Bonde lär borgmästare dygdens verkliga betydelse
En kinesisk bonde arbetar i sydvästra Kina. Foto: Shutterstock*


Zhang Yong hade en mycket besynnerlig dröm. Han kom till ett himmelskt palats och skulle precis sätta sig ner när en gudom ropade ut ”Huang Jianji har anlänt”. Vid Huangs ankomst kom en annan gudom klädd i daoistiska kläder nedför trapporna för att ta emot honom. Den nya gästen blev erbjuden en mer upphöjd plats än den Zhang hade.

Zhang blev förbryllad. När allt kom omkring var han en viktig ämbetsman i Norra Sondynastin (960-1127), en borgmästare i Chengdu, Sichuanprovinsen. Dessutom visste han med sig att han var en upprätt ämbetsman, alltid ärlig i sina ämbetsmannakontakter och att han hade en stark känsla för rättvisa.

Vem är denne Huang Jianji, tänkte Zhang för sig själv, och varför anser de himmelska gudarna att han är bättre än jag?

Nästa morgon sökte Zhang upp Huang. Ödet ville ha det så att Zhang hittade mannen i sin dröm men han blev chockad när han upptäckte att Huang var bonde.

– Gudarna respekterar dig mycket, hur lyckas du göra många goda gärningar varje dag, blev Zhangs fråga efter att ha förklarat drömmen för Huang. – Jag kan inte förstå hur ditt yrke kan ge dig så många möjligheter till stor dygd.

– Jag har inte gjort något särskilt, bara tagit hand om min mark (plöjt, odlat och sått). Däremot ville jag utöka min skörd efter den senaste spannmålsskörden och köpte lite extra utsäde till normalpris. I slutändan behövde jag det inte, så året därpå sålde jag det till de fattiga bönderna vars skörd inte gått bra, till självkostnadspris. Jag tjänade inte en krona på den transaktionen, och inte heller fuskade jag med vikten. Jag var bara glad att jag inte förlorade något och att jag samtidigt kunde hjälpa de olyckliga människorna, svarade bonden Huang.

När borgmästaren Zhang hörde det suckade han djupt och reflekterade över att han, trots att han var dygdig i sitt ämbete, alltid betraktade sig själv som bättre än andra och antog en lätt arrogant attityd i sina mellanhavanden.  Att döma av hur han kände sig nu, kränkt och förolämpad som ämbetsman, förstod Zhang också att han inte var osjälvisk mot andra i sin tjänsteutövning såsom Huang var, som tvärtom verkligen hade satt andra först utan en tanke på sig själv.

– Du förtjänar den högre positionen mer än vad jag gör, sade borgmästaren ödmjukt. Han kastade sig ner på knä framför den medkännande dygdige boden för att betyga honom sin vördnad.