Bay har försonande drag
Uppföljaren till Transformers är på gång. Här skådespelaren Josh Duhamel (till höger) och regissör Michael Bay (till vänster). (Foto: AFP/ Yoshikazu Tsuno)


Nästa år kommer ”Transformers: Revenge of the Fallen” (USA), vilket är uppföljaren till ”Transformers” (Michael Bay, USA, 2007). Även denna gång är robotarna regisserade av Michael Bay. Bay kritiseras ofta kraftigt av filmkritiker, eftersom hans filmer ofta innehåller mer action än dialog. Även jag tycker att många av hans filmer är skit på en filmrulle. Jag tycker dock även att han har ett par försonande drag, som jag tycker är värda att nämna.

Första gången vi fick se en av Bays filmer på vita dukern var 1995, då ”Bad Boys” (USA) kom ut. Redan året därpå kom ”The Rock” (USA) ut, som jag fortfarande klassar som hans bästa film (vilket kanske inte säger så mycket). Som actionfilmer är dessa bra; det finns en god balans mellan actionsekvenser och berättelse. ”The Rock” i synnerhet är bra, då Bay lyckades få tag på Sean Connery, Ed Harris och Nicolas Cage, vilket är tre riktigt bra skådespelare. Manusen i hans två första filmer är kanske lite mallartade, men Bay är som bäst när han utgår från en mall, då det gör att han kan fokusera mer på actionsekvenserna utan att filmen som helhet lider av det.

Vad jag tror hände härnäst var att han hade två succéer i bagaget och därför fick lite friare händer i sitt nästa projekt, vilket blev ”Armageddon” (USA, 1998). Resultatet denna gång blev inte lika bra; ”Armageddon” är en utomordentligt larvig film. Det största problemet med denna USA-räddar-världen-för-femtielfte-gången-film är att Bay i första hand är en actionregissör, vilket han till och med erkänt i intervjuer, där han mer eller mindre sagt att han gärna slarvar igenom dialogsekvenserna så att han får mer tid att fokusera på actionsekvenserna. Då blir det ganska lätt problematiskt att göra en film som ”Armageddon”, som är beroende av dialogsekvenser för att filmens handling ska gå framåt. För trots att ”Armageddon” innehåller en del dramatiska sekvenser, lutar den mer mot dramagenren än actiongenren. Och Bay är riktigt dålig på att göra drama. Detta blev ännu tydligare med hans nästa film.

Hans nästa film var nämligen ”Pearl Harbor” (USA, 2001) som, trots namnet, inte handlar om anfallet på Pearl Harbor, även om filmen innehåller en sekvens som dramatiserar anfallet efter (vad som känns som) ungefär fjorton timmars speltid. Nej, fokus för filmen är en kärlekshistoria. Eller är det två? Bay är hur som helst inkompetent när det kommer till att regissera en kärleksfilm, vilket ju ”Pearl Harbor” är. ”Pearl Harbor” har blivit så omtalad om sin kasshet att Trey Parker och Matt Stone skrev en låt som hur dålig den. Låten framförs i en medvetet mossig sekvens i parodin ”Team America: World Police (Trey Parker, USA/Tyskland, 2004).

Härnäst följde ”Bad Boys II” (USA, 2003), vars kassa manus endast överträffades av den överdrivna brutalitet i vissa sekvenser (bland annat en styckad kropp i en tunna och en man vars överkropp exploderar efter en kollision med en landmina), och ”The Island (USA, 2005), som var ”Bad Boys II:s motsats i sin tamhet. Man kan lugnt säga att efter fyra kassa filmer hade mina förväntningar inför hans nästa film sjunkit avsevärt, då han inte ens längre verkade kunna göra mallartade men underhållande actionfilmer i stil med ”Bad Boys” och The Rock”.

Så man kan säga att jag blev positivt överraskad när jag såg ”Transformers” på bio förra året. Manuset är kanske lite halvdant och karaktärerna är superstereotypa, men det är sannerligen en riktig biofilm. Vad jag menar med detta är att det är en film som upplevs bäst på bio, där man verkligen kan uppskatta hur visuellt begåvad filmen är. Dessutom har Bay återgått till en mallartad utformning på berättelsen, därav de stereotypa karaktärerna. Men denna mall gör ju också att Bay kunnat fokusera på actionsekvenserna. Som det är nu är det en riktigt underhållande film.

För ett par veckor sedan skrev jag om Paul W.S Andersons senaste film, ”Death Race” (USA, 2008). Likheten mellan Anderson och Bay är att de inte är särskilt duktiga på personregi, men är desto bättre på visuella sekvenser, Bay på fartfyllda actionsekvenser och Anderson på sladdrigt blodiga sekvenser. Skillnaden är att Bay är tio gånger bättre än Anderson på det han gör (vilket kanske är anledningen till att Bays filmer alltid har större budget). Fast detta säger ju egentligen inte så mycket om Bay, eftersom det är som att multiplicera ett jättelitet decimaltal med ett medelstort tal; talet man får fram är fortfarande litet. Men nu när Bay har förstått hur han ska göra för att få bästa resultat, ser i alla fall jag fram emot ”Transformers: The Revenge of the Fallen”. Nej, jag skojar inte.