Borås - en helig stad
I ett av rummen visas filmen Plum Blossom in Snow om Jane Dai och hennes dotter Fadu. (Bild: Ur filmen)


Fyra rum, tre filmer och en fråga: vilka är vi? Borås Sacre – Vägen hem heter utställningen som under december månad gästar konstmuseet i Borås. Från Grekland till Kina, genom inre och yttre resor talar den om tiden, världen och meningen med livet.

– Borås Sacre. Min mormor brukade kalla det här för den heliga staden. För henne var det en ren och vacker plats, säger konstnären Elefteria Kalogritsa, som med sitt grekiska ursprung och genuina intresse för Kina visar upp sambanden mellan två anrika kulturer.

I ett av museets rum visas filmen Plum Blossom in Snow. Den handlar om kinesiska Jane Dai som i sin ungdom reste ut i världen för att söka svar, men som till slut återvände till Kina där hon är född. Först då börjar hennes verkliga inre resa, i samband med att hon möter sin man och den andliga meditationsmetoden Falun Gong. Lyckan är dock inte långvarig och allt rycks upp när den brutala förföljelsen mot metodens utövare startar 1999.

– Filmen handlar om
att våga stå upp för värden man tror på, som är viktiga i vår tid. Så som Jane Dai gör i filmen. Den handlar om en kvinnas yttre och inre resa. Och meningen med livet. Att förfölja människor som står upp för principerna sanning, medkänsla och tolerans är fel, säger Elefteria.

På golvet svallar ett hav av lotusblommor med runda guldplattor innanför de vita kronbladen. På en vägg hänger de kinesiska tecknen för sanning, medkänsla, tolerans. Små teckningar målade i bläck på brunt omslagspapper visar lotusblommans mystiska kraft i ännu en form.

– Teckningarna har skapats av Falun Gong-utövare i fångenskap, och har sedan smugglats ut ur Kina. De är otroligt vackra. Det här rummet handlar om hur utövarna trots svåra förhållanden kan skapa väldigt vackra saker. Det ger hopp, tycker Elefteria.

I nästa rum visas filmen
Mormor på en av väggarna. I taket sitter åtta fönster som klätts med färgade plastfilmer vilket får rummet att kännas som en katedral i det dämpade ljuset.

– Jag ville skapa mormors rum. Mormor var djupt troende. Hon kunde känna och se saker som andra inte kan. Jag vill att människor ska stanna upp och reflektera över frågor som varför vi finns här – vad innebär det att vara människa?

I det tredje rummet visas filmen Tidens ansikte. Berättelsen utspelar sig i ett badhus och handlar om människans livscykel från födelse till död. 75 statister medverkar – den yngsta bara två veckor gammal och den äldsta 90 år. Betraktaren leds mellan scener som representerar livets olika faser.

– Naken föds man och naken dör man. Jag vill att filmen ska få människor att reflektera över hur livet rinner som ett vatten.

Det här rummets tema handlar om åldrandet och på väggarna hänger speglar i olika former. På en plats hänger en spegel vars ram är prydd av ett meandermönster med guldsvastikor, samma grekiska mönster som man hittat i många arkeologiska utgrävningar. På samma vägg står en text skriven i guld. Det är inskriptionen som finns skriven på templet i Delfi, i Grekland.

– De här orden gjorde ett djupt intryck på mig när jag var där. De betyder ”känn dig själv” och uttalades av Sokrates, säger Elefteria.

I det fjärde rummet sitter bildmanuset till Tidens ansikte uppsatt på stora vita papper.

Vilken är konstens viktigaste uppgift idag?

– Jag tycker att konstens viktigaste uppgift är att lyfta människor från vardagen och vidga medvetandet kring frågan vad det innebär att vara människa. Konsten ska stärka, utveckla på ett positivt sätt och skapa hopp och framtidstro. Jag vill också lyfta fram goda värden som får människor att känna mer samhörighet med varandra och jag vill framhäva viktiga ämnen i vår tid. En del människor säger att det är höga mål, men jag tycker faktiskt man kan ha höga mål. Konsten ska sikta högt, säger Elefteria.

Museets intendent Kristina Mellström är glad över utställningen.

– Det här känns som en viktig utställning för oss. Filmerna är suveräna och tar verkligen tag i människor, säger hon.

Elefteria Kalogritsa

Elefteria Kalogritsa föddes i Grekland 1960 i november. Hon växte upp i den lilla staden Karditsa i mitten av Grekland. Karditsa betyder det lilla hjärtat. Grekland var härjat efter andra världskriget och vid fem års ålder flyttade Elefteria och familjen till Sverige och Borås. Efter att ha gått ut grundskolan flyttade hon till Göteborg och sökte in på konstskolor.

Elefteria gick en ettårig grundutbildning på en förberedande konstskola innan hon sökte vidare och gick fem år på måleri- och grafikprogrammet på Houvedskous konstskola. Dokumentärfilms-studier på Biskops-Arnö utanför Uppsala följdes av utbildning på Filmakademin i Göteborg och sedan kortare kurser i regi och manus. En period spenderade hon på SVT med kombinerad utbildning och praktik. Senare har Elefterias arbete kretsat framförallt kring dokumentär och kortfilm.


Bild ur filmen Mormor av Elefteria Kalogritsa. (Foto: H. Carlbrand)

Bild ur filmen Mormor av Elefteria Kalogritsa. (Foto: H. Carlbrand)


Tecknade lotusblommor utsmugglade från ett fängelse i Kina.

Tecknade lotusblommor utsmugglade från ett fängelse i Kina.