utsträckning har mänskligt utseende i ansiktet.” Han noterade också att han hade sett liknande varelser utanför Västafrikas kust.

1560: Sabine Baring-Gould skriver i boken Curious Myths of the Middle Ages: “Nära ön Mandar, väster om Ceylon, fångade några fiskare sju havsmän och sjöjungfrur. Flera jesuiter, och fader Henriques, och Bosquez, läkare hos vicekungen av Goa var vittnen. Läkaren undersökte dem noga och dissekerade dem. Han bedyrar att den interna och externa strukturen liknade människans.”

1590: William Shakespeare tros ha skrivit En midsommarnattsdröm mellan 1590 och 1594. I den skriver han:

“Jag satt på en udde,
Och hörde en sjöjungfru på ryggen av den delfin,
Yttrandes ett så ljuvligt och harmoniskt andetag
Att det häftiga havet blev hövligt av hennes sång;
Och vissa stjärnor sköt galet iväg från sina sfärer
När de hörde sjöjungfruns musik”

1608 berättar upptäcktsresanden Henry Hudson i fartygets loggbok om en upplevelse som skedde den 15 juni då man seglade på Berings hav norr om Norge.

”Denna morgon såg en person i vår besättning, när han tittade ut överbord, en sjöjungfru och ropade upp några i besättningen för att se henne. Ytterligare en kom upp och hon hade då kommit nära sidan på skeppet och tittade uppriktigt på männen. Lite senare kom en våg och vände på henne. Från naveln och uppåt var hennes rygg och bröst som en kvinnas …; hennes kropp var lika stor som vår; hennes hud var vit, och ett långt hår hängde ner därbak, svart till färgen. När hon dök ner såg de hennes stjärt, som var likt stjärten på en tumlare, och spräcklig som en makrill.”

Senare, i mitten av 1800-talet, säger naturforskaren Philip Henry Gosse, i en analys av händelsen i The Romance of Natural History, att det vanliga påståendet att sjömän misstar sjökor för sjöjungfrur inte är giltigt här.

”Vilken förklaring man än ger sig på av den här uppenbarelsen så är den vanliga om säl eller valross inte användbar här. Sälar och valrossar måste ha varit lika välbekanta för dessa polarsjömän som kor för en mjölkerska. Såvida inte hela historien var en hopkokad lögn av de två männen, utan någon grund alls, och då den värdige gamla navigatören tveklöst kände till karaktären hos sina män, så måste de ha sett någon form av varelse som ännu inte erkänts.”

1614 ser kapten John Smith, från berättelsen om Pocahontas, en sjöjungfru utanför kusten i Massachusetts.

Han skriver att ”den övre delen av hennes kropp liknar helt och hållet en kvinnas, och hon simmade omkring med all tänkbar elegans. Den hade ”stora ögon, nästan alltför runda, en fint formad nästa (lite för kort), välformade öron, något för långa, och hennes långa gröna hår gav henne ett karakteristiskt utseende, på intet sätt oattraktivt.”

1619 fångade två senatorer i Norge en havsman, enligt Adventures in Unhistory. Senatorerna, Ulf Rosensparre och Christian Hollh, beslöt att släppa tillbaka havsmannen i havet.

1739 beskriver The Gentleman’s Magazine en upplevelse av en varelse.

”Då några fiskare utanför staden Exeter drog in sina nät hoppade en varelse fram och flydde bort väldigt snabbt. De kunde inte komma ifatt den så de fick omkull den genom att kasta pinnar efter den”, lyder beskrivningen, enligt Adventures in Unhistory.

”När de kom fram till den var den döende, och jämrade sig som en mänsklig varelse: dess fötter var som nät likt en ankas; den hade ögon, och mun liknande en människas, förutom att näsan var något intryckt; en stjärt inte olikt den på en lax, vriden upp mot ryggen, och fyra fot lång.” Den visades upp offentligt i staden.

1797 skriver William Munro, en lärare i Skottland, ett brev till en doktor Torrance i Glasgow, vilket publiceras i The Times of London den 8 september 1809.

Munro skriver

”För ungefär tolv år sedan … uppmärksammade jag en figur som liknade en naken kvinna som satt på en sten i vattnet … Den satt kvar på stenen i tre eller fyra minuter efter att jag fått syn på den, och var under den tiden sysselsatt med att kamma sitt hår, som var långt och tjockt, och över vilket den tycktes vara stolt, och dök sedan ner i havet … Jag kan ärligt säga, att det var först då jag sett fenomenet som jag blev helt övertygad om dess existens … Om ovanstående berättelse i någon grad kan vara tjänlig för att etablera existensen av ett fenomen som hittills varit nästan ofattbart för naturforskare, eller för att avlägsna skepticism hos andra, som är redo att bestrida allting som de inte till fullo kan förstå, så står det er fritt att använda den.”

1801 redogör en doktor Chisolm för ett besök fyra år tidigare på ön Berbice i Karibbiska havet. Lokalbefolkningen kallar sjöjungfrurna för mene mamma, eller vattnens mödrar. Guvernör Van Battenburgh ger följande beskrivning för Chisolm:

”Den övre delen liknar en människa, huvudets proportion något mindre, ibland nakna, men ofta täckta av kopiösa mängder långt svart hår. Axlarna är breda, och brösten stora och välformade. Den nedre delen liknar stjärten på en fisk, är enormt stor, stjärten kluven, och inte olik en delfins som det vanligtvis illustreras. Färgen på skinnet är antingen svart eller läderfärgad. Djuret vördas och fruktas av indianerna, som tror att det skulle bli katastrofala konsekvenser om man dödade det.”

1822 vittnar en ung man, John McIsaac i Skottland, under ed att han sett ett djur vars övre del av kroppen var vit och hade formen av en mänsklig kropp, medan den andra halvan var täckt med fjäll och hade en stjärt, enligt en berättelse i London Mirror. Observationen ägde rum år 1811. McIsaac beskrev hur varelsen hade långt, brunt hår, var mellan 120 och 150 centimeter lång och hade fingrarna tätt ihop.

”Den höll sig över vattenytan några minuter, och försvann sedan”, enligt artikeln. ”Statsrådet i Campbeltown, och kammarherren i Mull, bestyrker hans undersökning, och klargör att de inte känner till något skäl till att hans sannfärdighet borde ifrågasättas.”

1830 såg byborna i Benbecula, på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust, en liten kvinna på stranden. De försökte fånga henne, men misslyckades, så de kastade stenar på henne. Några dagar senare sköljdes kroppen upp på stranden, enligt Hidden Animals. ”Den övre delen av kroppen var ungefär så stor som hos ett välväxt barn på tre till fyra år, med ett onormal utvecklat bröst. Håret var långt, mörkt och glansigt, medan huden var vit, mjuk och len. Nederdelen av kroppen var likt en lax, men utan fjäll.” Varelsen begravdes senare i en kista.

1842 kom Phineas Barnum i kontakt med något som sades vara en sjöjungfru som fångats nära Fijiöarna i södra Stilla havet. Det debatterades mycket om huruvida sjöjungfrun var en sjöjungfru eller något annat.

I sin självbiografi, publicerad av Department of History and Art History på George Mason University, skriver Barnum att han fick exemplaret från en död sjömans egendomar, som i sin tur hade köpt det av japanska sjömän.

Barnum berättar hur han gick till en naturforskare för att förvissa sig om ”djurets äkthet”. Naturforskaren sade till honom att han inte kunde föreställa sig hur det skulle kunna vara tillverkat, ”ty han kände inte till någon apa med så säregna tänder, armar, händer etc., inte heller hade han kännedom om en fisk med så säregna fenor.”

Andra sade att det hela var en bluff, och att den hade tillverkats av japanska hantverkare.

1857 rapporterade The Shipping Gazette att skottska sjömän hade siktat en varelse utanför brittiska kusten.

”Vi såg tydligt ett objekt ungefär sex meter framför oss i en kvinnas skepnad, med fullvuxna bröst, mörk hy, attraktivt ansikte, och fint lockigt hår hängande över hals och axlar. Den var ungefär till hälften över vattenytan, tittade på oss och skakade på huvudet. Vädret var fint, vi kunde se den tydligt i tre till fyra minuter”, sade John Williamson och John Cameron.

1947 rapporterade en gammal fiskare i Skottland att han sett en sjöjungfru i havet omkring 20 meter från stranden, sittandes ner och kammades sitt hår på en flytande låda som användes för att förvara levande humrar, enligt Sir Arthur Waugh i The Folklore of the Merfolk. ”Så fort hon tittade runt insåg hon tyvärr att hon blivit sedd och dök ner i havet”, skriver han. ”Men hur han än ifrågasattes kunde ingenting skaka den gamle mannens övertygelse, säger Maclean: han var orubblig i att han hade sett en sjöjungfru. Så man vet aldrig!”

2008 observerades en sjöjungfru i Suurbraak, en by på västra spetsen i Sydafrika, rapporterade Aldo Pekeur, korrespondent för New Zealand Herald. En boende i byn, Daniel Cupido, sade att han och hans vänner var i närheten av floden runt 11.30 på förmiddagen när de hörde något som påminde om när någon ”slår på en vägg”. Cupido gick i riktning mot ljudet, och fann en gestalt ”liknande en vit kvinna med långt svart hår som plaskar omkring i vattnet”.

Cupido sade att han försökte hjälpa kvinnan men hon gav ifrån sig ”det märkligaste ljud”, vilket Dina, Cupidos mamma, sade var så sorgligt att ”mitt hjärta inte kunde klara det längre”. Varelserna beskrivs som Kaaiman, eller hälften människa och hälften fisk som lever i djupa dammar. Turistarbetaren Maggy Jantjies sade att hon kände människor som sett Kaaiman tydligt, och att de inte missbrukade alkohol.

2009 fick rapporter från tiotals människor som sett sjöjungfrur stadsrådet i Kiryat Yam, nära Haifa, att erbjuda 1 miljon dollar till den som genom att fotografera eller fånga en sjöjungfru kunde bevisa att de existerar.

“Många människor berättar för oss att de är säkra på att de sett en sjöjungfru och samtliga är oberoende av varandra”, sade rådets talesman Natti Zilberman till Sky News. ”Folk säger att den är hälften flicka, hälften fisk, hoppandes som en delfin. Den gör alla slags konster och försvinner sedan.”

2012 sade en tjänsteman i Zimbabwe att sjöjungfrur jagade bort myndighetspersoner från dammar i flera olika områden. Ministern för vattenresurser, Sam Sipepa Nkomo, sade till en senatkommitté i mars att stamledare skulle genomföra ritualer för att bli av med de sjöjungfrur som troddes leva i reservoarerna i Gokwe och Mutare, dit arbetare är rädda för att gå, enligt Voice of America. Vissa arbetare rapporterades saknas medan andra har vägrat att åka tillbaka för att installera vattenpumpar.

Stamledaren Edison Chihota i Mashonaland East sade till media att sjöjungfrur existerar. ”Som väktare av det traditionella hyser jag inga tvivel”, sade Chihota. ”Om någon ifrågasätter detta så ifrågasätter han eller hon också sig själv.”

Daniel He bidrog till efterforskningarna för den här artikeln.

Översatt från engelska
http://www.theepochtimes.com/n3/82540-mermaid-hoax-columbus-shakespeare-and-pliny-the-elder-say-mermaids-are-real/


”The Siren, målad av John William Waterhouse år 1900.

”The Siren, målad av John William Waterhouse år 1900.



”Catching a Mermaid”, målad av James Clarke Hooke år 1883. (Foton: Public domain)

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024