Under den gångna veckan (kan det inte sägas varje vecka?) eliminerades ytterligare ett antal av de partitjänstemän som utgör den fraktion inom kommunistpartiet som Xi Jinping är i strid med.

Den här gången var det mestadels ett gäng underhuggare till underhuggarna, fast samtliga så klart har kopplingar tillbaka till partiets förre ”gudfader”, Jiang Zemin. Den högst uppsatte som drabbades var Li Dongsheng, en motbjudande man som drev partiets förtalskampanj mot den andliga metoden falungong innan han togs upp i 610-byrån (en specialstyrka inom partiets säkerhetstjänst som liknats vid Nazitysklands Gestapo) så att han kunde involvera sig mer direkt i tortyren.

Det är troligen inget sammanträffande att allt det här hände inför den femte plenärsessionen av Kinesiska kommunistpartiets 18:e kongress (det stormöte som hölls 2012, när Xi Jinping kom till makten). De här plenärsessionerna används oftast för att presentera femårsplaner, som definierar ekonomiska mål på medellång sikt, och för de personliga maktkamper som vi alla har blivit så förtjusta i.

Det faktum att Xi straffade alla dessa tjänstemän, såväl som spekulationerna om de möjliga befordringar han kan komma att dela ut, pekar på den allt större makt som nu samlas hos Xi.

”Den ena möjligheten är den maoistiska: landets undergång. Den andra är mer hoppfull: partiets undergång.”

Två scenarion

Analytiker som hållit ögonen på denna trend har länge trott att det finns två möjliga scenarion om Xi Jinping faktiskt lyckas nå samma nivå av obegränsad makt som Mao Zedong (partiets makt är alltid obegränsad, men det har inte sedan Mao funnits någon som samlat makten så totalt hos sig själv):

Den ena möjligheten är den maoistiska: landets undergång*. Den andra är mer hoppfull: partiets undergång.

Den andra möjligheten antyddes i en Radio Free Asia-intervju med Xia Ming, professor i statsvetenskap på City University of New York. Programledaren citerade Chiang Ching-Kuo, sonen till Chiang Kai-shek, som var avgörande för demokratiseringen av Taiwan. ”Jag vet att jag är en diktator”, sade han. ”Men jag ska använda diktatorsmakten till att avskaffa diktaturen.”

Programledaren hänvisade också till ett uttalande av USA:s förre Kinaambassadör, John Huntsman, som jämförde Xi Jinpings styre med Deng Xiaopings, i så måtto att båda två innehöll ett starkt element av förändring.

– Xi Jinping har gjort mycket, ja. Men är det de saker som vi liberaler, som hoppas på demokrati, lagstyre och marknadsekonomi vill se? Inte direkt, sade Xia Ming.

– Men om Xi verkligen upprättar ett rättssystem så kommer det i slutänden att sabotera partiets egen arbetsmetod. Systemets elit kommer att förlora partiandan och tjänstemannaandan. I slutänden kan det leda till en djupgående omvandling.

Om det är det Xi verkligen vill är en annan fråga, enligt Xia:

– Inte nödvändigtvis.

Otydligt system

Men det är aldrig tydligt vad det är som egentligen pågår i det där systemet, eller hur mycket makt Xi Jinping egentligen har. Beordrade han till exempel personligen inbrytningen i Burma för att kidnappa människorättsadvokaterna Wang Yu och Bao Longjuns son? Funderade han på exakt hur man skulle koka ihop de lögner som China Central Television sedan spred om ärendet? Trots all den makt han verkar ha samlat på sig, kan någon verkligen veta säkert? Kanske är den hårda attacken på civilsamhället bara den nödvändiga konsekvensen av hans attack på partiet; eller så kanske han är som den romerske kejsaren Claudius i Robert Graves roman, som hjälplöst ser varthän det barkar och sedan bara skyndar på sin dynastis undergång.

Det är dock många observatörer som i brist på alternativa teorier tillskriver Xi Jinping dessa brutala handlingar; han är trots allt partiets ordförande. Även detta är förståeligt. Sanningen kommer att komma fram i nästa fas av Kinas utveckling.

Som Xia Ming säger i RFA-intervjun: ”Han förändrade statsöverhuvudets roll från en bluff till en extraordinär maktposition.”

”Om Xi blir partiets siste kommunist kommer han att ha fattat beslutet att även nationen står på spel, och att han hellre räddar Kina än Kinesiska kommunistpartiet.”

Ett vägskäl

Vad som blir allt mer tydligt är att det förr eller senare kommer ett vägskäl för Xi och Kina. När han slutligen har eliminerat alla sina rivaler kan han ytterligare stärka partiets makt medan ekonomin kollapsar och Kinas process av ”öppenhet” mot omvärlden vänder och landet potentiellt faller tillbaka i isolering och kaos. Detta kan i sig leda till stora förändringar. Eller så kan han proaktivt avskaffa partistyret och försöka bygga någonting annat. Det kanske låter som ett avlägset hopp i nuläget, men om han verkligen gjorde det skulle han bli den siste kommunisten som alla älskade.

Trots den nuvarande förtryckskampanjens fasor är det tydligt att Kina kommer att gå in i stagnation om man inte genomför radikala reformer. Xi Jinpings alternativ blir allt hårdare. Vi bör alla hoppas på ett lyckligt slut – Xi Jinping med. Som Xia Ming noterade:

– Hans familj och hans liv står på spel.

Om Xi blir partiets siste kommunist kommer han att ha fattat beslutet att även nationen står på spel, och att han hellre räddar Kina än Kinesiska kommunistpartiet.

*Det här skulle bara vara ett första steg. Troligen skulle en verklig ny Mao i det här skedet av Kinas utveckling i slutänden även förstöra partiet efter att han förstört landet.