loading
Opinion

Burma söker legitimitet och ordförandeskapet i Asean

Nehginpao Kipgen

Burma vill bli ordförandeland i Asean (sammanslutning för länder i Sydostasien) år 2014. Önskemålet framfördes vid organisationens toppmöte i Jakarta, Indonesien, den 7 till 8 maj.

Ordförandeklubban, byts mellan Aseanländerna varje år, innehas för närvarande av Indonesien. Kambodja tar över den 2012 och följs 2013 av Brunei. Burmas president Thein Sein, en tidigare militärledare och premiärminister i den statliga freds- och utvecklingsrådsregeringen, sökte stöd för idén hos de övriga Aseanledarna.

Burma tvingades 2006 lämna ifrån sig ordförandeskapet efter påtryckningar inom Asean och från västerländska demokratier. När USA och EU hotade med att bojkotta Aseanmötena ifall Burma skulle leda dem, fruktade länder som Indonesien, Malaysia och Singapore att Aseans internationella anseende skulle skadas.

Debatten om Burmas ordförandeskap utgår från frågan om mänskliga rättigheter. Tanken på att skapa en Aseanorganisation för mänskliga rättigheter väcktes 1993, av de dåvarande utrikesministrarna i Brunei, Indonesien, Filippinerna, Singapore och Thailand, på ett möte mellan Aseanministrar i Singapore. Dock skapades människorättsenhet formellt först när Aseanavtalet upprättades 2007 och sedan ratificerades 2008.

Burma fick observatörsstatus i Asean år 1996 och blev fullvärdig medlem 1997. På grund av förtrycket mot demokratirörelsen 1988, fängslandet av Aung San Suu Kyi 1989 och ogiltigförklarandet av valresulatet i 1990-års allmänna val, var Burma hårt pressat av de västerländska demokratierna att antingen införa ett legitimt styre, eller ställas inför sanktioner.

De senaste månaderna har den burmesiska regimen vidtagit några symboliska reformåtgärder i riktning mot demokrati och mänskliga rättigheter. I november 2010 höll regeringen ett allmänt val och släppte Aung San Suu Kyi från den mångåriga husarresten.

Valet innebar emellertid en “win-win”-situation för den militärstödda sammanslutningen Solidaritets- och utvecklingspartiet. Suu Kyi släpptes först efter valet. Den nya militärregimen tillsattes i mars i år och leds av inga mindre än tidigare militärledare i civila kläder.

Denna utveckling får många att tro att Burma rör sig i riktning mot ett stabilt demokratiskt samhälle. En rörelse som välkomnas av Aseans stora handelspartners, så som Kina och Indien. Framstegen har också övertygat EU som i april hävde rese- och finansrestriktioner för fyra ministrar, däribland utrikesministern, i ett år.

Tvärtemot dessa symboliska framsteg så kvarstår de grundläggande människorättsliga problemen. Det finns fortfarande över 2 000 politiska fångar i Burma, tvångsarbete är utbrett, etniska minoriteter åtnjuter ännu inte fred och säkerhet i sina egna territorier.

Efter den senaste tidens utveckling i Burma är det möjligt att en majoritet av de tio Aseanländerna, kanske rent av enhälligt, föreslår Burma som ordförande. Detta syntes bland annat i en gemensam kommuniké vid avslutningen på tvådagarstoppmötet, som sade: “Vi betraktar Burmas förslag om att vara ordförande för Aseantoppmötet 2014 i ljuset av dess fasta övertygelse om Aseans principer”.

Om ytterligare steg tas för att förbättra de mänskliga rättigheterna genom att ovillkorligt släppa politiska fångar, upphöra med tvångsarbete, godtyckliga arresteringar och tortyr, samt att man bygger upp gemensamt förtroende med de etniska minoriteterna, förtjänar Burma positionen, likaväl som varje annat Aseanland.

När Aseanländerna stärker banden med de västerländska demokratierna, med målet att bli en samhällsbildning i stil med Europa till år 2015, är EU:s och USA:s röster avgörande faktorer inför det slutliga ställningstagandet om Burma ska bli ordförande.

Om Burma belönas med ordförandeskapet kan det ge landet ökad legitimitet och sannolikt förbättra dess internationella anseende. Men om det görs utan att det först har skett några verkliga förbättringar av människorättsförhållandena, kan det bli liktydigt med ett hån mot Aseans människorättsenhet.

Det är absolut nödvändigt att Burmas regim skaffar sig legitimitet och erkännande inte bara från det internationella samfundet utan också från de olika etniska grupperna inom landet.

Asean har chansen att bevisa att dess organisationer arbetar seriöst för att lösa människorättsproblemen, så som det påstås i dess stadgar. Man kan utnyttja ordförandeskapet som en hävstång för att förbättra människorättssituationen i Burma.

Med ordförandeskapet i Asean hoppas Burmas regim vinna inrikes och internationellt erkännande, dessutom kan det medföra möjligheter att ta emot ledare för västerländska demokratier, som annars inte skulle besöka landet. Det kan också innebära lättnader i de internationella sanktionerna.

Nehginpao Kipgen forskar på de politiska konflikterna i det moderna Burma (1947-2004) och är generalsekreterare i det USA-baserade Kuki International Forum. Han har blivit publicerad på fem kontinenter och arbetar för närvarande för att nå en doktorsgrad i politisk vetenskap vid Northern Illinois University.

Översatt från engelska.

Mest lästa

Rekommenderat

loading
Opinion

Burma söker legitimitet och ordförandeskapet i Asean

Nehginpao Kipgen

Burma vill bli ordförandeland i Asean (sammanslutning för länder i Sydostasien) år 2014. Önskemålet framfördes vid organisationens toppmöte i Jakarta, Indonesien, den 7 till 8 maj.

Ordförandeklubban, byts mellan Aseanländerna varje år, innehas för närvarande av Indonesien. Kambodja tar över den 2012 och följs 2013 av Brunei. Burmas president Thein Sein, en tidigare militärledare och premiärminister i den statliga freds- och utvecklingsrådsregeringen, sökte stöd för idén hos de övriga Aseanledarna.

Burma tvingades 2006 lämna ifrån sig ordförandeskapet efter påtryckningar inom Asean och från västerländska demokratier. När USA och EU hotade med att bojkotta Aseanmötena ifall Burma skulle leda dem, fruktade länder som Indonesien, Malaysia och Singapore att Aseans internationella anseende skulle skadas.

Debatten om Burmas ordförandeskap utgår från frågan om mänskliga rättigheter. Tanken på att skapa en Aseanorganisation för mänskliga rättigheter väcktes 1993, av de dåvarande utrikesministrarna i Brunei, Indonesien, Filippinerna, Singapore och Thailand, på ett möte mellan Aseanministrar i Singapore. Dock skapades människorättsenhet formellt först när Aseanavtalet upprättades 2007 och sedan ratificerades 2008.

Burma fick observatörsstatus i Asean år 1996 och blev fullvärdig medlem 1997. På grund av förtrycket mot demokratirörelsen 1988, fängslandet av Aung San Suu Kyi 1989 och ogiltigförklarandet av valresulatet i 1990-års allmänna val, var Burma hårt pressat av de västerländska demokratierna att antingen införa ett legitimt styre, eller ställas inför sanktioner.

De senaste månaderna har den burmesiska regimen vidtagit några symboliska reformåtgärder i riktning mot demokrati och mänskliga rättigheter. I november 2010 höll regeringen ett allmänt val och släppte Aung San Suu Kyi från den mångåriga husarresten.

Valet innebar emellertid en “win-win”-situation för den militärstödda sammanslutningen Solidaritets- och utvecklingspartiet. Suu Kyi släpptes först efter valet. Den nya militärregimen tillsattes i mars i år och leds av inga mindre än tidigare militärledare i civila kläder.

Denna utveckling får många att tro att Burma rör sig i riktning mot ett stabilt demokratiskt samhälle. En rörelse som välkomnas av Aseans stora handelspartners, så som Kina och Indien. Framstegen har också övertygat EU som i april hävde rese- och finansrestriktioner för fyra ministrar, däribland utrikesministern, i ett år.

Tvärtemot dessa symboliska framsteg så kvarstår de grundläggande människorättsliga problemen. Det finns fortfarande över 2 000 politiska fångar i Burma, tvångsarbete är utbrett, etniska minoriteter åtnjuter ännu inte fred och säkerhet i sina egna territorier.

Efter den senaste tidens utveckling i Burma är det möjligt att en majoritet av de tio Aseanländerna, kanske rent av enhälligt, föreslår Burma som ordförande. Detta syntes bland annat i en gemensam kommuniké vid avslutningen på tvådagarstoppmötet, som sade: “Vi betraktar Burmas förslag om att vara ordförande för Aseantoppmötet 2014 i ljuset av dess fasta övertygelse om Aseans principer”.

Om ytterligare steg tas för att förbättra de mänskliga rättigheterna genom att ovillkorligt släppa politiska fångar, upphöra med tvångsarbete, godtyckliga arresteringar och tortyr, samt att man bygger upp gemensamt förtroende med de etniska minoriteterna, förtjänar Burma positionen, likaväl som varje annat Aseanland.

När Aseanländerna stärker banden med de västerländska demokratierna, med målet att bli en samhällsbildning i stil med Europa till år 2015, är EU:s och USA:s röster avgörande faktorer inför det slutliga ställningstagandet om Burma ska bli ordförande.

Om Burma belönas med ordförandeskapet kan det ge landet ökad legitimitet och sannolikt förbättra dess internationella anseende. Men om det görs utan att det först har skett några verkliga förbättringar av människorättsförhållandena, kan det bli liktydigt med ett hån mot Aseans människorättsenhet.

Det är absolut nödvändigt att Burmas regim skaffar sig legitimitet och erkännande inte bara från det internationella samfundet utan också från de olika etniska grupperna inom landet.

Asean har chansen att bevisa att dess organisationer arbetar seriöst för att lösa människorättsproblemen, så som det påstås i dess stadgar. Man kan utnyttja ordförandeskapet som en hävstång för att förbättra människorättssituationen i Burma.

Med ordförandeskapet i Asean hoppas Burmas regim vinna inrikes och internationellt erkännande, dessutom kan det medföra möjligheter att ta emot ledare för västerländska demokratier, som annars inte skulle besöka landet. Det kan också innebära lättnader i de internationella sanktionerna.

Nehginpao Kipgen forskar på de politiska konflikterna i det moderna Burma (1947-2004) och är generalsekreterare i det USA-baserade Kuki International Forum. Han har blivit publicerad på fem kontinenter och arbetar för närvarande för att nå en doktorsgrad i politisk vetenskap vid Northern Illinois University.

Översatt från engelska.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024