Barns cancer drabbar föräldrar hårt


En ny studie från Karolinska Institutet visar att föräldrars upplevelse av ett barns cancer är jämförbar med andra allvarliga psykiska trauman. Föräldrarna kan uppvisa tecken på allvarlig posttraumatisk stress flera år efter att barnet drabbats av en cancersjukdom. Resultaten visar att vården måste inrikta sig på hela familjens situation utöver behandlingen av barnets cancer.

– Vi har gjort den här jämförande studien för att få fram bilden av hur starkt barnets sjukdom även drabbar föräldrarna. Vi kan nu visa att det finns en grupp föräldrar som utan tvekan är i stort behov av särskild hjälp mot bestående psykiska konsekvenser, säger forskningsledaren Krister Boman i ett pressmeddelande från Karolinska Institutet.

Forskarna vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa har visat att upp till 12 procent av föräldrarna fortfarande fem år efter diagnosen upplevde allvarlig psykisk stress. Föräldrarnas upplevelse var i nivå med den som återfinns hos patienter som varit offer för traumatiskt våld och därefter fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), den allvarligaste och mest bestående formen av posttraumatisk stress.

Det centrala symtomet av PTSD är att den traumatiska händelsen återupplevs, med påträngande tankar och så kallade flashbacks, vilka är förknippade med skräck eller vrede. Även andra symptom, så som mardrömmar, plötsliga känsloutbrott och en allmänt ökad psykisk sårbarhet, ingår i bilden.

– Resultaten är i linje med internationell likartad forskning, som visar på att bestående PTSD hos föräldrarna kan följa upplevelserna kring barnets cancer om man inte fått effektivt krisstöd, säger han.

I studien ingick tre grupper, varav en bestod av 474 föräldrar till barn som behandlats för cancer. En mindre kontrollgrupp bestod av patienter som fått diagnosen PTSD efter att ha varit utsatta för våld i någon form. Ytterligare en kontrollgrupp var 176 föräldrar till friska barn.

Förutom att föräldrar till cancersjuka barn visade tecken på PTSD, kunde forskarna också se att de i högre utsträckning än föräldrar till friska barn led av ångest och depression. Mest påtagligt var det under de tre första åren efter barnets insjuknande.

– Det rör sig här som regel om normala reaktioner i en onormal situation och ska naturligtvis inte ses som psykisk sjukdom. Men resultaten visar tydligt att vården måste inrikta sig på föräldrarnas och familjens situation även utöver behandlingen av barnets cancer. Föräldrarna är ju barnens hela stöd och trygghet under sjukdomstiden och senare. För många kan vägen tillbaka kännas svår eller omöjlig, och någon kan ha förlorat ett älskat barn, men vi måste försöka göra allt vi kan för att underlätta, säger Krister Boman.

Han menar att strukturerade stödprogram av det slag, som med framgång senare har prövats i projektform vid barncancerenheten i Stockholm, är en väg att förebygga bestående problem av den typ som studien lyfter fram. Studien ingår i ett omfattande projekt om föräldrarnas situation och stödbehov i samband med ett barns cancer. Projektet stöds av Barncancerfonden och Cancer- och trafikskadades riksförbund.


Referenser:

“Parent distress in childhood cancer: A comparative evaluation of posttraumatic stress symptoms, depression and anxiety”
Norberg Lindahl, Annika & Boman, Krister K
Acta Oncologica, september 2007:12;1-8 (epub ahead of print), artikeln ännu bara tillgänglig i nätupplagan.

Referenslänk: http://ki.se