Det finns en legend som berättar att två män under perioden De stridande staterna för 2500 år sedan besökte en läkare vid namn Bian Que. Bian botade deras sjukdomar väldigt snabbt men upptäckte att de hade ett annat problem som blivit allvarligare med tiden. Bian sade att båda skulle bli bra om de bytte hjärtan, och de gick med på att låta Bian utföra operationen.
Bian gav de två männen ett bedövningsmedel att dricka och de förlorade medvetandet under tre dagar, då Bian öppnade deras bröstkorgar, bytte ut deras hjärtan och applicerade medicin. När de återfick medvetandet hade de redan tillfrisknat och mådde lika bra som innan.
Men något var fel. När de återvände hem blev båda förvirrade eftersom deras fruar inte kände igen dem. Det visade sig att båda två hade gått till den andre personens hem och trodde att den andre personens fru var deras fru.
Det verkar ofattbart att den sådan operation skulle ha kunnat genomföras för 2500 år sedan, men berättelsen är mycket lik den situation som observerats i vissa fall av moderna hjärttransplantationer.
Daily Mail i Storbritannien rapporterade att Sonny Graham i Georgia efter en hjärttransplantation blev kär i donatorns fru och gifte sig med henne. Tolv år efter att de gift sig begick han självmord, på samma sätt som hans donator gjort.
I ett annat reportage i Daily Mail fick en man vid namn William Sheridan ett hjärta från en konstnär som dött i en bilolycka. Plötsligt kunde han skapa vackra teckningar av naturliv och landskap.
Claire Sylvia, som fick ett nytt hjärta och en lunga 1988, skrev i sin bok A Change of Heart: A Memoir att hon efter transplantationen började tycka om öl, stekt kyckling och grönpeppar – något hon inte tyckt om innan men som hennes donator, en 18-årig pojke, hade gillat.
Hon hade en dröm där hon kysste en pojke hon trodde hette Tim L och andades in honom i sig under kyssen. Hon upptäckte senare att Tim L var namnet på hennes donator. Hon undrade om det berodde på att någon av läkarna hade nämnt namnet under operationen. Emellertid berättade man för henne att läkarna inte känt till namnet på donatorn.
I en artikel publicerad i tidskriften Journal of Near-Death Studies diskuterade läkaren Paul Pearsall på University of Hawaii och läkarna Gary Schwartz och Linda Russek på University of Arizona tio fall av hjärt- och lungtransplantationer där mottagaren rapporterades ha ”förändrats avseende sina preferens för mat, musik, konst, sex, fritid och karriär, samt specifika fall där donatorernas namn och känsloupplevelser kopplade till donatorerna uppfattats.”
I ett av fallen de beskrev var donatorn en afroamerikan, så mottagaren tänkte att donatorn hade gillat rapmusik och trodde därför inte att transplantationen var orsaken till hans nya preferens för klassisk musik. Det visade sig dock att donatorn var violinist och älskade klassisk musik.
Det här fallet tyder på att förändringar i organmottagarens preferenser inträffar utan att mottagaren förväntar sig dem. De här fallen är således något annat än placeboeffekten, där patientens tillstånd förändras i en riktning man förväntar sig.
Forskarna påpekade också att det kan finnas andra mottagare som likt ovan nämnda mottagare avfärdar tanken om att de skulle ha tagit över sina donatorers preferenser, med anledning av deras antaganden om donatorerna. Antalet mottagare vid organtransplantationer som upplevt en personlighetsförändring liknande sina donatorer skulle alltså kunna vara underrepresenterade.
Pearsall, Schwartz och Russek drog slutsatsen att det är osannolikt att de här fallen skedde av en slump, och gjorde antagandet att orsaken är ett cellminne, det vill säga att minnen och preferenser kan lagras i cellerna.
Det är emellertid för närvarande okänt huruvida den här formen av minne existerar.