Barn i samhällsvård får ofta men för livet
Det var en allvarsam halvtimme i BRIS tält i Almedalen när Benny Jacobsson talade för de omhändertagna barnens sak. Kattis Ahlström (till vänster), generalsekreterare för BRIS, var moderator. (Foto: Susanne Willgren, Epoch Times)


När samhället tar över vårdnaden av ett barn men missköter sin uppgift, finns det ingen ytterligare instans för barnet. På torsdagen hade organisationen Bris (Barnens rätt i samhället) ett seminarium om barn i samhällets vård i sitt tält i Almedalen.

Runt 25 000 barn i Sverige är omhändertagna varje år. En del av dem i en dag eller en vecka, andra under hela året. Varje år omhändertas 8 000 barn för första gången. Många av dem far illa och blir utsatta för övergrepp.

När de senare kommer ut i samhället är de överrepresenterade när det gäller självmord, kriminalitet och missbruk. De går ofta ur skolan med låga eller ofullständiga betyg. Fyra gånger fler omhändertagna flickor får barn redan i tonåren, ofta redan under tiden de bor kvar i familjehemmen.

– När de senare kommer ut i samhället står de utan stöd och utan ekonomi, och får gå till socialen, sade Benny Jacobsson, ordförande för Förbundet Samhällets Styvbarn.

Han anser att samhället måste kliva in och följa upp barnen som placeras i familjehem.

Benny Jacobsson separerades själv från sin biologiska familj och placerades på barnhem när han var tre år. Det har han inga minnen ifrån, men han minns dagen då han var fyra år och flyttade från barnhemmet till ett fosterhem.

Han minns hur han leddes ut och sattes i en svart bil. De körde iväg och han vände sig om och tittade tillbaka, där en anställd på barnhemmet stod och vinkade till honom.

Ingen hade förklarat för honom vad som skulle hända eller varför han var där. Han kände ingenting speciellt, berättar han. Han konstaterade bara att det var så, accepterade att det hände.

Han anser att den bristande dialogen med de utsatta barnen är ett av de stora problemen än idag.

– Barnen har dimmiga begrepp om vad det är som händer. De vet inte varför de omhändertas. Det måste vara en rättighet att få tydliga svar på varför, anpassat efter hur gammalt barnet är.

Barn omhändertas av olika anledningar. Ibland är det för att föräldrarna brister i sitt ansvar. Andra gånger är det på grund av barnets eget agerande.

Ofta bär de med sig en känsla av skuld.

– Oavsett om det gick bra i familjehemmet eller om det gick sämre, och även om de har kontakt med sin biologiska familj, så var det något som gick fel. Det bär man med sig. Det är viktigt att barnen får veta att det inte var deras fel, sade Jacobsson.

Många av barnen har blivit traumatiserade av att skiljas från sin biologiska familj. Framförallt i de fall de utsätts för övergrepp och vanvård i familjehemmen. Inte på samma sätt som barn i krig, sade Jacobsson, men konsekvenserna på psyket är liknande. Ofta får de men för livet.

– De här barnen har ofta problem med tillit. De går genom livet och är oroliga, och rädda för andra människor.

För Jacobsson har det gått bra, trots att han hade det svårt hela uppväxten. Mycket tack vara att enskilda människor såg honom och stöttade honom. Bland annat en lärare. Han tycker att man som medmänniska borde ingripa när man ser ett barn som far illa.

I Karlstad har man bedrivit ett relativt lyckat projekt, sedan åtta år tillbaka intervjuas barnen efter placeringen. Jacobsson tycker att man bör intervjua dem även under tiden de är placerade, lyssna och ta det de säger på allvar.

– De är barnen själva som är experter på omhändertagna barn. Man måste lyssna på deras berättelse, på deras oro och önskemål, och även fånga upp sådant som man inte får höra, sade Jacobsson.

Han tycker också att det är viktigt att samhället går in och gör insatser under barnens skolgång. Det är tio gånger högre risk att de går på bidrag i 25-årsåldern. Därför är insatser i skolan en av de punkter som borde prioriteras, så att barnen går ur skolan med fullständiga betyg. Då minskar riskerna för till exempel kriminalitet och drogmissbruk med hälften, sade Jacobsson.

I Helsingborg har man inlett ett lyckat samarbete mellan psykologer, specialpedagoger och socialsekreterare för att skärskåda barnens behov och sätta in kraften precis där den behövs. Det kan röra sig om lästräning, matematik eller kognitiv träning. Projektet kallas för Skolfam. Jacobsson tror att deras arbetssätt kommer att anammas av alla kommuner framöver.