Nittionio procent av alla målningar som gjordes mellan 1850 och 1900 var varken impressionism eller postimpressionism utan akademisk konst som lärdes ut på den tidens stora akademier. Den akademiska konsten ställdes ut på de årliga europeiska utställningarna, särskilt i Paris salonger.

Uttrycket ”akademisk konst” har kommit att användas på ett avvisande eller nedvärderande sätt och den har ansetts vara obetydlig, banal, vardaglig och oinspirerad. Akademisk ger emellertid mer exakt betydelse av hängivenhet till utomordentlig standard i både utbildning och konstnärligt utförande, och hängivenhet till undervisning och inlärning med stor diciplin och uppoffring för metoder, utveckling och tidigare generationers genombrott.

Samtidigt som tidigare erfarenheter skulle värdesättas till fullo uppmuntrades konstnären också till att utveckla sin skicklighet till allt högre nivåer av kreativ och teknisk överlägsenhet och uttryck.

De ”officiella” abstraktionspedagogerna kraktäriserade dock denna akademiska konst som förtryckande, smal och ytlig. Emellertid var sanningen den raka motsatsen.

Jag ska visa att 1800-talets akademiska konstnärer, i synnerhet William Bouguereau, inte bara var relevanta för den tiden och konsthistoriens huvudinriktning utan även för själva konstens utveckling. De arbetade på det som säkerligen kommer anses vara det viktigaste vägskälet i människans historia, när mänskligheten efter otaliga generationer som slavar, vasaller och livegna, med hjälp av kreativa ord i deras nyfunna politiska filosofi, kastade sina bojor och byggde samhällen baserade på mänskliga rättigheter och demokratiskt styre.

Dåtidens konstnärer blev, till skillnad från författare och poeter, inte bara orättvist behandlade i våra skolor och läroböcker, utan har avsiktligt nedvärderats och baktalats i artiklar, kataloger och även referensböcker inom konsten och konsthistoriska texter.

Dessa skrifter skulle mer korrekt kunna förstås som massiv propaganda som de modernistiska segrarna gav ut, vilket helt klart passade deras kortlivade syften och intressen. Deras intressen är säkerligen inte av intresse för den stora konsten, konsthistorien och integriteten i konstutbildningen vilka på ett ansvarsfullt sätt måste överlämnas till kommande generationer.

”Relevans” är ett ord som har använts mycket och missbrukats när kritiker och historiker försöker placera konstnärer och författare i konsthistorians ”progressiva” syn, som har banat sin väg genom århundraden från tidig renässans till modern tid. Med utgångspunkt från konsten runt 1840 och framåt, förkastade de lärda från 1900-talet alla de kriterier som normalt används för bedömning, beskrivning och upptecknande av krönikor i konsthistorien.

Medan många stora och begåvade konstnärer förmodligen har försvunnit eller underskattats till stor del, har de stora och ganska stora ofta behandlats efter vad de förtjänat eller åtminstone blivit bekräftade inom konsthistorien. Detta gällde fram till mitten av 1800-talet.

Med utgångspunkt från konsten runt 1840 och framåt, förkastade de lärda från 1900-talet alla de vanliga kriterierna för bedömning, beskrivning och upptecknande av krönikor av konsthistorien. Nästan alla läroböcker i konst som har använts sedan i mitten av 1900-talet har skrivit om 1900-talets historia för att passa behovet och fördomarna av den moderna konstvärlden som ser all konsthistoria genom ”dekonstruktiva” linser. 

Genom dessa linser definierades endast de arbeten som bröt mot en eller annan regel och parameter med vilka konstverk värderades och uppskattades tidigare som viktigt, värdefullt och relevant. Konsthistoria sågs som en lång marsch från impressionismens ”genombrott” genom ett flöde av olika rörelser som ledde vägen till abstraktionen. Anhängare av denna ”nya historia” hyllade den med en kärv religiös glöd som den största av alla konstformer och -stilar.

Ett av målen med detta resonemang är att avslöja sanningen om den modernistiska konsthistorien. Det är högaktuellt att ifrågasätta all praxis som avser att analysera konsthistorien på ett sätt som medvetet undertrycker en giltig och korrekt förståelse av vad som egentligen hände.

Det är av yttersta vikt att historien om vad som faktiskt inträffat inte går förlorad för all framtid på grund av övergående fördomar och tycken av en enda tidsålder. Det är precis vad som nästan hände med William Bouguereaus och 1800-talets andra stora akademiska konstnärers anseende.

Det finns knappast några kvar i livet från deras tid som för närvarande kan intervjuas. Men lyckligtvis finns det ett berg av uppgifter och bevis som fortfarande är tillgängliga för tydliga, opartiska, ansvarsfulla och rättvisa lärda för att komma åt, organisera och analysera den faktiska historien. Att göra detta kan ändå ge för nuvarande och kommande generationer en möjlighet att veta vad som kom före, inte som vi kanske ville ha det, utan det som i verkligheten faktiskt var. 

Detta måste göras så att konsthistoria som vetenskapsområde inte skall i slutändan upptäckas ha utvecklats till inget annat än propagandadokument inriktade mot värdestegring av värdefulla samlingar som vidarebefordrats som förmögenhetskonserverande värdedepåer.

Framgångsrika återförsäljare, som erhållit stora förmögenheter genom att sälja sådana verk, verk som skapats i timmar istället för i veckor, hade inga svårigheter att få fram vältaliga mästare som talande vårt språk bygger upp komplicerade brandväggar med konstkännarjargon som sedan presenteras överallt som briljanta analyser. 

Dessa marknadsinfluerade avhandllingar garanterar ett ekonomiskt skydd för dessa samlingar. Sådant ”konstyttrande”, som det kommit att kallas, är konstbegrepp som använder självmedvetet, komplicerat och invecklat jargon i syfte att imponera, hypnotisera och slutligen tysta ner den mänskliga instinkten så att den inte längre kan ärligt identifiera vad som uppvisats inför den.  

Denna hjärntvätt förvirrar auktoritativt bevisen av våra sinnen som varje förnuftig person annars skulle ifrågasätta.

De höga positionernas ”auktoritet”, ”auktoriteten” i böcker och skrifter och ”auktoriteten” av certifikatens ackreditering inklistrade till namnen av modernismens främsta förespråkare, samverkar alla för att imponera och kuva dem vars sunda förnuft skulle ställa sig i opposition till det som uppenbart skulle ha varit nonsens om det kommit från vem som helst som inte har en sådan auktoritär överlägsenhet att backa upp det på. 

När man till slut har betalat med smicker och högsta beröm till sådana konstnärliga hycklare som burkar med exkrementer, har jargongen till slut erkänts som det hala konstspråket som det faktiskt är. Detta kommer först droppande, sedan som en ström. Som ett barn som gråter oskuldsfullt kommer en ström av röster till slut att överrösta dånet av förstummade lismare.

Man kan höra det mjuka ”kejsaren har inga kläder” flyta över massan. Medan jag talar nu har det värsta redan passerat när uppenbarelsen väcker de sovande, tränger in i deras nästan förlorade estetiska medvetenhet som fortfarande, tack och lov, är oupplösligt förbunden till mänsklig värdighet.

I själva verket är det i området av mänsklig värdighet som man finner de verkligt fantastiska prestationerna med verk som William Bouguereau. Född 1825, strax efter de amerikanska och franska revolutionerna (två händelser som mer än några andra förkroppsligar upplysningstänkandets genombrott), stod Bouguereau överst på listan av de ledande författarna och konstnärerna av sin tid.

Deras arbete var att bana väg för framstegen och överbrygga klyftan från århundraden av mänskliga samhällen som styrdes av kungar och kejsare som dikterats av gudomlig rätt att ha en civilisation som utgjordes av män och lagar där regeringarna bara kan vinna legitimitet och samtycke från de styrda.

Fred Ross är ordförande för och grundare av Art Renewal Center. Han innehar en magisterexamen från Art Education i Columbia, är konstlärare, föreläsare, samlare, författare, konstnär och publicerad konsthistoriker av 1800-talets konst.

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/24503/