I förra veckan tillkännagav Buthans jordbruks- och skogsminister, Pema Gyamtsho, den ambitiösa planen att uppnå 100 procent ekologisk matproduktion till år 2020. I ett land där jordbruket sysselsätter en stor del av befolkningen och där människor i allmänhet har en andlig orientering, låter det som en enkel uppgift. Men redan har utmaningarna gjort sig märkbara.

– Det är inspirerande och manar till diskussion. Det ska bli intressant att följa utvecklingen under kommande år och se om de kommer kunna fortsätta – var det en svår eller enkel övergång?, säger Danielle Nierenberg från Worldwatch Institute, chef för Nourishing the Planet Program, i en intervju.

I Bhutan, ett litet kungadöme i Himalaya beläget mellan Indien och Kina, är jordbruket i princip självförsörjande. I en studie från 2006 konstateras att mer än 85 procent av riset som produceras i landet konsumeras inrikes. Aktiv handel involverar mest äpplen, mandariner, apelsiner, potatis och ingefära.

Bhutans röda ris är emellertid ett exempel på en lönsam verksamhet. Många risodlare på de höga höjderna producerar rött ris för exportmarknader i USA och Europa dit omkring 100 ton ris exporteras årligen, enligt jordbruksministeriet.

Nierenberg säger att samtidigt som beslutet att satsa på ekologiskt i huvudsak kommer att vara till fördel för landets egna medborgare, kan det även tjäna som ett gott exempel för andra regioner och länder som inte har så stor befolkning men som har mycket åkermark.

– De kan alla lära sig av Bhutan, tillägger Nierenberg.

Idén att satsa på ekologiskt dök upp först 2002 som en del i ett nationellt ramverk för ekologisk odling i Bhutan, men planen formulerades först 2008 av jordbruksministeriet. Policyns mål är att främja ekologisk odling som en livsstil bland Bhutans jordbrukare och höja deras levnadsstandard.

Jordbruket i Bhutan är redan till stor del ekologiskt, då nästan inga bekämpningsmedel eller gödningsmedel används. Men det finns ändå utmaningar såsom otillräcklig kunskap och förståelse för ekologisk produktion bland bönder, lagstiftare och konsumenter.

I Bhutan är ekologisk odling ofta förväxlat med traditionellt jordbruk och ses som gammaldags, medan modernt jordbruk relateras till grön teknologi.

Ett annat problem är bristen på passande lagar och regelverk, standarder och utvecklade institutioner för att ge stöd åt ekologiska producenter.

Ekologisk produktion är känt för att kräva intensivt arbete och Bhutan saknar tillräcklig arbetskraft för att täcka dessa behov. Enligt en rapport från 2008 är det av den knappa 650 000 personer stora befolkningen endast 49 procent som aktivt arbetar med jordbruk.

Ekologiskt jordbruk tycks vara den enda möjliga vägen att följa, inte bara för Bhutan utan för hela världen. Med stigande priser på fossilt bränsle och alltfler bevis på klimatförändringar, kommer världen tvingas röra sig mot ett mer ekologiskt tillvägagångssätt för att kunna täcka matbehovet.

– Nu är det verkligen hög tid för regeringar i hela världen att börja undersöka ekologiska jordbruksmetoder. Sådana investeringar kommer att skapa återhämtning inte bara i Bhutan utan över hela världen. De kommer också att leda till bättre skördar, säger Nierenberg.

Nierenberg varnar för att ekologiskt inte nödvändigtvis är detsamma som hållbarhet, särskilt när det handlar om storskalig produktion, eftersom jordbruk inte bara måste ta hänsyn till att minska mängden kemikalier utan också behöver bidra till biodynamisk mångfald, återuppbygga jordmånen, skydda vattentäkter och förhindra luftföroreningar.

– Ekologiskt betyder inte automatiskt bättre; hållbarhet är vad vi behöver fokusera på, säger Nierenberg.

Bhutan ser ut att vara på rätt spår. Jordbruksministeriets policy föreskriver: ”I ett land där filosofin om ‘medelvägen’ råder, är de flesta utvecklingspolicys inkluderande och inte exploaterande. Därför poängteras hållbarhet i alla handlingar.”