Av säkerhetsskäl är munken Quick det enda namn vi kan yppa i den här artikeln. I vårt samtal med honom kunde vi konstatera att han är en typisk representant för den burmenska befolkningen – modig, vänlig och generös trots fattigdom. Precis som andra hyser han ett desperat hopp om att landet ska förändras.
Det var i mitten på september som vi var på en dagsresa från Mandalay till en närliggande antik stad. Det var en vacker, helig plats, till bredden fylld av tempel och pagoder. När vi besteg de många trapporna upp till en pagod på en kulle stötte vi ihop med en munk i 30-årsåldern. Hans smeknamn är Quick, eftersom han är så snabb på foten.
Vi pratade med honom i två timmar och han berättade om sitt förflutna, sitt kloster och sina elever, men framförallt berättade han om sin avsky för militärjuntan som styrt Burma i över 40 år. Hans ansikte visade försiktighet och nervositet då han talade, men också förväntan. Han tittade konstant över axeln för att kontrollera att ingen utomstående lyssnade. Han talade tyst och uttryckte sig inte exakt, men han berättade för oss att något snart skulle hända i Rangoon och att landets munkar skulle gå i frontlinjen. Han refererade hela tiden till 1988 års demonstrationer.
Dagen därpå hörde vi att munkar i Rangoon hade börjat en storskalig fredlig protest.
Som två privata resenärer i Sydostasien hade vi beslutat oss för att åka till Burma och upptäcka mer av landet och befolkningen och för att försöka förstå hur ett dagligt liv tedde sig under den styrande militärjuntan. Vi var medvetna om att mindre protester mot bränslepriset ägde rum i Rangoon i mitten på augusti, men trodde aldrig att dessa aktiviteter skulle leda till ett massupprop på frihet och demokrati, vilket var vad vi senare fick bevittna med egna ögon.
De följande dagarna förstod vi, via ett begränsat internet och satellit-TV, att protesterna växte i styrka, att munkarna förenade sig med civilbefolkningen och att demonstrationerna spreds till andra delar av landet. Vid den här tidpunkten agerade inte juntan öppet men varnade för att protesterna betraktades som oacceptabla och att det skulle komma att bli konsekvenser.
Strax därefter började demonstrationerna i Mandalay – där vi befann oss. Munkar förenade sig med civilbefolkningen och höll fredliga demonstrationer. Militären var närvarande på gatorna men blandade sig inte i.
Den 25 september blev det allmänt känt att militären hade mobiliserats i Rangoon och att våld hade använts mot demonstranterna. Samma dag gick vi till Mandalays centrum och blev vittnen till en stor demonstration. Munkar och civila gick genom gatorna ackompanjerade av handklappningar och hejarop från åskådarna som intensivt visade sitt stöd. Det fanns en överväldigande känsla av optimism men även en underliggande känsla av anspänning.
Snart körde militären i fem lastbilar raskt mot centrum och unga soldater riktade maskingevär mot folkmassan när de passerade. När militären nått huvudklungan hördes ett skott. Tårgas hade avfyrats mot folkmassan och en stor plym av gas steg upp och var synlig över flera kvarter. Människor började fly i alla riktningar, till fots, på cykel eller motorcykel. Atmosfären hade ändrats och var nu färgad av rädsla och panik.
Butiksinnehavare började stänga sina affärer, tehusen utrymdes, och barnen som lekte på bakgatorna plockades snabbt in. En familj erbjöd oss skydd i sin affär tills att situationen hade lugnat ned sig och vi kunde ta oss tillbaka till vårt pensionat. Vi lämnade Mandalay strax efteråt och fortsatte att med egna ögon bevittna till synes spontana protester från munkar och civila i de små städer som vi passerade.
Det är nu väldokumenterat att juntan från denna stund använde militären för att slå ned på demonstrationerna och att många civila arresterades, fängslades, blev slagna och dödade. Grupper på fler än fem personer förbjöds på allmänna platser, tillgången på internet skars ned och utegångsförbud utlystes tillsammans med en sikta-och-skjut-filosofi.
På den elfte dagen efter demonstrationernas början, och trots fördömanden från det internationella samfundet, användes ett sådant våld att protesterna snabbt var över – tillsammans med hoppet om en förändring.
Vi stannade borta från Rangoon av säkerhetsskäl men återvände i början av oktober för att tillbringa ytterligare några dagar där. I början verkade det som ingenting hade hänt, folk promenerade på gatorna, tehusen var i full gång, ficktjuvarna på gatorna gjorde snabba affärer. Det enda tydliga tecknet på problem var ett fåtal vägspärrar och den stora närvaron av soldater i centrum som gick omkring och svingade sina gevär.
Den verkliga kontrollen fanns emellertid under ytan. De flesta människorna i Burma var övertygade om att gatorna var fyllda med regeringsspioner som konstant lyssnade efter allt komprometterande. Det rådde ingen tvekan om att det fanns spioner. Enbart vetskapen att de fanns var tillräckligt för att hålla de flesta tysta och medgörliga. Samtalen med lokalbefolkningen blev nervösa och handlade om om vad som hänt eller vad som skulle komma att hända.
Människor ville desperat berätta men de visste att straffen för att göra det var så extrema, snabba och irrationella. Det är nyckeln till juntans kontroll över folket – det finns inga fakta, ingen tillförlitlig information, och ingen öppenhet. Burmeserna lever i ett tillstånd av konstant rädsla och fruktar att vi utomlands inte förstår eller till och med att vi inte ens har börjat förstå.
Trots riskerna var några angelägna om att prata med oss, fastän sinnestillståndet hos människor hade ändrats sedan vårt första möte med munken Quick. En skoaffärsinnehavare talade öppet med oss om det som nyligen skett. Hans ögon var sorgsna och rädda och han uttryckte ilska mot regeringens behandling av munkarna. I en nation där munkarna är så högt respekterade innebar den brutala misshandeln och skjutandet att regeringen just hade gjort det otänkbara och det ofattbara. Han hoppades att ilskan han kände skulle sporra Rangoons invånare att åter inta gatorna, och att detta inte skulle vara slutet.
Han konstaterade att detta var den sista chansen till frihet från regimen. Om ingenting gjordes nu, om ingenting uppnåddes genom den här tapperheten, hur länge skulle då burmeserna få vänta på en förändring, frågade han sig. De hade inga vapen och även om de hade det är det fredliga människor som skulle undvika våld även om det var den enda utvägen.
– Vad kan de göra mot en militärstyrka på 400 000 man, en militär som är villig att skjuta mot obeväpnade munkar? undrade han.
Ytterligare samtal med andra affärsinnehavare och taxichaufförer bekräftade att burmeserna är medvetna om det internationella samfundets intresse för deras situation. De får information genom viss tillgång till internet och satellit-TV. I början stärkte den internationella pressens uppmärksamhet folkets beslutsamhet att fortsätta protestera eftersom man då trodde att juntan inte lättvindigt kunde dölja gatumassakrerna liknade dem 1988.
När militären senare emellertid blev mer hårdhänt blev människor rädda att de skulle bli igenkända från bilder och bli spårade. I det här avseendet har juntan utnyttjat media till sin egen fördel.
Trots kännedomen om att världen ser på har många människor uttryckt sin desperation över brist på stöd från utlandet. Det finns en känsla av besvikelse och ilska över att uppmärksamhet fokuseras på nationen nu medan över 40 år har gått utan minsta stöd eller hjälp. Burmeserna inser att FN nu försöker pressa juntan, men de tror helt enkelt inte att FN kan hjälpa dem.
Under vår sista dag i Burma träffade vi en mycket trevlig och välutbildad man. Han var beredd att tala öppet med oss. Han verkade inte särskilt rädd, men däremot trött och desperat. Som så många andra som talat med oss ville han förtvivlat ha en förändring och han visste också att det endast kunde uppnås med hjälp från utlandet.
Hans ansåg det bästa tillvägagångssättet vara förhandlingar, där det burmesiska folket och juntan kan nå en fredlig demokratisk lösning. Tvärt emot alla andra lokalbor vi talat med, trodde han att det endast skulle skapa ytterligare problem om man med våld försökte köra bort juntan från makten. Det skulle helt enkelt tvinga militären att gå under jord och starta inbördeskrig och terroristaktiviteter.
Liksom oss andra önskade han en gemensam insats för en förändring, men mest av allt ville han att hans landsmän inte skulle behöva lida mer. Hans avskedsord var, ”Berätta för alla vad ni har sett, ni måste hjälpa oss”.
Den här artikeln har givits av två personer som rest i Burma. De har bett att få vara anonyma, på grund av rädslan för att de skulle kunna spåras i efterhand och därmed utsätta människor de talat med för fara.
