Bland höga hus och lummiga berg i Taiwan
Den vänlige herr Lee bär på en 100 år gammal familjetradition i sättet han odlar ett rent te på i en oförstörd naturlig miljö. (L Sim/The Epoch Times)


När man kör in i Taiwans huvudstad Taipei tycks det inte som om några gröna områden existerar i denna myllrande stad. Bland tutande bilar, fallfärdiga hus och moderna byggnader om vartannat verkar utsikterna om att hitta ett rent ekologiskt te lite dystra. Men att leta reda på detta ovanliga te var just anledningen till att vi reste hit.

Jag gräver i fickan och får fram en liten skrynklig papperslapp. Nedklottrat på den står ett knappt läsbart namn – herr Lee och sedan ett långt telefonnummer med en massa streck och nollor. Jag håller hårt i lappen eftersom den här personen odlar ett prisbelönt ekologiskt te – vilket är precis vad vi söker.

Nästa dag, efter att jag och min man har vaknat, träffar vi vår tolk. Det är en stadig dam med ett mycket bestämt sätt. Hon säger att hon kan ta oss till en plats där de bästa oolong-teerna och gröna teerna växer — detta är hon säker på och jag i min tur tror på henne. Kvinnan leder oss genom trånga och slingrande gränder, i snabb takt som en soldat på uppdrag. Vi svischar förbi härligt ångad mat vid de många matstånden på vägen.

Jag får syn på små bullar som gräddats i pyttesmå ugnar och alla tänkbara sorters kött på spett redo att grillas. Färsk juice och frukt har travats upp i högar redo att avsmakas. Lukten av skaldjur finns i luften. Vår guide prutar på några vita kuddliknande brödbullar fyllda med grönsaker och säger åt oss att vi måste skynda oss om vi inte ska missa bussen. Vi småjoggar bakom henne, kryssandes mellan bilarna. Hennes hand viftar frenetiskt för att signalera till en buss att den ska stanna. Bussen väntar och vi hoppar på precis innan den gnisslande metalldörren stängs bakom oss.

Bussen är gammal och vinylsätena
är slitna. Nästan varje sittplats är upptagen men vi lyckas finna några utspridda stolar att sätta oss på. Guiden ser på oss och säger att vi hade tur eftersom det kommer att bli en tre timmar lång bussresa. Efter att ha passerat igenom den tunga trafiken är vi slutligen utanför staden och vi börjar vår resa mot bergen. Sakta rör sig bussen puttrande uppför sluttningarna på de smala vägarna i riktning mot Taoyuan. Jag hoppas att vi ska komma fram före det blir mörkt. Jag vänder mig om och ser min man sitta och titta ut genom fönstret med ett något instängt uttryck i ansiktet. Efter ett tag drar jag ner den smutsiga fönsterrutan och utanför börjar ett vackert landskap ta form, med lummiga gröna träd och ljusa, porlande forsar. Vi passerar små byggnader och byar, alla liknar varandra men är ändå unika. Barn leker och bönderna arbetar, livet verkar gå i en långsammare takt ju högre upp vi kommer. Snart har jag glömt Taipei och smogen.

Min bok faller nästan i golvet då bussen plötsligt bromsar in. Jag känner en hand på axeln och hör kvinnans röst som säger, ”Här ska vi av!”

Vi är framme i Testaden.

Klockan är elva på förmiddagen då vi vacklande kliver av bussen. Taipei hade vi lämnat vid åttatiden. Vi kunde ha valt att ta en taxi men det hade blivit riktigt dyrt och på bussen hade vi ju chansen att träffa lokalborna och få en glimt över hur deras vardag ser ut. Nu står vi mitt i en livlig liten by och jag ser vår buss puttra iväg med ett tjockt svart rökmoln efter sig.

Vår guide ropar på oss och vi följer efter henne i rask takt över en enorm träbro. Vi passerar cementhus i många olika färger och svänger sedan in på några smågator. Vår guide ser på några papperslappar med taiwanesiska tecken. Hon stannar till vid en dörr, skakar på huvudet i frustration och leder oss sedan till en annan byggnad med stora glasdörrar på vilka några stora tecken står skrivna. Här är det — herr Lees hus. Då vi klivit innanför dörren möts vi av en fin doft av te, nästan som parfym.

Ett gammalt par hälsar oss välkomna. De ler och bockar. Det är herr Lee och hans hustru. Deras familj har odlat te i fyra generationer och Lee är en äkta te-mästare. Han visar oss sitt arbete vilket han satt upp i stora metalltrummor överallt i rummet. Varje trumma är omkring en meter hög och innehåller mängder av olika teer — såsom drakbrunnens gröna te och flera blommiga oolong. Det här är herr Lees livsverk. Hustrun börjar ställa i ordning för en teceremoni så att vi kan få smaka på frukten av deras arbete. Då det heta vattnet hälls i kopparna och de många dofterna uppenbarar sig börjar vi förstå att te är en stor business i Taiwan. Med så många teställen och tehus är konkurrensen så hård att man måste ha ett mycket bra te för att överleva.

Lee förklarar processen för jäst
(fermenterat) te. Grönt te kräver mindre jäsning och oolong lite mer. Svart te har den längsta jäsningen vilket ger den starkaste smaken. Alla teer kan växa från blommor eller frukt för att dra till sig smakerna från de växterna. Te är nämligen känsligt och kan absorbera karaktären hos andra växter. Det är därför som det är viktigt när man odlar förstklassigt te att plantagen ligger på oförstörda platser utan föroreningar högt uppe i bergen. Varje te har olika smak och doft precis som fina viner. Vissa teer, såsom de mest rena, kan vara dyra beroende på vilket år de jästes. Varje te kräver olika vattentemperaturer. Gröna och vita teer ska beredas vid 61 grader medan oolong och svarta teer kräver kokande hett vatten.

På tal om vatten, vi lär oss att man helst ska använda rent källvatten till sitt te eftersom dåligt vatten kan få även det finaste teet att bli förstört. Lee väljer källvatten från berget till alla sina teprovningar. När vi frågar om odlingen är ekologisk ler han och förklarar att han aldrig formellt ansökt om att bli certifierad eftersom han inte kan förstå varför han skulle betala så mycket pengar för ett litet papper som ”bekräftar” en verksamhet som hans familj har drivit i över hundra år. Medan vi dricker och provar många olika teer, känner vi att vi fastnar mest för oolong-teerna då de har flera lager att smak och dofter som, om man känner efter noga, kan förändras vid varje blötläggning. Ett högklassigt oolong kan läggas i blöt över 20 gånger och utveckla en bred variation av aromatiska och smakrika upplevelser vilka visar sig vid varje klunk.

Efter att ha provat många små koppar
med te känner vi oss nöjda och lätta om hjärtat. Vi beslutar att gå och besöka tefältet. Lee tar med oss nedför vägen och genom ett spår till ett stort lummigt fält. Här växer små buskar med äkta Camellia sinensis och de är mindre än några av de ursprungliga kinesiska teträden som kan bli högre än 15 meter och leva i över 1 000 år. Ju högre höjd man kommer till desto mindre är buskarna, och ju mindre buskarna är desto mer rika är de på mystiska och fantastiska smaker. Lee visar oss hur man plockar de yttersta bladen som växer från varje gren på busken. Dessa är de mest smakrika. Lee plockar allt te för hand vilket försäkrar toppkvaliten och minskar risken för misstag såsom att missa de två yttersta bladen.

Det börjar regna och bli lite småkyligt så vi stannar till vid en liten restaurang i backen för att ta oss en bit mat. Alla lokalbor känner Lee och hälsar leende på honom. De finner kvickt ett bord åt oss och kommer sedan med tallrikar fulla av taiwanesisk, ångande varm mat. Det är något av den bästa asiatiska maten vi smakat — tillagad med omsorg och serverad med te såklart. Med fulla magar går vi i vaggande gång tillbaka till tehuset för att göra våra beställningar. Vi handlar gröna teer och oolong-teer. Vi upptäcker teoljor och tekannor och lägger till även dem. Sedan skakar vi hand och utbyter bugningar med herr Lee och hans hustru. Vår tolk gör en min och vi marscherar tillbaka genom dörren ut i regnet. Jag hör det puttrande ljudet av bussen som kommer närmare och jag vet att det är dags att säga adjö till Taiwans teberg.

Upptäck din egen teresa i Taiwan: www.taipeitravel.net

Översatt från engelska