Tidigare denna månad fick Kina ett hårt uppvaknande när fyra barn från landsbygden, mellan 5 och 14 år gamla, tog sina liv genom att dricka bekämpningsmedel. De hade övergivits av sina föräldrar, som separerade och lämnade bondelivet i södra Kina för att arbeta i storstaden.

Tragedin sätter ljuset på de svårigheter och den politiska diskriminering som miljoner migrantarbetare och deras barn utsätts för i dagens Kina.

Förra året åkte barnens mor till fabrikerna i Guangdongprovinsen efter att ha utsatts för våld i hemmet. I mars blev de helt ensamma när även deras far lämnade deras hem i byn Bijie i Guizhouprovinsen.

Polisens utredare sade till China News Service att de hade hittat ett självmordsbrev efter det äldsta av barnen – en pojke, de tre övriga var flickor – där han tog avsked av både föräldrarna och livet.

”Jag vet att ni vill oss väl, men vi måste bort nu”, stod det i brevet. ”Jag drömmer om att dö men drömmen blir aldrig sann. I dag måste den äntligen bli sann.”

Barnen som Kina glömde

Barnen från Guizhouprovinsen, som är en av Kinas fattigare provinser, är bara en droppe i det hav av ”kvarlämnade” barn i Kina, som sammanlagt tros uppgå till 61 miljoner. Det är en hel femtedel av hela den kinesiska befolkningen under 14 år, enligt en rapport från den kinesiska organisationen Caring Center for Children On Their Way to School. De är barn till de över 270 miljoner migrantarbetare som i brist på jobbmöjligheter på landet flockas till Kinas fabriker, som mestadels ligger längs kusterna.

En diskriminerande politik som förts länge hindrar många migrantarbetare från att slå sig ner i städerna med sina familjer. Genom hukou-systemet, den kinesiska regimens hushållsregistreringssystem, hindras de här barnen från att gå i skolor i städerna, och även från andra sociala förmåner. Eftersom de inte har några andra val än att lämna sina barn hemma på landsbygden kommer många aldrig därifrån.

2014 genomförde Caring Center en undersökning bland över 2 000 av de kvarlämnade barnen på landsbygden i sex provinser. Baserat på deras resultat var det uppskattningsvis 10 miljoner barn som inte ens träffade sina föräldrar på det kinesiska nyåret, den helg som alla kineser försöker träffa sin familj, särskilt om de inte har några andra möjligheter under året. Ett eller två telefonsamtal var all kontakt de hade med föräldrarna.

Dessa barn kan förståeligt nog påverkas allvarligt. Enligt Kinesiska vetenskapsakademins psykologiska institut uppvisade 24 procent av barnen självmordstankar, 70 procent uppvisade ”psykologiska problem på olika nivåer”, enligt Caring Center.

Enligt rapporten är de barn som påverkas mest de som träffar sina föräldrar mer sällan än en gång i kvartalet. Många sade att  om de bara kunde få prata med sina föräldrar en eller två gånger i veckan så skulle de må betydligt bättre.

En flicka väntar i byn Zhuangshuzui i Hunanprovinsen, 30 april 2013.

Enligt rapporten är det också svårare för flickor än pojkar att tvingas gå långa perioder utan att träffa sina föräldrar.

”Vi fann att läsning, studier och rätt sorts underhållning effektivt kan förbättra deras självkänsla och mentala hälsa. Det är även mycket viktigt att ha en mor närvarande i hemmet”, skriver Li Yifei, professor i pedagogik vid Pekings normaluniversitet, och författare till rapporten.

En långsiktig läsning och familjeintegritet

Högt uppsatta regimledare, inklusive partiledaren Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang, uttryckte sitt deltagande med familjen som drabbades av självmorden i Guizhou. Den kinesiske ekonomen och författaren He Qinglian, som bor i New Jersey, ser dock självmorden som en indikation på statens totala misslyckande när det gäller att ge stöd till de kvarlämnade barnen, och genomföra en rättvis politik gentemot migrantarbetarna i allmänhet.

Skolor på landsbygden och myndigheter kunde göra det lättare för de här kvarlämnade barnen genom att erbjuda rådgivning och anställa förmyndare, skrev He Qinglian i en artikel som publicerades på Voice of America. Den långsiktiga lösningen är dock att återförena migrantarbetarna med sina föräldrar, menar  hon, och att hukou-systemet måste avskaffas så att migrantarbetarna kan integreras i det urbana livet.

”Den kinesiska regeringen måste erkänna den här verkligheten genom att tillåta urbana ’byar’ och minska levnadskostnaderna i städerna. Barn måste tillåtas att gå i skolan i närheten av där de bor, inte baserat på vad som står i hushållsregistret. Det är bara detta som kan minska antalet kvarlämnade barn och ge dem ett normalt familjeliv”, skrev He.

”Problemet med kvarlämnade barn är något som är unikt för Kina. I andra utvecklingsländer flyttar folk med hela sin familj”, skrev hon. Hon menar också att detta är att föredra, även om det riskerar att öka slumbefolkningen i städerna, eftersom familjerna ändå får vara tillsammans och utsätts för mindre stress.

Det är dock inte en förändring som den kinesiska regimen tycks vara villig att genomföra. Den urbana slummen har länge utmålats som det yttersta symptomet på det arketypiska förtryckande kapitalistsystemet i kinesisk kommunistisk retorik. Samtidigt vill de kinesiska ledarna undvika de verkliga effekterna som skulle komma om antalet fattiga i städerna exploderade.

Den 18 juni rapporterade den kinesiskspråkiga upplagan av Financial Times att Peking utökar antalet från 15 till 28 dokument som man måste ha innan man kan kan få rätt att bosätta sig i en stad om man kommer utifrån. Det innefattar bland annat arbetstillstånd, påskrivna anställningskontrakt, äktenskapscertifikat och födselattester och skattedokument.

En pojke vars föräldrar är migrantarbetare vilar mot ett bord i ett hus i byn Zhuangshuzui i Hunanprovinsen, 30 april 2013.

”En kinesisk dröm utan genomförandedatum”

Premiärminister Li Keqiang, väl medveten om hur snedfördelat välståndet och urbaniseringen är längs de kinesiska kusterna, vill uppmuntra till industriellt utbyte mellan östra och västra Kina, skrev He Qinglian. Men i vägen för dessa ambitioner står det faktum att den kinesiska ekonomin nu pekar nedåt.

I år riskerar Kina att förlora 124 miljoner jobb, skrev He, och det är svårt att få anställning på landet. Det här skiftet – från att driva bönder till städerna som billig arbetskraft till att skicka tillbaka dem till sina hem på landsbygden – är ett tecken på att Kina håller på att förlora statusen som ”världens fabrik”, skrev hon.

”Det är sällsynt med arbetstillfällen i den stora majoriteten av områdena på landsbygden”, skrev He. ”Urbanisering av landsbygden  är en kinesisk dröm utan genomförandedatum.”