Även yttrandefriheten har gränser


Yttrandefriheten är hotad i många delar av världen och även i Sverige har den satts i fråga. Bland annat har Muhammedteckningarna och de i Etiopien fram till nyligen fängslade journalisterna Schibbyes och Perssons fall skapat en debatt om hotet även här i Sverige.

Det är en nyttig debatt som ständigt måste föras. De friheter vi tar för självklara tenderar att urholkas eller missbrukas.

Situationen är allvarlig på många håll i världen. Världens näst största ekonomi, Kina, ligger fortfarande i bottenskiktet vad gäller press- och yttrandefrihet. Landet har ambitioner att bli allt större på den internationella arenan men visar inga tecken på att ta till sig demokratiska västerländska principer. Därför måste vi inte bara vara medvetna om värdet i våra rättigheter; vi måste också inse att de kan komma att utmanas av ekonomiskt starka aktörer och vara beredda att uppoffra oss för att försvara våra värderingar. Men det gäller att ha hela bilden klar för sig.

Det vanligaste underliggande antagandet är nog det att vi ska värna yttrandefriheten av politiska skäl, för att förtryckande politiska system inte ska stoppa den demokratiska debatten och alla människors rätt att ha åsikter om det politiska styret. Hit kan även räknas rätten att hysa religiösa och liknande åsikter utan att drabbas av reprimander. Dessa friheter måste vi ständigt försvara. De är demokratins fundament.

Men i debatten glöms ofta bort att det faktiskt finns faktorer som begränsar yttrandefriheten. De kan vara av ondo, som förtryckarregimer som fängslar journalister, men ibland också av godo, som det att man inte får avslöja försvarshemligheter som kan hota rikets säkerhet eller yppa sjukvårdsinformation som kan ödelägga personers privatliv, eller sprida lögner om människor. Tyvärr pratar debattörer ofta om yttrandefriheten som att den vore total, och att varje begränsning vore av ondo.

Som professorn i socialpsykologi Britt-Marie Drottz Sjöberg sade vid ett seminarium på årets bokmässa, finns det många begränsningar av människors rätt att säga vad vi vill i vardagen, som vi ser som ganska självklara.

I säkerhetskontrollen på en flygplats kan vi till exempel inte säga vad som helst.

Det har skojfriska individer som pratat oförsiktigt om bomber fått erfara. Vi får alltså säga vad vi vill, så länge vi håller oss inom vissa ramar. Det är viktigt att vi ständigt håller detta i sinnet, och att vi anstränger oss för att se skillnad på bra och dåliga ramar.

Den avgörande frågan är vem som sätter ramarna, och med vilka syften. För det är effekterna av yttrandefriheten vi är rädda för, inte yttrandefriheten i sig, säger Drottz Sjöberg.

Den finländska journalisten Johanna Korhonen sade vid seminariet att vi måste våga tala om missbruket av yttrandefriheten.

En konsekvens av missbrukad yttrandefrihet är hets mot folkgrupp, vilket man kan tala om i fallet med karikatyrteckningarna av islams profet Muhammed, menade läkaren, författaren och filmaren Lena Einhorn på ett annat av bokmässans seminarier.

Vi måste också våga ta fajten när denna frihet missbrukas. För även om det finns allvarliga yttre hot som diktaturstater med mera är det värsta hotet ändå det som kommer inifrån, från dem som påstår sig slåss för yttrandefriheten, men som egentligen vill något annat, som att ha rätten att kränka, förtala och bespotta andra människor. Kanske under täckmanteln att de är ”konstnärer”.

Att yttrandefriheten är viktig betvivlar ingen. Ingen i den fria världen kräver, åtminstone inte öppet, dess motsats. Det vore såväl politiskt som socialt självmord. Det vore också fel ur ett allmänmänskligt moralperspektiv.

Det finns en otäck anda av intolerant politisk korrekthet bland vissa debattörer, som anfäktar att man får säga exakt vad man vill – och tar yttrandefrihetsgrundlagen som intäkt för denna hållning.

Det som sägs och ska få sägas ska inte bara vara sant, det ska också ha ett gott syfte och bestå tidens prövningar. Vem som ska döma i detta? Varför inte pröva med ditt eget samvete.