Black Swan - En tvättäkta filmupplevelse
Natalie Portman. (Foto: Alberto Pizzoli/AFP)


  • Titel: Black Swan
  • Produktionsår: 2010
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Darren Aronofsky
  • Medverkande: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey, Winona Ryder m fl.
  • Kommer ut: 110706

Mångfacetterad är det minsta man kan säga om denna film, som på ytan handlar om en uppsättning av baletten ”Svansjön”. Under ytan handlar den dock om så mycket mer, bland annat sexualitet, rivalitet, prestationsångest och om relationen mellan en mor och en dotter.

Det bör dock understrykas att detta är en så kallad ”svår” film; regissör Aronofsky ger oss inget facit i handen. Men för oss som tycker om filmer som utforskar människans mörkaste och svåraste sidor, är detta en film som måste ses.

Nina (Portman) är en balettdansös vars hela liv cirkulerar kring dansen. Hon bor fortfarande med sin mamma (Hershey), som är stöttande samtidigt som hon behandlar sin dotter som en tonåring som måste bli tillsagd hur hon ska bete sig. När Nina en dag får veta att hon fått huvudrollen i ”Svansjön”, blir pressen genast för stor för hennes bräckliga psyke. Hon får veta att hon spelar den vita svanen perfekt och att hennes teknik är perfekt, men att hon inte dansar som hon bör när det kommer till den svarta svanen. Dessutom bemöts hon av en rival i den nya vilda dansösen Lily (Kunis), som hon har ambivalenta känslor inför.


Mila Kunis. (Foto: AFP/Ben Stansall)

Mila Kunis. (Foto: AFP/Ben Stansall)

Detta är en kvinnornas film. Inte på grund av att filmen handlar om en balett, utan för att det är de kvinnliga skådespelorskorna som står i centrum. Portman vann en välförtjänt Oscar för sitt porträtt som den labila balettdansösen Nina. Kunis, som jag alltid gillat, men som aldrig fått tillfälle att visa vad hon kan i en mer seriös film, bevisar här att hon kan göra annat än att spela charmiga tjejer i filmer som ”Dumpad” (”Forgetting Sarah Marshall”, Nicholas Stoller, USA, 2008). Hon är charmig även som Lily, men det finns mörka fläckar i charmen, som gör hennes karaktär väldigt spännande.

Hershey är lysande som Ninas mamma. Hon spelar rollen på ett sådant sätt att man inte riktigt vet vart man har henne; vill hon bara sin dotters bästa eller är hon mer intresserad av att se din dotter lyckas, eftersom hon aldrig gjorde det? Slutligen har vi Winona Ryder, som spelar Ninas föregångare. Hon har inte många scener, men de scener hon är med i är blytunga. Vincent Cassel, en av de få männen i filmen som har en större roll, har haft en någorlunda stereotyp karaktär att jobba med, som den tyranniske koreografen. Men på något sätt känns detta som det ska; den manliga huvudkaraktären är rigid, medan kvinnorna är dynamiska.

Jag tror att man får ut ännu mer av denna film om man faktiskt sett ”Svansjön” nån gång. Jag har dock inte gjort det, men jag uppskattade filmen ändå. Det är ovanligt att se en film som dissikerar en människas psyke så som denna film gör. Den bjuder dessutom på en rik upplevelse när Aronofsky blandar sex, våld, dans, skönhet, fulhet och mycket annat. Man är nästan lite andfådd när filmen är slut. Och om man inte har förstått allt vad regissören försökt berätta, spelar det ingen roll, eftersom man känner att man har blivit bjuden på en tvättäkta filmupplevelse.