loadingCamp by a Prairie Lake - Piegan, 1908 (Edward S. Curtis)
Camp by a Prairie Lake - Piegan, 1908 (Edward S. Curtis)
Hälsa & Livsstil

Bilder från en svunnen kultur

Sofia Partanen

På Hasselblads Center i Göteborg visas just nu fotoutställningen Sacred Legacy, Edward S. Curtis and the Native American Indian. En samling fotografier som, trots att de tagits i en tid då den amerikanska ursprungsbefolkningen var på väg att försvinna, fångat djupet och visdomen i en tradition som nu inte längre finns kvar.

Få ting är så rörande och hjärtskärande som gammal visdom krossad av människans okunnighet. Få ting är också så lättförgätliga i dagens vimmel. Fanns inte målningar, legender och fotografier skulle vi kanske aldrig känna till existensen av forna traditioner.

Stilla, stilla tystnad. De svartvita bilderna är framtagna på papper som liknar akvarellpapper. Den lätta oskärpan tillsammans med papprets struktur gör det näst intill omöjligt att avgöra om man ser på ett fotografi eller på skickligt måleri. Det är svårt att bestämma om det mjuka ljuset är satt av fotografen, eller lika naturligt som ansiktet på bilden. Fotografierna i utställningen Sacred Legacy för tanken till tider som inte finns mer. Liksom samurajerna försvann från det forna Japan och ersattes med västerländsk kultur, försvann likaså den ursprungliga amerikanska befolkningen från sitt modersland.

Fotografierna utstrålar en högtidlig och näst intill helig atmosfär. De visar vördnad för det som varit, det rena och naturliga. Tystnaden är definitiv i bilderna, men för betraktaren är den bara till låns. Den hänger kvar en bit utanför utställningssalen, men spricker strax likt en såpbubbla då man möts av vardagen utanför.

Fotografierna av dessa människor visar tydligt och milt på människans förening med naturen. Tipi-tälten, hästarna och de stilla människorna sammansmälter med den omslutande miljön, likt en droppe klart vatten i ett stilla hav. Jag fastnar för bilden ”An Oasis in the Badlands”. Den visar en man sittandes stilla på sin häst, med blicken långt bort i horisonten. Hästen har böjt ner sin långa hals och släcker törsten vid ett vattenhål i det höga gräset.

Man kommer att undra vad dessa till synes stillsamma människor talade om. Talade de alls med varandra? Jo, det måste de ha gjort, det har ju berättats om deras språk. Jag föreställer mig ändå att de var ganska fåordiga och förmodligen bara sade det som verkligen var betydelsefullt och viktigt. Som svar på mina funderingar upptäcker jag ytterligare en fängslande bild, ”Storytelling.” Fem män, varav två till häst, lyssnar uppmärksamt på en sjätte, som berättar något samtidigt som han ritar med en pinne i marken.

Just såsom människorna på bilderna verkar vara i samklang med naturen tycks de även vara i harmoni med självaste tiden. En kvinna som sitter och omsorgsfullt tillverkar en mönstrad korg ger intrycket av att hon har just så mycket tid på sig som hon behöver för att fullända sitt verk. Något annat verkar otänkbart i denna värld. Ändå fanns där inte mycket tid kvar då detta fotografi togs. Fotografierna är tagna i början på 1900-talet då indiankulturen var på väg att helt utrotas. Men kvinnan på bilden tycks inte skynda för det. Istället råder ett stilla, om än kanske sorgset, lugn. I boken med samma namn som utställningen finns ett citat från en gammal kvinna som antyder indianernas syn på sin situation under denna tid:

”Vi äter den vite mannens mat och den gör oss mjuka; vi bär den vite mannens tunga kläder och de gör oss svaga… Ja – vi vet – när du kommer, så dör vi.”    – En gammal Yuma-kvinna.                                                                                                                                           

Sara och Jacob, två ungdomar som går och ser på fotografierna, säger:

– Bilderna är jättevackra. Dramatiska och effektfulla. De visar en tid som inte längre finns i Amerika… som blev bortkörd. Det känns konstigt.

Ansiktena på porträttbilderna visar ett allvar. Kvinnornas allvar är oftast blandat med någonting sorgset, männens med något stolt eller bistert. Även porträttet på fotografen Edward S. Curtis visar en allvarlig man. Blicken är stilla. Han sitter där, tyst framför kameran. Hans ansikte och kläder är enkla men välvårdade. Jag får en känsla av att denne man skulle kunna läsa ens tankar.

Edward S. Curtis växte upp i Minnesota i närheten av indianreservaten. Det finns dock ingenting som tyder på att han skulle ha haft någon direkt kontakt med ursprungsbefolkningen i unga år. Däremot fick han tidigt ett brinnande intresse för naturen, genom sin far som ofta tog med honom ut på kanotfärder. Detta, tillsammans med det i tonåren växande intresset för fotografi, lade grunden för det som skulle komma att bli hans livs uppgift.

Efter att ha utvecklat ett passionerat intresse för de nordamerikanska indianerna, deras liv och visdom, beslutade Curtis att han skulle skapa en historisk dokumentation av detta folk. Han började när han var 32 år gammal och arbetade därefter i 25 år med att fotografera 80 stammar av det som då fanns kvar av den amerikanska ursprungsbefolkningen, deras liv och traditioner. Arbetet fick honom att ge upp sin verksamhet och till slut blev han tvungen att även ge upp sin familj, då hans fru skiljde sig ifrån honom.

Han lär ha sagt:

Det är en så stor dröm, jag kan inte ens se den i sin helhet.”

Författaren och upptäckaren George Bird Grinnell som var med Curtis på två av hans expeditioner skrev i en utgåva av National Geographic 1907:

”Bilderna talar för sig själva och konstnären som skapat dem är helt och hållet hängiven sitt arbete…För att genomföra detta har han givit upp lättsamhet, bekvämlighet och livet därhemma – för det hårdaste av arbeten. Han har slutligen och med möda vunnit förtroende hos människor som för vilka ambition, tid och pengar inte betyder någonting, men för vilka en dröm eller ett moln på himlen, eller en fågel flygande i fel riktning betyder mycket.”

Det var ett enormt projekt att driva för en enda person. De många svårigheterna inom alla tänkbara områden kunde emellertid inte hindra Curtis från att slutföra sin uppgift. Efter att ha pressat sig hårt i många år drabbades Curtis dock, strax efter projektets avslut, av ett psykiskt och fysiskt sammanbrott. De sista 20 åren av sitt liv tillbringade han i Los Angeles, innan han dog fattig och okänd 1952. Först 1970 uppmärksammades hans arbete återigen, då intresset för den amerikanska urbefolkningen ökade.

Kritiker, däribland fotohistorikern Beaumont Newhall, ansåg att hans arbete inte kunde klassas som äkta dokumentation, utan snarare som ett personligt färgat och romantiskt framställt verk eftersom det inte visar indianernas stora svårigheter under denna tid. Sympatisörer konstaterar emellertid att Curtis aldrig haft för avsikt att göra någonting annat än att just dokumentera det forna nordindianska samhället – trots att det var på väg att upplösas. Christoffer Cardozo, ägare till fotosamlingen, skriver i boken Sacred Legacy – Edward S Curtis and the Native Indian:

”Det står klart att Curtis intention var att fånga essensen av den ursprungliga amerikanska befolkningen och deras traditionella kultur, inte deras omständigheter runt år 1900.”

Jag, och säkerligen fler, är oerhört tacksam för att Curtis gjorde precis så som han gjorde och skänkte detta unika vittnesmål till eftervärlden, precis som det är.

 Utställningsfakta:

Utställningen Sacred Legacy, Edward S. Curtis and the Native American Indian visas på Hasselblads center i Göteborg fram till den 12 november. www.hasselbladcenter.se


Kutenai Duck Hunter, 1910 (Edward S. Curtis)

Kutenai Duck Hunter, 1910 (Edward S. Curtis)


Oasis in the Badlands, 1908 (Edward S. Curtis)

Oasis in the Badlands, 1908 (Edward S. Curtis)


Wolf - Apsaroke, 1909 (Edward S. Curtis)

Wolf – Apsaroke, 1909 (Edward S. Curtis)

Mest lästa

Rekommenderat

loadingCamp by a Prairie Lake - Piegan, 1908 (Edward S. Curtis)
Camp by a Prairie Lake - Piegan, 1908 (Edward S. Curtis)
Hälsa & Livsstil

Bilder från en svunnen kultur

Sofia Partanen

På Hasselblads Center i Göteborg visas just nu fotoutställningen Sacred Legacy, Edward S. Curtis and the Native American Indian. En samling fotografier som, trots att de tagits i en tid då den amerikanska ursprungsbefolkningen var på väg att försvinna, fångat djupet och visdomen i en tradition som nu inte längre finns kvar.

Få ting är så rörande och hjärtskärande som gammal visdom krossad av människans okunnighet. Få ting är också så lättförgätliga i dagens vimmel. Fanns inte målningar, legender och fotografier skulle vi kanske aldrig känna till existensen av forna traditioner.

Stilla, stilla tystnad. De svartvita bilderna är framtagna på papper som liknar akvarellpapper. Den lätta oskärpan tillsammans med papprets struktur gör det näst intill omöjligt att avgöra om man ser på ett fotografi eller på skickligt måleri. Det är svårt att bestämma om det mjuka ljuset är satt av fotografen, eller lika naturligt som ansiktet på bilden. Fotografierna i utställningen Sacred Legacy för tanken till tider som inte finns mer. Liksom samurajerna försvann från det forna Japan och ersattes med västerländsk kultur, försvann likaså den ursprungliga amerikanska befolkningen från sitt modersland.

Fotografierna utstrålar en högtidlig och näst intill helig atmosfär. De visar vördnad för det som varit, det rena och naturliga. Tystnaden är definitiv i bilderna, men för betraktaren är den bara till låns. Den hänger kvar en bit utanför utställningssalen, men spricker strax likt en såpbubbla då man möts av vardagen utanför.

Fotografierna av dessa människor visar tydligt och milt på människans förening med naturen. Tipi-tälten, hästarna och de stilla människorna sammansmälter med den omslutande miljön, likt en droppe klart vatten i ett stilla hav. Jag fastnar för bilden ”An Oasis in the Badlands”. Den visar en man sittandes stilla på sin häst, med blicken långt bort i horisonten. Hästen har böjt ner sin långa hals och släcker törsten vid ett vattenhål i det höga gräset.

Man kommer att undra vad dessa till synes stillsamma människor talade om. Talade de alls med varandra? Jo, det måste de ha gjort, det har ju berättats om deras språk. Jag föreställer mig ändå att de var ganska fåordiga och förmodligen bara sade det som verkligen var betydelsefullt och viktigt. Som svar på mina funderingar upptäcker jag ytterligare en fängslande bild, ”Storytelling.” Fem män, varav två till häst, lyssnar uppmärksamt på en sjätte, som berättar något samtidigt som han ritar med en pinne i marken.

Just såsom människorna på bilderna verkar vara i samklang med naturen tycks de även vara i harmoni med självaste tiden. En kvinna som sitter och omsorgsfullt tillverkar en mönstrad korg ger intrycket av att hon har just så mycket tid på sig som hon behöver för att fullända sitt verk. Något annat verkar otänkbart i denna värld. Ändå fanns där inte mycket tid kvar då detta fotografi togs. Fotografierna är tagna i början på 1900-talet då indiankulturen var på väg att helt utrotas. Men kvinnan på bilden tycks inte skynda för det. Istället råder ett stilla, om än kanske sorgset, lugn. I boken med samma namn som utställningen finns ett citat från en gammal kvinna som antyder indianernas syn på sin situation under denna tid:

”Vi äter den vite mannens mat och den gör oss mjuka; vi bär den vite mannens tunga kläder och de gör oss svaga… Ja – vi vet – när du kommer, så dör vi.”    – En gammal Yuma-kvinna.                                                                                                                                           

Sara och Jacob, två ungdomar som går och ser på fotografierna, säger:

– Bilderna är jättevackra. Dramatiska och effektfulla. De visar en tid som inte längre finns i Amerika… som blev bortkörd. Det känns konstigt.

Ansiktena på porträttbilderna visar ett allvar. Kvinnornas allvar är oftast blandat med någonting sorgset, männens med något stolt eller bistert. Även porträttet på fotografen Edward S. Curtis visar en allvarlig man. Blicken är stilla. Han sitter där, tyst framför kameran. Hans ansikte och kläder är enkla men välvårdade. Jag får en känsla av att denne man skulle kunna läsa ens tankar.

Edward S. Curtis växte upp i Minnesota i närheten av indianreservaten. Det finns dock ingenting som tyder på att han skulle ha haft någon direkt kontakt med ursprungsbefolkningen i unga år. Däremot fick han tidigt ett brinnande intresse för naturen, genom sin far som ofta tog med honom ut på kanotfärder. Detta, tillsammans med det i tonåren växande intresset för fotografi, lade grunden för det som skulle komma att bli hans livs uppgift.

Efter att ha utvecklat ett passionerat intresse för de nordamerikanska indianerna, deras liv och visdom, beslutade Curtis att han skulle skapa en historisk dokumentation av detta folk. Han började när han var 32 år gammal och arbetade därefter i 25 år med att fotografera 80 stammar av det som då fanns kvar av den amerikanska ursprungsbefolkningen, deras liv och traditioner. Arbetet fick honom att ge upp sin verksamhet och till slut blev han tvungen att även ge upp sin familj, då hans fru skiljde sig ifrån honom.

Han lär ha sagt:

Det är en så stor dröm, jag kan inte ens se den i sin helhet.”

Författaren och upptäckaren George Bird Grinnell som var med Curtis på två av hans expeditioner skrev i en utgåva av National Geographic 1907:

”Bilderna talar för sig själva och konstnären som skapat dem är helt och hållet hängiven sitt arbete…För att genomföra detta har han givit upp lättsamhet, bekvämlighet och livet därhemma – för det hårdaste av arbeten. Han har slutligen och med möda vunnit förtroende hos människor som för vilka ambition, tid och pengar inte betyder någonting, men för vilka en dröm eller ett moln på himlen, eller en fågel flygande i fel riktning betyder mycket.”

Det var ett enormt projekt att driva för en enda person. De många svårigheterna inom alla tänkbara områden kunde emellertid inte hindra Curtis från att slutföra sin uppgift. Efter att ha pressat sig hårt i många år drabbades Curtis dock, strax efter projektets avslut, av ett psykiskt och fysiskt sammanbrott. De sista 20 åren av sitt liv tillbringade han i Los Angeles, innan han dog fattig och okänd 1952. Först 1970 uppmärksammades hans arbete återigen, då intresset för den amerikanska urbefolkningen ökade.

Kritiker, däribland fotohistorikern Beaumont Newhall, ansåg att hans arbete inte kunde klassas som äkta dokumentation, utan snarare som ett personligt färgat och romantiskt framställt verk eftersom det inte visar indianernas stora svårigheter under denna tid. Sympatisörer konstaterar emellertid att Curtis aldrig haft för avsikt att göra någonting annat än att just dokumentera det forna nordindianska samhället – trots att det var på väg att upplösas. Christoffer Cardozo, ägare till fotosamlingen, skriver i boken Sacred Legacy – Edward S Curtis and the Native Indian:

”Det står klart att Curtis intention var att fånga essensen av den ursprungliga amerikanska befolkningen och deras traditionella kultur, inte deras omständigheter runt år 1900.”

Jag, och säkerligen fler, är oerhört tacksam för att Curtis gjorde precis så som han gjorde och skänkte detta unika vittnesmål till eftervärlden, precis som det är.

 Utställningsfakta:

Utställningen Sacred Legacy, Edward S. Curtis and the Native American Indian visas på Hasselblads center i Göteborg fram till den 12 november. www.hasselbladcenter.se


Kutenai Duck Hunter, 1910 (Edward S. Curtis)

Kutenai Duck Hunter, 1910 (Edward S. Curtis)


Oasis in the Badlands, 1908 (Edward S. Curtis)

Oasis in the Badlands, 1908 (Edward S. Curtis)


Wolf - Apsaroke, 1909 (Edward S. Curtis)

Wolf – Apsaroke, 1909 (Edward S. Curtis)

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024