Dementa patienter kan uppleva klarhet innan döden
Diagrammet till höger visar en hjärna som är påverkad av Alzheimers sjukdom. Diagrammet till vänster visar en frisk hjärna. (Wikimedia Commons)


Precis innan de dör händer det att människor med Alzheimers sjukdom, som innan varit helt förvirrade, plötsligt tycks återfå skärpan i sinnet. Deras minnen, personlighet och hela medvetandet – som så länge varit fördunklade av sjukdomen att deras nära och kära har förlorat hoppet om att de ska återvända – kommer fram en sista gång. Det kallas för klarhet nära döden.

Vissa säger att det motsäger det filosofiska argumentet att ”själen” bara är en funktion hos hjärnan.

Den numera avlidne filosofen Paul Edwards gav sitt ”Alzheimerargument mot själen” 1995. Han tog exemplet med ”Fru D”. Fru D. var en snäll och generös kvinna som ofta hjälpte andra. Alzheimers förändrade detta drastiskt. ”All hennes elegans var borta. Hon kände inte längre igen sina barn, och i ett senare stadium blev hon extremt aggressiv. Hon som alltid hade hjälpt andra och var snäll mot andra började plötsligt slå andra äldre patienter”, citerade Robert Mays, forskare i nära döden-upplevelser. Mays gjorde en presentation om klarhet före döden vid konferensen International Association for Near-Death Studies (IANDS) den 30 augusti, på uppdrag av Alexander Betthyany, professor på institutionen för kognitionsvetenskap på universitetet i Wien.

Edwards menade att fallet med Fru D. visar att sinnet eller själen inte existerar oberoende av hjärnan. När hjärnan är skadad är personens sinne skadat. Fru D. var vänlig när hennes hjärna fungerade, men hennes personlighet försvann när hjärnan slutade fungera riktigt, vilket visar att sinnet är en produkt av hjärnan.

Globala medvetandet har fysiska effekter

Batthyany sade att Edwards har ett ”intuitivt övertygande” argument. Men klarheten för döden kan tyda på att sinnet inte förstörs med hjärnan, sade Batthyany.

Om sinnet vore beroende av delar av hjärnan för att kunna existera är det svårt att se hur en hel person – en person som kan göra kopplingar mellan det ena eller andra minnet, en person som lugnt och förnuftigt kan interagera med andra och genomföra sammanhängande handlingar – skulle kunna återvända. Om delar av hjärnan var så illa påverkad av sjukdomen skulle man kunna förvänta sig att bara fragment av individen återstod.

Batthyany frågar sig huruvida Edwards argument skulle vara lika övertygande om kognitionsförlusten bara var tillfällig. Hur skulle det vara om Fru D. var i ett tillstånd av förvirring orsakat av läkemedel eller något slags drömtillstånd med liknande effekter som Alzheimers? Skulle det förändra hur Edwards betraktade fallet om Fru D:s sinne återvände till normal funktion och om hennes personlighet förblev intakt?

Vid klarhet nära döden tycks det nästan som om sinnet distanserar sig självt från den skadade hjärnan, om än bara tillfälligt och nära den faktiska döendeprocessen, sade Batthyany. När man läser sådana rapporter kan man inte annat än få intrycket att sinnet också är dolt bakom och hindrat av hjärnan, sade han: ”På samma sätt som månen förmörkar solen förmörkar hjärnan jaget.”

Data

Ytterligare studier behöver göras angående klarhet nära döden för att förstå fenomenet och alla dess implikationer, sade Batthyany. I en undersökning av 800 vårdgivare svarade bara 32. De här 32 vårdgivarna hade sammanlagt vårdat 227 patienter med Alzheimer eller demens. Ungefär 10 procent av de här patienterna hade en plötslig eller tillfällig återgång till klarhet. Emellertid var de här vårdgivarna självutvalda, varnade Batthyany. Den låga svarsfrekvensen kan mycket väl betyda att fenomenet är ovanligt, och att man fick svar primärt från dem som hade bevittnat klarhet för döden hos sina döende patienter. För närvarande vet vi inte hur ofta fenomenet verkligen äger rum. De flesta människor med demens dör fortfarande med demens. Fallen med klarhet nära döden ger dock ett bestående intryck hos personerna som bevittnar dem.

En vårdgivare sade följande: ”Innan detta hände hade jag blivit ganska cynisk beträffande de mänskliga grönsaker som jag vårdade. Nu förstår jag att jag vårdar odödlighetens skyddslingar. Om du hade sett det jag såg skulle du förstå att demensen kan påverka själen, men den kan inte förstöra den.”

Studier som genomförts av Michael Nahm och Bruce Greyson, däribland en som publicerades i Journal of Nervous and Mental Disease 2010, är baserade på analyser av inspelade fall som är 100 år gamla eller äldre. Mer aktuell information behövs, sade Batthyany.

Libanesisk pojke gav detaljerad information om tidigare liv

’Tack för allt’

Några fall citerades i Batthyanys presentation, bland annat det följande: ”En gammal kvinna med demens, nästan stum, känner inte längre igen människor, saknar uttryck. Oväntat ringde hon en dag sin dotter och tackade henne för allt … [hon] hade en telefonkonversation med barnbarnen, uttryckte vänlighet och värme, sade farväl, och dog kort därefter.”

I en annan fallstudie var patienten stum och disorienterad och hade inte verkat lägga märka till eller förstå när hennes man, vars namn var Urs, dog. Några månader efter makens död satte hon sig upp i sängen, sträckte ut sin hand, och sade: ”Urs! Ja, ja, redo.” Hon dog strax därefter.

Även om detta fall var något tvetydigt, menade Batthyany, var det trots allt otypiskt för hallucinatoriska vanföreställningar som ibland observeras hos Alzheimerpatienter, på så vis att det var lugnt, välordnat och baserat på spår av minnen som inte hade observerats hos patienten under lång tid. Det visade också en likhet med många nära döden-upplevelser, i vilka människor som snuddat vid döden eller varit döda en stund innan de återupplivats ofta rapporterar att de sett nära och kära som hjälpt dem ”träda över”. De som har nära döden-upplevelser rapporterar ofta att de svävar ovanför sin fysiska kropp, ser varelser eller scener i livet efter detta, känner eufori, etc.

Stöd av filosofer

När Batthyany söker ytterligare vetenskaplig data betänker han också filosofernas ord. Han citerar Spinoza: ”Man kan ha ljus utan skugga, men man kan inte ha skugga utan ljus.”

Klarhet, sinnets normala tillstånd, är ljuset. Demens och förvirring är skuggorna.

Batthyany sade också: ”Man kan ha sanning utan fel, men man kan inte ha fel utan sanning.” Fel är en avvikelse, och demens och Alzheimers är avvikelser från hjärnans normala funktion. Det kan fortfarande finnas ett sant sinne eller ett ljus som lyser bakom sjukdomens förvridna skuggor.

Batthyany avslutade med en varning. Forskning kring klarhet före döden är ett väldigt nytt område, och det vore förhastat att dra starka slutsatser från den lilla mängd fakta som finns för närvarande. Vi vet fortfarande inte vad som händer och hur det är möjligt att en del av de här patienterna som har varit borta i åratal återvänder till kognitiv klarhet trots allvarliga hjärnsjukdomar. Batthyanys forskning visar också att episoder med klarhet före döden tenderar att vara relativt korta (mellan 30 minuter och två timmar) och därför lätta att missa. Den enda starka slutsatsen så här långt tycks vara att vi aldrig ska upphöra att ge uppmärksamhet till döende patienter – dementa eller inte – då erfarenheter i livets slutskede, som klarhet för döden, kan ha djup inverkan och ge varm tröst till familj, vänner och vårdgivare, vad än de vidare betydelserna kan vara.


Ovan är en hjärna påverkad av Alzheimers sjukdom. Nedan är en frisk hjärna. (Hersenbank/Wikimedia Commons)

Ovan är en hjärna påverkad av Alzheimers sjukdom. Nedan är en frisk hjärna. (Hersenbank/Wikimedia Commons)