Bakom kulisserna: Varför Falun Gong förföljs
En högtidlig procession ärar minnet av Falun Gong-utövare som dödats i den kinesiska regimens förföljelse, 9 april i New York. (Foto: Jeff Nenarelly/Epoch Times)


Ända sedan förföljelsen av den andliga qigong-metoden Falun Gong inleddes den 20 juli 1999 har journalister, Kinaexperter, den kinesiska regimen och Falun Gong-utövare talat om den roll som händelserna den 25 april samma år spelade. Ett brev från 1998, skrivet av Jiang Zemin, det kinesiska kommunistpartiets dåvarande ledare, kastar betydande ljus över denna fråga.

Den 25 april 1999 försökte mer än 10 000 Falun Gong-utövare samlas utanför apellkontoret i Peking, men de flesta hamnade i närheten av kommunistpartiets högkvarter Zhongnanhai.

Falun Gong hade trakasserats och levt under hotet om förbud ända sedan 1996, långt innan händelsen vid Zhongnanhai. Många Falun Gong-utövare samlades för att man fruktade att det bara var en tidsfråga innan metoden skulle förbjudas. De ville försöka stoppa händelseutvecklingen genom att appellera till regimen.

Falun Gong-utövare har alltid hävdat att de som samlades den 25 april betedde sig exemplariskt och att samlingen inte gav något som helst skäl till den förföljelse som stundade.

För att rättfärdiga sitt nedslag på Falun Gong har kommunistpartiet alltid hävdat att Falun Gong-utövare brukar begå diverse brott. Dessa anklagelser har kraftigt tillbakavisats av Falun Gong-utövare som påpekar att alla dessa påstådda brott går emot Falun Gongs lära.

De flesta journalister och forskare har hävdat att samlingen utanför Zhongnanhai var en provokation som skrämde kommunistpartiets ledarskap och ledde till förföljelsen.

Professor David Ownby, författare till ”Falun Gong and the Future of China” citerades i en artikel i New York Times nyligen, där han gav en balanserad version av denna teori.
”Li (Hongzhi, Falun Gongs grundare, reds amn) och hans anhängare kan ha gjort ett taktiskt misstag genom att samlas i Peking, men….kommunistpartiet felade i det att man tolkade denna handling som ett hot mot sitt styre”.

Ownby hävdar att ”Om endera sidan spelat sina kort bättre kunde Falun Gong ha anammats och använts av regeringen.”

Erfarenheten från religösa och andra qigong-grupper får Ownbys tes, och liknande teser från västerländska journalister och sakkunniga, att framstå som tveksamma.

Underjordiska katoliker och kristna huskyrkor har aldrig samlats framför Zhongnanhai, men har trots detta förföljts.

En annan qigongmetod, Zhong Gong, som hävdade att man hade 30 miljoner utövare, hade träget försökt samarbeta med regimen. De sponsrade ett antal officiella ceremonier för kommunistpartiet, inklusive Mao Zedongs 100-årsjubileum och 60-årsminnet av ”den långa marschen”. Likväl förbjöds de samma dag som Falun Gong. 

Förföljelsen beordrades av Jiang Zemin, kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare, och ett rättfärdigande av den kan hittas i ett brev som Jiang skrev till andra medlemmar av kommunistpartiets politbyrå på natten den 25 april 1999. 2006 publicerades detta brev officiellt i fastlandskina i andra volymen av en bok med titeln ”Jiang Zemins samlade artiklar”. Man hade satt titeln ”En ny signal” på brevet.

Jiang skriver: ”Jag känner mig verkligen ledsen att vi inte tidigare uppmärksammats på att en sådan här nationell organisation med så många anhängare bland kommunistpartimedlemmar, ämbetsmän, forskare, militärer, arbetare och bönder existerade. … Gällande Falun Gong-organisationen får vi inte underskatta attraktionskraften i dess religiösa färgning. De relevanta departementen måste stärka sina åtgärder inom forskning och förebyggande åtgärder. Eftersom Falun Gongs högkvarter finns i utlandet bör man inte utesluta möjligheten att denna samling var organiserad av utländska krafter.” 

I brevet återkommer Jiang till frågan om kopplingen till utlandet. ”Har Falun Gong någon koppling till utlandet och till väst? Har denna händelse planerats och beordrats av någon ”expert”? Detta är en ny signal som vi måste fästa stort avseende vid. Den känsliga perioden har kommit. Vi måste vidta effektiva åtgärder för att förhindra att liknande saker sker igen.”

Detta brev skrevs senare ut av kommunistpartiets centralkontor som en notis. En särskild anmärkning lades till: ”Observera centralkontorets krav: Studera och implementera denna notis. Det är inte till för att diskuteras eller kommenteras.”

Efter att förföljelsen började den 20 juli 1999 drog kommunistpartiet igång en världsomspännande kampanj där man hävdade att förbudet mot Falun Gong var nödvändigt eftersom metoden orsakat många tragedier i Kina. Men i detta brev är Jiang tyst om de påståenden om Falun Gong som senare skulle florera i regimens propaganda.

I stället fokuserar han i brevet på tre aspekter av Falun Gong: Det är en rikstäckande grupp med anhängare från alla delar av samhället; det har en religiös karaktär, vilket går helt på tvärs mot den ateism som är grunden i marxism och kommunism; det antas ha kopplingar utanför Kina.

Samma kriterier kan användas för att förklara varför underjordiska katoliker, huskyrkor och Zhong Gong också förföljts brutalt. Det föklarar även delvis varför Tibetaner förföljts genom att man betraktar tibetansk buddhism som en ”nationell organisation” för Tibet snarare än Kina.

Att Falun Gong kallades för ”ett slags nationell organisation” av Jiang är särskilt viktigt. Kommunistpartiet har aldrig tillåtit några organisationer som är oberoende av dem att existera. Under kulturrevolutionen bildades exempelvis flera nationella organisationer för att ”skydda” Mao. De kallade sig ”rödgardister”. Efter att Mao använt sig av rödgardisterna förbjöd han dem.

Jiangs påstående att han ”inte uppmärksammats tidigare” på Falun Gongs nationella karaktär kan inte accepteras utan vidare. Hela partihierarkin var 1999 högst medvetna om det påstådda antalet och utbredningen av de som utövade Falun Gong. 

Jiang säger i brevet att ”den känsliga perioden har kommit”.

Därefter säger han ”Detta är den största folksamlingen i Peking sedan den politiska händelsen 1989. Jag har betonat många gånger att vi måste kväva vad som tycks vara början på en ohälsosam trend.”

1989 var året som studentrörelsen i Peking krossades av kommunistpartiets tanks och vapen. Samlingen runt Zhongnanhai påminde uppenbarligen Jiang om denna rörelse, fastän Falun Gong-utövare aldrig kopplat ihop Falun Gong eller händelserna den 25 april 1999 med demokratirörelsen 1989. 

Jiang är så känslig för folksamlingar att han kritiserar partifunktionärer i brevet. ”Denna händelse visar vilket dåligt jobb med ideologi och människor som somliga av våra kontor och avdelningar gjort.”

Jiang känner ett behov av att framställa sitt motstånd mot Falun Gong som en ideologisk strid som Falun Gong tycks vara på väg att vinna. Han säger: ”Vi måste upprätthålla en utbildning av folket och ämbetsmännen som ger en korrekt syn på livet. Kan marxismen, materialismen och ateismen som medlemmarna av vårt kommunistparti upprätthåller inte vinna över det som Falun Gong framför? Detta är fullkomligt löjligt!” 

Politbyråmedlemmarna som varit med under tidigare partikampanjer behövde dock inte påminnas om att partiet inte bara utkämpar sådana slag utifrån ”marxism, materialism och ateism”. Med början den 20 juli vände Jiang alla delar av samhället mot Falun Gong-utövarna och det som han betraktade som en ideologisk utmaning bemöttes med massinterneringar, hjärntvätt, våldtäkter och tortyr.

När väl förföljelsen av Falun Gong börjat dolde kommunistpartiet de verkliga skälen till den genom att presentera diverse falska anklagelser. Välmenande Kinatolkare har sett förföljelsen som en överreaktion på händelser under en enda dag. Med detta brev hjälper Jiang Zemin själv till att rätta till bilden.

 

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/16539/