"Bästa svenska filmen på flera år"
Jens Lapidus författare till boken Snabba Cash som nu blivit film under Daniel Espinosas regi. (Foto: Wikipedia)


  • Titel: Snabba Cash
  • Produktionsår: 2010
  • Produktionsland: Sverige
  • Regi: Daniel Espinosa
  • Medverkande: Joel Kinnaman, Matias Padin, Dragomir Mrsic, Lisa Henni, Mahmut Suvakci, Lea Stojanov, Dejan Cukic m fl.
  • Kommer ut: 100721

Svensk film faller oftast in i en av två kategorier. Den första kategorin är den tröttsamma polisfilmen, exempelvis Beck, Wallander och Johan Falk. Den andra kategorin är komedi. Får jag välja, föredrar jag definitivt den andra kategorin; vi är duktiga på komedi i Sverige. “Snabba Cash” faller dock inte in i någon av dessa kategorier; den faller in i kategorin drama. Och det är tungt svenskt drama när det är som bäst.

Precis som många andra, har jag läst Lapidus bok. Så här i efterhand har jag ingen aning om hur jag lyckades ta mig igenom hela boken. Den är skriven utan fullständiga meningar och de tre huvudkaraktärerna är synnerligen osympatiska. Jag är i och för sig ingen litteraturkritiker, men jag undrade ändå hur denna tröttsamma bok skulle se ut på bio. Det visar sig att filmen blev bra mycket bättre än boken. Efter att ha sett filmen är jag benägen att rekommendera att man inte läser boken, utan går direkt på filmen. 

Precis som boken utspelar sig filmen i Stockholms undre värld. Den berättas på tre plan. Först har vi JW (Kinnaman), småstadskillen som tycker om att hänga med rikemansbarnen på Stureplan. Sedan har vi Mrado (Mrsic), den serbiske gangstern som vill få ett bättre liv för sig själv och sin dotter. Slutligen har vi Jorge (Padin), den chilenske knarklangaren som flytt från fängelset. Skillnaden mellan boken och filmen ligger främst i det faktum att bokens karaktärer är endimensionella psykopater, medan filmens karaktärer är mångbottnade karaktärer som känns motiverade av mer än girighet. 

Espinosa väver skickligt samman filmens olika historier. Och han gör inte samma misstag som många andra svenska regissörer som gjort film om Sveriges undre värld. Det misstag jag syftar på är att filmen, till skillnad från andra filmer som behandlar samma tema, inte är en hyllning till den svenske gangstern. Istället porträtteras filmens huvudkaraktärer som desperata människor som ser pengar som något som kan hjälpa dem eller deras nära och kära. Det Espinosa gör bäst är att ge filmen en nerv; man kan känna hur karaktärernas desperation ökar ju längre filmen går. Och han gör detta subtilt; trots att filmen utspelar sig i den undre världen, frossar Espinosa inte i våld. Istället höjer han spänningsnivån med små medel. Filmens bästa scen är när JW sitter i sitt studentrum och skriker ut sin ångest över den situation han försatt sig själv i, en situation han inte kan se en väg ut ur. 

Det här är den bästa svenska filmen jag sett på flera år. Jag tyckte som sagt inte om boken, men filmen är en klockren femma. Den har allt: bra regi, bra manus, bra skådespelare och, framför allt, en nerv som få andra filmer har. Och då jämför jag denna film med alla andra filmer, både svenska och utländska, jag någonsin sett.

Andreas Ziegler är filmskribent och tipsar regelbundet Epoch Times läsare om nytt på bio och dvd.