Brist på billiga bostäder ökar antalet hemlösa i Kanada


Förra året blev en vändpunkt för Kim Poirier. Hon förlorade 900 dollar i bidrag efter att hennes son fyllt 18 år och hennes hyresvärd avvecklade sina tillgångar och avhyste sina hyresgäster.

Hennes nya bostad tog 70 procent av hennes och hennes partners gemensamma inkomst i hyreskostnad, men hon kunde åtminstone behålla sin tio år gamla tyska fårhund.

Men huset de bor i nu är också till salu och Poirier och hennes partner, som har a-kassa, kan inte hitta bostäder med rimlig hyra inom eller utanför södra Vancouvers stad Sooke, som vill ta emot husdjur.

Paret tjänar för mycket för att vara berättigade till hjälp från provinsregeringen, sade Poirier och på grund av att de inte arbetar, kan de inte få understöd till hyresgäster i statliga hus. Social härbärgering är inte heller ett alternativ eftersom bara katter och små hundar tillåts.

”Vi är på gränsen att vara hemlösa,” säger Poirier. ”Denna månad har vi tak över huvudet. Jag vet inte hur det blir nästa månad.”

Hemlösheten ökar

Poirier är en av mer än 1,7 miljoner hushåll – nästan en fjärdedel av Kanadas hushåll – som ”betalar för mycket av sina inkomster för att kunna ha tak över huvudet,” enligt en färsk rapport publicerad av Calgary baserade Sheldon Chumir-stiftelsen för etik inom ledarskap.

Rapporten kallad Shelter: Homelessness in a Growth Economy (Boende: Hemlöshet i en växande ekonomi) pekade på fattigdomen som huvudorsak till hemlöshet i Kanada

Medan ensamstående män en gång i tiden dominerade de hemlösas härbärgen, innefattar hemlösa människor i dag kvinnor, barn, studerande, utlänningar, mentalt sjuka, äldre personer, låginkomstfamiljer och även den så kallade medelklassen.

Många är helt enkelt arbetande människor och familjer som behöver bostäder de har råd med, skrev författaren Gordon Laird, Media Fellow emeritus på stiftelsen.

Laird citerade den federala regeringens uppskattning för år 2005 om 150 000 hemlösa kanadensare. Antalet beräknade hemlösa på gatorna har dock enbart i Calgary ökat med 740 procent mellan 1994 och 2006. Några organisationer beräknar att Kanadas hemlösa befolkning kan vara så många som 200 000 till 300 000.

1998 förklarade Torontos katastrofkommitté (TDRC), vars medgrundare är Torontos ”gatusjuksköterska” Cathy Crowe, att hemlösheten var en national katastrof. Under det senaste årtiondet har situationen blivit värre, sade Crowe som har arbetat med hemlösa under nästan 20 år.

Kanada har inte haft ett nationellt prisvärt bostadsprogram sedan det sista programmet lades ned 1993 och nu ”förblir människorna hemlösa under en mycket längre tid,” sade Crowe.

”Dödssiffrorna har ökat, det finns fall av tuberkulos, fler familjer och barn blir hemlösa, fler äldre, fler handikappade och två städer har varit tvungna att etablera palliativa vårdenheter i härbärgen.”

Crowe kallar siffrorna förbluffande och säger att det idag förmodligen inte finns ett enda samhälle i Kanada som inte upplevt någon form av hemlöshet.

Både härbärgen och bostäder behövs

Lairds rapport citerade bristen på nationellt ledarskap och nationell politik under de senaste årtiondet som riktar in sig på hemlöshet och billiga bostäder. I stället för långsiktiga strategiska investeringar har regeringen fokuserat på kortsiktiga lösningar som härbärgen och andra räddningstjänster.

Kanada anslog 1999, 53 miljoner dollar till inhemskt ”hemlöshetsiniativ” (NHI) och utnämnde Claudette Bradshaw till minister som ansvarig för de hemlösa. Parlamentsledamoten Peter Goldring som då var oppositionskritiker sade att Bradshaw själv visste att finansiering av hemlösheten skulle ”riktas mot ideella organisationer för att göra vinster.”

Mycket ”dålig ekonomi” blev resultatet när NHI:s medel användes säger Goldring. I Edmonton gick till exempel anslag till ett härbärge med 62 sängar som kallades för Urban Manor och som hade fungerat fullgott i en hyrd byggnad med en budget under 500 000 dollar per år. Fyra miljoner dollars anslag användes för att konstruera en arkitektoniskt designad byggnad som endast gav tolv nya platser.

Som ett resultat steg driftskostnaderna från 500 000 dollar till 750 000 dollar per år medan antalet hemlösa steg från 980 personer år 2001 till 2200 personer 2004.

”Under processen sköt deras budget i höjden med 50 procent,” säger Goldring och tillägger att processen med att göra ideella organisationer lönsamma ”skedde från landets ena ända till den andra.”

”De hemlösas antal gick upp på grund av att de inte byggde hus, de byggde härbärgen,” säger Goldring. ”De hade ingen avsikt att bygga hus.”

Både härbärgen och hus behövs, enligt Crowe. Hon sade att de enda pengarna för prisvärda hus som har lånefinansierats sedan 1993 var motion C-48 år 2005 under Liberal/NDP:s budgetuppgörelse.

”Detta program betydde att det fanns några enheter här och där som hade byggts i landet med några statliga dollar, men problemet är att det räcker inte och det lämnar för mycket som är upp till provinserna att göra.”

Ontarios del av de avsatta 1,4 miljarder dollar var 392,5 miljoner. Pengarna förblev i en stiftelse, ”utan några förbehåll,” sade Crowe, medan premiärminister McGuinty under 14 månader argumenterade med den federala regeringen om en orelaterad sak. Han försökte få en bättre skatteuppgörelse för Ontario.

I mars i år kungjorde provinsen ett bostadsbidragprogram, som enligt TDRC:s webbplats huvudsakligen innebär att 60 procent av dessa federala pengar, som är avsedda för byggandet av billiga bostäder, istället kommer att användas till räntesubventioner.

Hemlöshetsinitiativet, som förlängdes två gånger, avsågs upphöra i mars 2007. Som resultat av protester, sade Crowe, har den nya federala regeringen förnyat det och döpt om det till Partnerstrategi för hemlösa. Det finns”inga bostäder i det” sade hon. ”Det är katastrofhjälpsprogram för de hemlösa.”

Att stoppa försummelse

För att kämpa mot hemlöshet kräver Lairds rapport en nationell strategi som säkrar minsta möjliga inkomst, ger ett minimum av välfärd, tak över huvudet och socialt bistånd, med inflationsskydd. Den rekommenderar också att man ombesörjer räntesubventioner till kooperativt ägande och förköpsrätt från hyresrätt till äganderätt, med stimulans till kommuner, byggare och hushåll.

Laird sade att försörjningen av ”kärnan” av den hemlösa befolkningen på 150 000 personer årligen kostar skattebetalarna från 4,5 till 6 miljarder dollar. I detta ingår bland annat hälsovård, socialtjänst och kostnader för akut skyddshjälp.

Rapporten sade att regeringens reaktion på hemlösheten varit ”problematisk, ibland på gränsen till rena försummelsen” och ” har förvärrat ansträngningarna med att minska fattigdomen i Kanada.”

”Vid försummelse kommer osäkerheten kring boendet att sprida sig över hela Kanada, och underblåsa det relativt nya fenomenet med hemlöshet i förorterna och öka städernas förfall. Hus med rekordpriser för med sig ekonomisk erosion för miljontals kanadensare,” sammanfattade rapporten.

Samtidigt befinner sig de som är i Poiriers situation inför realiteten med dagens marknadshyror.

”Jag tittar varje dag på usedvictoria.com, och 40 till 50 procent är troligen personer som är desperata för att få en billig bostad. När det sällsynta inträffar att något objekt på mindre än 1000 dollar per månad dyker upp är konkurrensen våldsam,” sade Poirier.

Om man åberopar Kanadas och Albertas skatteöverskott, sade Crowe, finns det tillräckligt med pengar för att finansiera ett nationellt byggnadsprogram.

”Vi är ett av ett fåtal länder i världen som inte har något federalt program för att bygga billiga bostäder, och det märks,” säger hon.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/7-7-5/57284.html