Minnen från Berlin-Hohenschönhausens fängelse, i den före detta östtyska republiken, väckte traumatiska minnen till liv för dem som varit fängslade i byggnaden av de sovjetiska ockupanterna sedan slutet av 1946.
Denna byggnad befann sig ett särskilt fångläger (nummer tre) under naziregimen och användes som Tysklands centralfängelse. I ett tidigare matsalskök i källaren tvingades fångarna att bygga en flygel med fönsterlösa bunkerliknande celler, som kallades för ”ubåtar”.
De fuktiga och kalla cellerna hade en plattform av trä och en hink som användes som toalett. En glödlampa utan skärm lyste tjugofyra timmar om dygnet. Förhören genomfördes bara på natten och fångarna utsattes för hot och tortyr. Tidigare fångar rapporterade senare att de var tvingade att bekänna genom vattencellstortyr.
Man tror att fångarna, förutom de som ansågs misstänkta under nazistyre, var politiska motståndare. Som till exempel företrädare för demokratiska partier, såsom Sozialdemokratische Partei Deutschlands (SPD), Liberal-Demokratische Partei Deutschlands (LPD) och Christlich Demokratische Union (CDU), liksom kommunister och sovjetiska officerare, som inte ansågs vara partitrogna. Sovjets militära domstolar dömde de flesta av dem till långvarigt tvångsarbete. Många av dem som bett om återupprättandet av sin skuld efter 1989, blev av ryska militäråklagare förklarade som oskyldiga.
Efter 1950 tillhörde Berlin-Hohenschönhausens fångläger till den gamla östtyska hemliga polisens ministerium (MFS eller Stasi). Ministeriet såg sig som en ”sköld och svärd” av den Sozialistische Einigkeitspartei Deutschlands (SED). De hade som uppgift att stoppa all opposition mot enpartiregimen.
Stasi hade makt som bara var möjligt i en totalitär stat. Den kunde när som helst påbörja förundersökningar och arrestera vem som helst godtyckligt. Den beviljades samtidigt en auktoritet som i allmänhet tillkommer polisen och åklagaren. Det centralt styrda östtyska (DDR) rättssystemet verkställdes vanligen enligt anvisningar från MfS. Stasi var inte föremål för parlamentarisk kontroll och det var uteslutet att inleda prövning av Stasis direktiv vid förvaltningsdomstolsnivå.
Carl-Wolfgang Holzapfel var en av de traumatiserade kommunistregimens fångar och han försökte förra veckan återskapa livet i fängelsets isoleringscell under en hel vecka, alldeles själv klädd i fängelsets kläder. Hela veckans händelser kunde ses via webcast online på www.stasi-live-haft.de.
Med detta ville han visa världen den orättvisa som han och många andra lidit under DDR-regimen. Han kapitulerade några dagar efteråt när han inte längre kunde bära den psykologiska bördan vid återupplevande av det som han en gång fått utstå.
Enligt Hohenschönhausens minnestavla fanns det mellan 200 000 och 250 000 politiska fångar sedan 1949 i detta fängelse. Med början av år 1960 betalade Västtyskland 2,5 miljarder dollar för att köpa en väg ut till väst för omkring 35 000 fångar. Efter slutet av kriget flydde nästan fyra miljoner människor från Östtyskland till friheten i väst.
Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/24714/
Bunkerliknande celler i fängelseavdelningar som kallades ubåt. (Med tillstånd av Hohenschoenhausens minnesplats)
Fängelsecell i Hohenschoenhausens nya fängelsebyggnad. (Med tillstånd av Hohenschoenhausens minnesplats)
