Burchart gardens började som stenbrott
Vårprakt – Stenar bildar en gång igenom den grunda dammen i den japanska trädgården. (Foto: © 2006 The Butchart Gardens)


Det var över en kopp te med en granne en dag år 1904 som den kanadensiska hemmafrun Jennie Butchart beklagade sig över det faktum att dammet från hennes mans kalkstensbrott bredvid inte bara var en anskrämlig syn utan också "tog sig in överallt".

Hennes vän föreslog en liten spaljé som skydd och kom sedan tillbaka ett par dagar senare med ett halvt dussin sockerärtsplantor som kunde få växa upp på den spaljé som Jennie sagt att hon hade beställt. 

Det var en blygsam start på det som nu är en av världens största och mest besökta privata trädgårdar, som drar till sig närmare 1,5 miljoner storögda entusiaster årligen.

Trots det stora antalet människor och det faktum att trädgården har varit en magnet för miljontals människor med ”gröna fingrar” i 75 år, så har det aldrig behövts sätta upp skyltar med texten ”Plocka ej blommarna.”

Det var sockerärtsplantorna som fick Jennie Butchart att börja besöka den lokala plantskolan för att hitta andra ettåriga växter och perenner för att få bort oväsendet och dammet från hennes man Roberts stenbrott, vars kalksten användes till att göra cement.

Hennes lilla trädgård började växa och Jennie frågade Robert om hon kunde få låna några arbetare från brottet för att hjälpa till att förbereda mark till hennes växande samling av blommande buskar, träd, lökar och ängsblommor. Samtidigt började förbipasserande att titta in för en pratstund med den livliga Jennie som hade påbörjat en ny livsbana i och med sin trädgård.

De förbipasserande erbjöds en kopp te, en kaka och en pratstund. En dag gav en besökare, som inte visste vem hon var, Jennie lite dricks. Snabbt som ögat svarade hon: ”Å nej, ni känner inte tant Butchard, hon skulle aldrig tillåta det.”

En dag 1908 kom Robert hem med den chockerande nyheten att brottet nästan var tömt på kalksten och att de snart skulle tvingas leta efter arbete någon annan stans.

Jennie var förfärad. Några dagar senare, fick de arbetare som städade upp det gamla brottet till sin förvåning se henne med sin välkända stråhatt och med klänningen virvlande, svinga sig nedför stenbrottsväggarna i en inhyrd skeppsgunga, allt medan hon planterade hundratals sticklingar av murgröna i varje skreva och vrå.

Efter det frågade hon Robert om hon fick ta fler av arbetarna till hjälp, då de ändå skulle bli utan arbete inom kort. Hon hade köpt mörk gödselrik jord, nog för att täcka en bondgård, och det skulle lastas av från en hel flotta av kärror som drogs av hästar och sedan snabbt spridas över brottets golv.

Robert var mycket stolt över sin frus bedrifter och då cementaffärerna saktade ner och till slut upphörde år 1916, började han ägna det mesta av sin tid åt sitt eget intresse: Att samla exotiska fåglar från hela världen.

På 1920-talet var det 50 000 personer som årligen strömmade igenom Butcharts trädgård under Kanadas varmaste månader. Alla var välkomna att gratis beundra brottets golv som Jennie hade förvandlat till en spektakulär nedsänkt trädgård, en japansk trädgård, en italiensk trädgård och en rosenträdgård.

Där fanns även Roberts ankor i en väldig damm, påfåglar på gräsmattorna, duvor i vad som nu är en begoniaberså och fågelhus för inhemska arter som strövade omkring det nu 20 hektar stora området med trädgårdar. De bytte också namn på sitt hem till ”Benvenuto,” som är italienska och betyder ”Välkommen”, för att servera välkomste där.

Besökare anlände vid det här laget i busslaster till Butcharts trädgård på Vancouver Island, utanför Vancouver City. Fritt inträde gällde ända fram till 1941, då en mindre avgift infördes för att möta de ökade underållskostnaderna.

Idag är det nära 1,5 miljoner människor som besöker Butchards trädgård varje år och förtrollas av 400 000 vårblomstrande tulpaner, 400 000 ettåriga växter som blommar från mars till oktober, mer än 3 000 rosor, de japanska och de italienska trädgårdarna och originaldammen som nu är hem för olika sorters ankor från hela världen. Allt som allt finns det 700 variationer av ängsblommor som blommar från mars till oktober.

Trädgården ägs och drivs fortfarande av familjen.  Originalhuset ”Benvenuto” som en gång hade sådan lyx som bowlingbana, en inomhuspool och även en egendomlig självspelande piporgel som fungerar än idag, är nu en restaurang och kontor. På vintern finns där en utställning som berättar om Jennie Butcharts utveckling av trädgården.

Det finns dagliga turer från Vancouver mellan februari och november. Resebyråer kan ordna ett besök som en del av en resa till Kanada eller Alaska.

http://www.theepochtimes.com/news/6-3-2/38869.ht