Både bra och originellt av Sean Penn
Skådespelaren Emile Hirsch och Sean Penn i samband med en visning av filmen "Into the Wild" i Rom. (Foto: AFP /Filippo Monteforte)


  • Titel: Into the Wild
  • Produktionsår: 2007
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Sean Penn
  • Medverkande: Emile Hirsch, Vince Vaughn, Marcia Gay Harden, William Hurt, Hal Holbrook m fl.
  • Kom ut: 080723

Sean Penn är mest känd som skådespelare. Han väljer dock, med jämna mellanrum, att sätta sig i regissörsstolen. Många regissörer som börjar sin karriär framför kameran, väljer att stå både framför och bakom den när de tar steget till regissörsstolen. Penn väljer dock alltid att fokusera på en sak i taget. Den enda film han regisserat, som jag sett, är, förutom ”Into the Wild”, är ”Hämnden” (The Crossing Guard”, USA, 1995). Den kändes ganska medelmåttig. Jag blev därför positivt överraskad när jag såg ”Into the Wild”, som inte bara är väldigt bra, utan även ganska originell.

Vanligtvis avskyr jag filmer som är baserade på verkliga historier, eftersom de ofta följer en mall som är mer utsliten än välkomstmattan i en tandläkarmottagning. Penn väljer dock att berätta historien om Chris McCandless, som efter att ha tagit sin collegeexamen, donerar alla sina besparingar till välgörenhet och beger sig ut på en enastående resa. Slutmålet är Alaska, där han vill bli ett med naturen. En sliten kliché om det någonsin fanns en. Filmen handlar dock inte om slutmålet, utan om resan dit.

På sin resa genom USA träffar Chris (Hirsch) ett antal intressanta människor, som alla spelas av duktiga skådespelare. Den mest kända av dessa är nog Vince Vaughn, som för en gångs skull är någorlunda nedtonad. Den bästa skådespelarprestationen står den åttiotre år gamla Hal Holbrook för, som också fick en oscarnominering i kategorin bästa manliga biroll. I en scen, där den gamle mannen ska säga adjö till Chris, den pojke som han börjat se som ett barnbarn, känns Holbrooks spel så realistiskt att man nästan glömmer bort att det är en film.

Detta realistiska drag är något
som genomsyrar, inte bara skådespelarinsatserna, utan hela filmen. Anledningen till detta är, för det första, att Penn har använt sig av riktiga miljöer, som är en uppfriskande omväxling till de flesta av dagens filmer, som spelas in mot artificiell bakgrund. För det andra har Penn valt att inte försöka snygga till filmen. Han har till exempel låtit solen lysa rakt in i kameran. Detta bidrar till att filmen får en lite dokumentär känsla, vilket för åskådaren närmare berättelsen.

En eloge ska ges till Emile Hirsch, som är en ung och ganska okänd skådespelare. Trots sin relativt begränsade erfarenhet, lyckas han strålande med att bibehålla intresset hos åskådaren i de många scener där han är den enda skådespelaren på skärmen. Man får en ganska bra uppfattning om Hirschs kaliber när man sätter honom i relation till den skådespelare Robert Zemeckis valde till sin enmansföreställning, ”Cast Away” (USA, 2000). Zemeckis valde ett ganska säkert kort i Tom Hanks. Att, som tjugotreåring, jämföras med en skådespelare som Tom Hanks, tyder på att Hirsch kommer bli en tungviktare i Hollywood om ett par år.

Trots att filmen saknar en traditionell handling, är ”Into the Wild” oerhört upplyftande med sina vackra miljöer och duktiga skådespelare. Slutet skulle ha känts som ett antiklimax om Penn inte bjudit oss på en så underbar filmupplevelse.