Den 18 mars 2008 gav Wen Jiabao, kommunistregimens premiärminister, följande uttalande vid Nationella folkkongressen: ”Detta kommer sannolikt att bli det svåraste året hittills för den kinesiska ekonomin.”

Många anser nog att Wens kommentar stämmer endast till hälften. Den kinesiska ekonomin har råkat in i betydande svårigheter, både av naturliga orsaker och av människan skapade faktorer, och står inför en tuff situation. Somliga experter hävdar emellertid att detta absolut inte är den svåraste tiden för den kinesiska ekonomin, utan bara början på något som är mycket värre.

Detta är inte första gången det kinesiska kommunistpartiet (KKP) har hamnat i en ekonomisk kris. Den största krisen var det katastrofala ”Stora språnget” som följdes av den period som brukar kallas ”Den treåriga hungersnöden”, då 30 miljoner människor svälte till döds mellan 1959 och 1961. Hungersnöden kallades senare felaktigt för ”Den treåriga naturkatastrofen” av partiet.

Till skillnad från då har Kinas nuvarande ekonomi en BNP som fortfarande tycks växa och en relativt stor utlandsreserv – även om mycket av det är bundet i utländska obligationer. Landet har dessutom haft stigande löner för statstjänstemän på olika nivåer och även en ökning i statens inkomster.

Trots det välstånd som beskrivs ovan kan dock KKP:s obetänksamhet var än mer dramatisk än under 60-talet. På vilket sätt?

Kommunistregimens legalitet bygger på en ideologi som fortsätter i samma spår som under perioden med reformer och öppnande mot omvärlden då nationens ekonomi blomstrade. Särskilt efter 4 juni 1989 har Kina helt och hållet gått över till att fokusera på ekonomin. Denna övergång är allmänt känd. Vad människor fortfarande inte inser är att KKP använder detta nya system för att upphäva det gamla. När den gamla ideologin försvinner kommer emellertid detta nya system att gå vilse i den ekonomiska krisen utan att lämna någonting kvar till det kinesiska folket.

Nationens reformer och öppenhet de senaste decennierna har fått KKP:s system att hamna i fokus. Folk kan mäta framgången i detta nya system genom att bedöma huruvida ekonomin växer eller faller, eller huruvida folk har råd med läkarvård, boende och skolgång.

Som följd har KKP:s politik för reformer och öppenhet skapat en bekväm möjlighet för statlig korruption på olika nivåer. Systemet är beroende av en framgångsrik och växande ekonomi för att få folkets gillande. För att kunna behålla makten måste KKP leverera.

Kina har en regering som i avsikt att demonstrera sin legalitet är beredd att ”tömma sjön för att fånga fisken”, som ett gammalt talesätt lyder. Regimen har varit så hårt inriktad på en snabb utveckling att man som konsekvens har skapat allvarliga ekologiska skador och moralisk degenerering i landet.

Regeringar i demokratiska länder har också ett ansvar att utveckla nationens ekonomi. Detta skiljer sig dock från KKP:s ekonomiska utveckling på tre grundläggande sätt:

Ta för det första USA som exempel: det republikanska partiets nederlag vid valet 2008 var direkt relaterat till den ekonomiska krisen. Som följd förlorade partiet kontrollen över Vita huset. Utgången skulle inte vara lika enkel för KKP, eftersom partiet skulle dras inför rätta om det förlorade makten.

För det andra kan människor i USA inte rikta all sin ilska mot det republikanska partiet och George W. Bush om inte ekonomin går bra, eftersom Bush och republikanerna inte haft all makt, i synnerhet inte efter 2006 då demokraterna tog majoriteten i både senaten och representanthuset. KKP däremot har ensamt all makt i Kina och måste självklart ta fullt ansvar för allt som sker i landet.

För det tredje tillsätts ledaren i ett demokratiskt land genom allmänna val. Om ekonomin är dålig under en viss ledare kan han eller hon bara bli kvar vid makten en viss period. KKP står emellertid ständigt inför motstånd och utmaningar från det kinesiska folket.

Ekonomisk utveckling har därför fått högsta betydelse för KKP. Partiet har förstört en mängd konstitutionella rättigheter, däribland trosfriheten, yttrandefriheten och föreningsfriheten, beslagtagit miljontals människors hem och har med våld tagit privat egendom, allt för den ekonomiska utvecklingen. Denna policy om ”ekonomisk utveckling till vilket pris som helst” kan emellertid innebära slutet för partiet.

Under årtionden har KKP uppmuntrat människor till begär efter materiella saker och förespråkat ohämmad strävan efter njutning för att avleda uppmärksamheten. Kanske har man inte insett att när människor blir besatta av sina egna själviska begär så tappar de förmågan att uthärda lidanden för landets bästa. När deras begär inte längre kan uppfyllas kommer människors missnöje att riktas direkt mot KKP. Den ekonomiska krisen kommer att utvecklas till både en politisk och en social kris.

Falun Gongs framträdande gav KKP en möjlighet att återupprätta den moraliska standarden som en gång värdesattes högt i det forna kinesiska samhället. Men istället för att ta till sig dessa hävdvunna traditioner påbörjade KKP och Jiang Zemin en brutal förföljelse av Falun Gong, i något som kan ha varit den dummaste handlingen i historien.

Betänk följande: alltsedan KKP tog kontrollen över Kina 1949 har stora händelser inträffat varje år som slutar på 9. 1959 utmärktes av den stora hungersnöden. 1969 var det krig mellan Kina och Sovjetunionen. 1979 var Kina och Vietnam i krig. 1989 inträffade massakern på Himmelska fridens torg. 1999 startade förföljelse av Falun Gong. Vi är nu i början av ett nytt kapitel: 2009. Trots fortsatta löften om framgång och välstånd har KKP i flera decennier skapat upprepade katastrofer i Kina. Nu har vi möjlighet att vakna upp och hjälpa våra landsmän att se ljuset. Sprid ”Nio kommentarer” på det nya året och hjälp Kina återfå sin forna glans.