Che Guevara – myt och verklighet


Den 9 oktober 1967 dödades Ernesto ”Che” Guevara av den bolivianska militären. Efter 40 år lever myten om Che vidare och han hyllas av miljontals som en frihetshjälte. Överallt kan man se t-shirts, affischer, kaffekoppar, plånböcker, kepsar och klockor och dylikt, där Che Guevara finns avbildad med en basker med en stjärna på – ett fotografi som togs av Alberto Korda – som fått ikonstatus av revolutionära romantiker.

I filmen ”Dagbok från en motorcykel” (”The Motorcycle Diaries”) från 2004, regisserad av Walter Salles och producerad av Robert Redford, framställs Che som ett moraliskt föredöme och en person som stod upp för rättvisa och för de svaga. Nästa år kommer två filmer om hans liv, ”The Argentine” och ”Guerrilla”, i regi av Steven Soderbergh. Nyligen släpptes också Guevarabiografin ”Che”, skriven av Björn Kumm. I baksidestexten kan man läsa att han var en av världens största frihetsikoner. Vem var egentligen Ernesto ”Che” Guevara? Var han verkligen den frihetskämpe som stod upp för de svaga och fattiga som myten gör gällande?

Ernesto Guevara föddes i en välbärgad familj i Buenos Aires, Argentina 1928. Som ung man reste han vida omkring i Sydamerika. Redan i tidig ålder led han av kronisk astma, men detta hindrade inte honom att en göra en motorcykelresa från pampas till djunglerna i Centralamerika efter att slutfört sina studier i medicin. I början av 1950-talet började han hata USA, efter att Jacobo Arbenz vänsterregim i Guatemala hade störtats genom en kupp understödd av amerikanarna. En natt under 1955 träffade Che en kubansk advokat som levde i exil och vars namn var Fidel Castro. Guevara bestämde sig för att slå följe med Castro och de landade båda två i Kuba i december 1955.

Enligt Inger Enkvist, i artikeln ”’Che’ – från mördare till myt” i tidskriften Axess, byggdes myten om Che upp av Castro. ”Mellan 1956 och 1958 ledde Fidel Castro ett uppror baserat på ett mycket litet antal män i Sierra Maestra”, och under den tiden ville ”större delen av det kubanska samhället återgå till demokratin genom att få bort diktatorn Fulgencio Batista”, skriver Enkvist. Det fanns också vid den tiden flera motståndsgrupper i landet. Men numera är det bara Castros revolutionärer som omnämns. Det är också känt att den kubanska militären gjorde relativt svagt motstånd. Det var också här som Che entusiastiskt deltog i kampen och utmärkte sig genom sitt dödsförakt. Han utnämndes av Castro till major och blev känd för att vara hård mot sina underlydande.

Che fick av Castro uppdraget att rensa ut militärer och poliser som tjänstgjorde under Batista, men även spioner, desertörer och andra ”skadliga” element fick plikta med sina liv. Han skrev under flera hundra dödsdomar i La Cabaña-fängelset, som bland annat inkluderade före detta officerare i armén som vägrat ge upp sin tro på demokratiska principer. ”Jag kan inte vara vän med någon som inte delar mina åsikter,” lär Guevara en gång ha sagt. Den utländska pressen gav honom öknamnet ”slaktaren från La Cabaña”.

Den kommunistiska revolutionen som Che ville genomföra såg han som en kallblodig mördarmaskin motiverat av hat. I april 1967 skrev han till Tricontinental-konferensen: ”hat som ett medel för kamp; obändigt hat till fienden, vilket driver en människa över hans naturliga begränsningar och gör honom till en effektiv, våldsam, utväljande och kallblodig mördarmaskin.” Alvaro Vargas Llosa nämner att Guevaras tidigare skrivande också var fyllt med denna typ av retorik och ideologiskt våld. Under motorcykelresan som Che Guevara gjorde med sin vän Granado lär han ha sagt: ”Revolution utan att avfyra ett skott? Du är galen.” Régis Debray som var Guevaras kompanjon i Bolivia beskrev honom som ”auktoritär person rakt igenom”, och som ville införa total kommunistisk revolution. Enkvist nämner också i sin artikel att Che knappt såg sina barn.

Guevara beordrade också sina män att råna banker. Detta finns återgivet i ett brev som han skrev till Enrique Oltuski, en av hans underordnande: ”Den kämpande massan samtycker till att råna banker därför att ingen av dem själva har ett öre.” Men när en ung man i Guevaras gerillastyrka hade råkat stjäla en bit mat avrättades han omedelbart av honom utan rättegång.

Pierre Saint Martin som sattes i fängelse av Che återminns i en artikel i El Nuevo Herald att 32 fångar, inklusive han själv, sattes i samma fängelsecell. 16 av dem var tvungna att stå upp medan de andra 16 knappt kunde sova på golvet, för att sedan byta plats med varandra. Han säger ändå att han var lycklig eftersom de fick leva. Men en liten pojke på 12-14 år hade inte samma tur. En morgon visades denna nya fånge in i cellen. Hans ansikte var svårt sargat och fyllt med blod. De andra fångarna frågade vad han hade gjort. Han svarade att han försökt rädda sin pappa från att bli mördad av kommunisterna. Efter ett tag kom vakter och hämtade den unge pojken och förde ut honom till avrättningsgården. Pojken vägrade att gå ned på knä, men Che tvingade honom. Che Guevara drog sedan upp sin pistol ur hölstret och mördade honom kallblodigt med ett skott i nacken.

Che var en stor anhängare till Josef Stalin. Men även Vladimir Lenin och Mao Zedong var hans idoler, och han gav av lojalitet till Lenin sin son namnet Vladimir. Guevara hade också täta kontakter med den sovjetiska ambassaden och KGB-agenter. Senare blev han alltmer kritisk mot Sovjetunionen när Chrusjtjov började sin avstalinisering eftersom det inte uppfyllde Guevaras höga krav på socialismens och kommunismens ideal.

Det första arbetslägret som sattes upp, Guanahacabibes, låg i västra Kuba vid slutet av 1960-talet. Che förklarade hur lägret skulle skötas där: ”[Vi] skickar till Guanahacabibes bara de tvivelaktiga fallen där vi inte är säkra på huruvida de ska vara i fängelse… de som har begått brott som strider mot revolutionens moral, i mindre eller högre grad… Det är ett hårt arbete, inte ett omänskligt arbete, arbetsförhållanden där är snarare hårda.”

Detta arbetsläger skulle bli föregångare till framtida systematiska fångläger, vilket började 1965 i provinsen Camagüey där dissidenter, homosexuella, aids-offer, Jehovas vittnen, katoliker, afro-kubanska präster och andra fängslades för att de, enligt Guevara, var ”avvikare” eller ”kontrarevolutionärer”.

Redan 1959 avskaffade Che och Castro pressfrihet, tryckfrihet och universitetens självständighet. Trots att Guevara inte hade någon utbildning inom det militära, ekonomi och juridik, blev han utnämnd som major och sedermera chef för riksbanken, samt fick titeln överåklagare och hade därmed rätten att skriva under dödsdomar.

Enkvist nämner i sin artikel att Guevara ”ledde en tid omvandlingen av det framgångsrika kubanska jordbruket till statliga centraliserade jordbruk av sovjetisk modell”, vilket ledde till att produktiviteten sjönk snabbt. Efter revolutionen skulle omfördelningen av land som Che var ansvarig för, gå från rika till fattiga bönder. Emellertid blev omfördelningen från godsägare till byråkrater och partimedlemmar.

Guevara blev också placerad som riksbankschef och senare industriminister. Genom att applicera Sovjet- och sedan Kinakommunistiska metoder ledde detta till snabb nedgång för Kubas ekonomi.

När Che alltmer började lägga sig i utrikespolitiken blev Castro rasande. Han skickade därför honom till Kongo för att sprida revolutionen och kommunismen vidare. Men tiden i Kongo blev till en mardröm. De kongolesiska upprorsgrupperna ville inte ha något samarbete med Kuba och landet kom att plågas av sjukdomar och matbrist. När Guevara slutligen återvände till Kuba hade Castro en ny plan för honom och ville att han skulle starta en gerillarörelse i Bolivia för att sprida revolutionen. Det var också här som den bolivianska militären fångade och avrättade honom. Kanske var detta Castros mästardrag eftersom han blev av med Guevara som han önskat. Det var också här, understryker Enkvist, som Castro förvandlar Che Guevaras liv till myt. Stora affischer med Che sätts upp i Havanna och skolbarnen fostras till att ha Che som ideal.

Enkvist drar slutsatsen:

”Che var obekväm för Castro medan han levde, men som död visade han sig vara mycket användbar. Det rör sig om en dubbel fiktion, eftersom Che används som frihetssymbol samtidigt som han hyllade först sovjetiska och sedan maoistiska ideal. Han används av Castro som frihetssymbol, trots att Castros regim är totalitär.”

Guevara drömde också om att skapa den ”nye mannen” till vilken kostnad som helst. Han trodde på ett atombombskrig då han menade att en bättre värld kunde byggas upp från ruinerna, oavsett priset av människoliv. Mao hade även han en liknande syn där han var villig att offra halva kinesiska befolkningen för att uppnå sina mål. Det är ett faktum att Guevara var nyckelpersonen bakom missilkrisen i Kuba år 1962 med kärnladdningar som indirekt hotade USA.

Guevara besökte Mao i Kina i november 1960 där han beviljades ett ”lån” på 60 miljoner dollar, som han inte behövde betala tillbaka. Mao hade höga förväntningar på honom. Che Guevara hade lovat att ta med sig Maos metoder till Kuba. Han beundrade också Kinas Kulturrevolution.

Det är tragiskt att miljontals människor går omkring med Che Guevaras bild på t-shirt eller har plansch på honom i sitt hem och blint tror på myten att han var en frihetskämpe som stod upp för de svaga och fattiga och som kämpade för en god sak. Kändisar som till exempel fotbollslegenden Maradona och Mike Tyson har båda Che Guevaras bild tatuerade på sina kroppar. Även den kände musikern Carlos Santana har öppet visat sig i media med en bild på Che. Ernesto ”Che” Guevara var i samma liga som Mao, Pol Pot, Hitler, Stalin och Lenin. Även om han inte dödade flera miljoner så låg han bakom hundratals mord och dödsoffer och förtryck av åtskilliga dissidenter.

Uppförandet av det ”socialistiska paradiset” Kuba som Che Guevara tillsammans med Fidel Castro deltog i har lett till att 15 000 mördats för sina åsikter och fler än 100 000 har suttit i fängelse. Kuba är fortfarande en kommunistisk enpartistat där det inte finns fria politiska val, och fortfarande råder förtryck och fängslande av oliktänkande. Che var en massmördare och förtryckare som absolut inte hade någon medkänsla för dem som inte tillhörde den socialistiska falangen. En sådan människa förtjänar inte att hyllas som frihetshjälte.

Källor:

“The Killing Machine: Che Guevara, from Communist Firebrand to Capitalist Brand”, Alvaro Vargas Llosa, 2005

”‘Che’ – från mördare till myt”, Axess, nummer 2, 2007