Samhället omhändertog barn för att de skulle få en bättre miljö, men där blev de istället utsatta för vanvård. Utredningen  “Barnen som samhället svek” överlämnades till barn- och äldreminister Maria Larsson på torsdagen.

Barn som av en eller annan anledning omhändertogs för samhällsvård i fosterhem eller på institution mellan åren 1920-1980, berättade sin historia i den så kallade Vanvårdsutredningen.

– De berättelserna är förfärande, förskräckliga, sade Maria Larsson, barn- och äldreminister på torsdagens presskonferens.

Berättelserna handlar om psykisk och fysisk misshandel, sexuella övergrepp, hårt arbete, kränkningar, särbehandling och ibland ren sadism. De är en del av vår mörka historia.

Syftet med vården var att hjälpa barnet till en tryggare uppväxt. Istället blev den direkt farlig för barnet vilket var ett stort svek från samhällets sida.  Barnen utsattes dels för övergrepp och dels lämnades de utan räckhåll för hjälp.

– Samhället tar på sig ett enormt stort ansvar när man tar hand om ett barn. Det barnet blir skört bara av förändringen i sitt liv. Att ett sådant barn utsätts för övergrepp, eller våld, eller vanvård, får naturligtvis inte ske, sade Maria Larsson.

Dessa utsatta människor har behov av upprättelse och en utredning tillsattes för att se hur en sådan process skulle utformas. På torsdagen överlämnade Kerstin Wigzell sitt slutbetänkande, Barnen som samhället svek, till Maria Larsson.

– Fokus i utredningen handlar inte om omhändertagandet i sig, om det var berättigat eller inte i det enskilda fallet, utan fokus ligger på vad som hände i samhällsvården. Det här handlar om samhällsvård som har varit direkt farlig för barnet eller den unge, sade Kerstin Wigzell.

Utredaren är noga med att betona att Vanvårdutredningen inte ger en generell bild av samhällets insatser när barn omhändertas.

De som utsattes för vanvård och därmed sveks av samhället, vill ha ett förbehållslöst erkännande av det som hänt, och en ursäkt från högsta politiska nivå på alla ansvarigas vägnar.  Det ska ske vid en ceremoni som regeringen inbjuder till.

– Vi i utredningen har tyckt att detta är ett rimligt och ett väl motiverat önskemål, att det görs på det sättet, sade Kerstin Wigzell.

Utredningen föreslår också att kommuner ska hjälpa dessa personer att hitta sitt aktmaterial för att få sin historia rekonstruerad för att så långt som möjligt förstå varför man omhändertogs och allt som därefter hände.

Utredningen föreslår även att de utsatta personerna ska få ekonomisk kompensation eftersom det här är en väldigt speciell situation, att flytta ett barn från sin invanda miljö för att det ska få det tryggare och bättre, när det istället blev tvärtom.

– Det är ett stort, stort svek, sade Kerstin Wigzell.

Ersättning bör betalas ut, inte för att det finns krav på det enligt lagen utan för att det är en moralisk skyldighet och det ger dessa personer ytterligare bekräftelse på erkännande från maktens sida.

Barnet sitter i sitt hörn hopknutet och skrämt, en staty utanför det före detta barnhemmet. (Foto: Barbro Plogander, Epoch Times)

Erkännande från makten vill nog barnhemsbarnen på Vidkärrs barnhem i Göteborg ha. Det är en plats där barn av en eller annan anledning hamnade. Barnhemmet hade tio byggnader och Eva Eriksson bodde i det huset som låg högst upp.

– Om jag inte var på isoleringen, säger hon.

Ja det var ett hårt liv för barnen. Så småningom träffade Eva Kjell Mårtensson och de har levt samman i snart 25 år. De upptäckte efter en tids bekantskap att de hade en gemensam historia. De hade båda tillbringat en tid på Vidkärrs barnhem i Göteborg.

De besökte platsen senare och såg där en staty med inskription. Kjell säger och vreden skymtar fram:

– Figuren var fin med texten var dålig.

Kent Sändh, trubadur, författare och fotograf, som också bodde på Vidkärrs barnhem, sade i ett föredrag:

”Göteborgs stad hade smaklösheten att placera en staty vid entrén till Vidkärr efter det att barnhemmet lades ner. Statyn Ensam av skulptrisen Margareta Ryndel är mycket fin och föreställer ett skrämt litet barn hopkrupet i en hörna. Sedan åsätter staden texten:

`Under åren 1935-1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet`.

”Vilket urbota hån – verkligheten var den motsatta”, avslutade Sändh i sitt föredrag.

Ett hån är precis vad Eva och Kjell också ansåg. Numera  har någon sett till att de orden inte längre kan läsas.