loadingDessa unga gentlemän är på turné i mitt område med sina kluriga små hemgjorda bilar. Som en mamma boendes i Ghana känner jag till någonting som den här bilden inte avslöjar. Klockan sju den här morgonen skrubbades de här små knattarna noggrant, smörjdes in med lotion och fick på sig rena kläder - samma kläder som du ser här kl 14. De obelagda, smutsiga vägarna med sitt röda damm, och friheten barn i den här åldern har, får de här medelklassbarnen från förorten att likna en UNICEF-annons. Låt dig inte luras - kanske betraktar du just en framtida president. (Foto:Zoe Ackah/ Epoch Times)
Dessa unga gentlemän är på turné i mitt område med sina kluriga små hemgjorda bilar. Som en mamma boendes i Ghana känner jag till någonting som den här bilden inte avslöjar. Klockan sju den här morgonen skrubbades de här små knattarna noggrant, smörjdes in med lotion och fick på sig rena kläder - samma kläder som du ser här kl 14. De obelagda, smutsiga vägarna med sitt röda damm, och friheten barn i den här åldern har, får de här medelklassbarnen från förorten att likna en UNICEF-annons. Låt dig inte luras - kanske betraktar du just en framtida president. (Foto:Zoe Ackah/ Epoch Times)
Utrikes

Avancerad uppfostran i Ghana

Zoe Ackah, Epoch Times

Vår västerländska kultur dikteras inte längre av traditionen, den är inte ens pragmatisk. Den drivande faktorn bakom det moderna livet är konsumtion. Nappflaskor, engångsblöjor, sittvagnar och en gigantisk låda med trasiga leksaker – dessa prylar reflekterar våra värderingar. Detta är saker man sällan återfinner i Ghana.

Uppfostran av ghanesiska barn är i några avseenden som den varit i hundratals år, trots att den även inkluderar illaluktande kvarlevor av det drakoniska brittiska skolsystemet från 1800-talet.

När ett ghanesiskt barn är fött stannar det inomhus med sin mamma under de tre eller fyra första månaderna. Den här tiden flyttar mamman in till sin mor, så att hon och barnet kan vila och bli starka.

Det händer nästan aldrig att en mamma skulle separeras från sitt barn i åtta till tio timmar om dagen och lämnas över till en främling. Åtskilliga kvinnor i grannskapet har försvunnit efter att de har fött barn. De ”tog ett friår” för att vårda sitt barn i sina mödrars hem.

Alla ammar här, hela tiden
, överallt, och utan spår av förlägenhet. Före britternas styre täckte inte kvinnorna i Ghana sina bröst. Brösten är fortfarande en icke-fråga här, de är ointressanta bebismatmaskiner. BH är valfritt.

Nu för tiden klär sig kvinnorna som den moderna världen föreskriver, med ett undantag: vid minsta lilla pip känner sig kvinnan fri att lyfta på tröjan och ta fram sina bröst och ge det till bebisen medan hon åker buss, äter, sover längst inne i sin butik eller rostar majs vid sidan av vägen. Hon behöver inte dra sig undan och inte leva som fånge i sitt hus tills barnet är avvant.

Då barnet är runt åtta-nio månader och har blivit tillräckligt starkt börjar många kvinnor att jobba deltid. En arbetarklasskvinna tar med sig sitt barn i ett färgglatt tyg på ryggen, vare sig det rör sig om hårt arbete, försäljning, sömnad, matlagning vid vägkanten eller att frakta saker på huvudet.

Då jag anlände till Ghana bar mina snart tvååriga tvillingsdöttrar till svärmors förfäran fortfarande blöjor.
– Blöjor vid två års ålder? Inget som någon tidigare hört talas om!

Kvinnorna här använder sig av en metod som kallas något liknande ”avlägsna från barnet” (på engelska: ”infant elimination”). Ghananeserna läser av barnet för att avgöra när det är dags att hålla det över gräset så att hon eller han kan ”avlägsna”. På något vis lyckas de träna barnet i att kissa på speciella tider.

Som ett resultat finns det inget sådant som toaletträning i Ghana. Barn bär blöjor bara tills de har lärt sig att gå. Då tilldelas de en söt liten potta och får ta hand om sig själva.

Eftersom mina flickor var äldre hade jag förmånen att få undervisa min familj i hur man toalettränar en liten, vilket de fann ganska barbariskt och grymt.
– Sätt dig på pottan, sade jag!

– Tvingas att sitta på pottan? Vem skulle gå dit då? undrade min svärmor.
Det kan man fråga sig.

Ghananeser smiskar sina barn.
Det första ett barn lär sig att säga är ”ma bowo!” (”nu får du smisk!”). Det sägs på skoj och människor tycker att det är gulligt när bebisarna säger så. De nyps, smiskar, använder bältet och piskar barnen från det att de är fyra-fem år. Det är ruskigt.

Detta verkar släcka all dialog mellan barnen och deras föräldrar. Det leder även till vanan att ljuga, vilket följer med ända upp i vuxen ålder för en del personer. Människorna här är mycket artiga och säger det de tror att du vill höra – men det kanske inte är sanningen. Jag börjar vänja mig vid det nu.

Å andra sidan har de ghananesiska barnen en otrolig frihet. Man kan se en fyraåring som promenerar två kvarter till affären alldeles själv, köper någonting litet och återvänder för att ge det till sin mor. Man kan se en sjuåring sitta barnvakt åt en tvååring, en tolvåring laga en hel måltid och har man en tonåring utför de själva hussysslorna.

En tonåring vaknar tidigt, hämtar vatten, torkar golvet, stryker skoluniformen, duschar och äter.

10-åringarna här handtvättar sina egna kläder! Mödrarna tvättar bara de minsta barnens kläder.

Å andra sidan… Männen här gör ingenting som har med hemmet att göra. Aldrig, aldrig någonsin. De anser det vara en styggelse för en man att ta i en sopkvast. Jag antar att det är männen som är småbarnen här. Oj, där kom det.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-5-11/70548.html

Mest lästa

Rekommenderat

loadingDessa unga gentlemän är på turné i mitt område med sina kluriga små hemgjorda bilar. Som en mamma boendes i Ghana känner jag till någonting som den här bilden inte avslöjar. Klockan sju den här morgonen skrubbades de här små knattarna noggrant, smörjdes in med lotion och fick på sig rena kläder - samma kläder som du ser här kl 14. De obelagda, smutsiga vägarna med sitt röda damm, och friheten barn i den här åldern har, får de här medelklassbarnen från förorten att likna en UNICEF-annons. Låt dig inte luras - kanske betraktar du just en framtida president. (Foto:Zoe Ackah/ Epoch Times)
Dessa unga gentlemän är på turné i mitt område med sina kluriga små hemgjorda bilar. Som en mamma boendes i Ghana känner jag till någonting som den här bilden inte avslöjar. Klockan sju den här morgonen skrubbades de här små knattarna noggrant, smörjdes in med lotion och fick på sig rena kläder - samma kläder som du ser här kl 14. De obelagda, smutsiga vägarna med sitt röda damm, och friheten barn i den här åldern har, får de här medelklassbarnen från förorten att likna en UNICEF-annons. Låt dig inte luras - kanske betraktar du just en framtida president. (Foto:Zoe Ackah/ Epoch Times)
Utrikes

Avancerad uppfostran i Ghana

Zoe Ackah, Epoch Times

Vår västerländska kultur dikteras inte längre av traditionen, den är inte ens pragmatisk. Den drivande faktorn bakom det moderna livet är konsumtion. Nappflaskor, engångsblöjor, sittvagnar och en gigantisk låda med trasiga leksaker – dessa prylar reflekterar våra värderingar. Detta är saker man sällan återfinner i Ghana.

Uppfostran av ghanesiska barn är i några avseenden som den varit i hundratals år, trots att den även inkluderar illaluktande kvarlevor av det drakoniska brittiska skolsystemet från 1800-talet.

När ett ghanesiskt barn är fött stannar det inomhus med sin mamma under de tre eller fyra första månaderna. Den här tiden flyttar mamman in till sin mor, så att hon och barnet kan vila och bli starka.

Det händer nästan aldrig att en mamma skulle separeras från sitt barn i åtta till tio timmar om dagen och lämnas över till en främling. Åtskilliga kvinnor i grannskapet har försvunnit efter att de har fött barn. De ”tog ett friår” för att vårda sitt barn i sina mödrars hem.

Alla ammar här, hela tiden
, överallt, och utan spår av förlägenhet. Före britternas styre täckte inte kvinnorna i Ghana sina bröst. Brösten är fortfarande en icke-fråga här, de är ointressanta bebismatmaskiner. BH är valfritt.

Nu för tiden klär sig kvinnorna som den moderna världen föreskriver, med ett undantag: vid minsta lilla pip känner sig kvinnan fri att lyfta på tröjan och ta fram sina bröst och ge det till bebisen medan hon åker buss, äter, sover längst inne i sin butik eller rostar majs vid sidan av vägen. Hon behöver inte dra sig undan och inte leva som fånge i sitt hus tills barnet är avvant.

Då barnet är runt åtta-nio månader och har blivit tillräckligt starkt börjar många kvinnor att jobba deltid. En arbetarklasskvinna tar med sig sitt barn i ett färgglatt tyg på ryggen, vare sig det rör sig om hårt arbete, försäljning, sömnad, matlagning vid vägkanten eller att frakta saker på huvudet.

Då jag anlände till Ghana bar mina snart tvååriga tvillingsdöttrar till svärmors förfäran fortfarande blöjor.
– Blöjor vid två års ålder? Inget som någon tidigare hört talas om!

Kvinnorna här använder sig av en metod som kallas något liknande ”avlägsna från barnet” (på engelska: ”infant elimination”). Ghananeserna läser av barnet för att avgöra när det är dags att hålla det över gräset så att hon eller han kan ”avlägsna”. På något vis lyckas de träna barnet i att kissa på speciella tider.

Som ett resultat finns det inget sådant som toaletträning i Ghana. Barn bär blöjor bara tills de har lärt sig att gå. Då tilldelas de en söt liten potta och får ta hand om sig själva.

Eftersom mina flickor var äldre hade jag förmånen att få undervisa min familj i hur man toalettränar en liten, vilket de fann ganska barbariskt och grymt.
– Sätt dig på pottan, sade jag!

– Tvingas att sitta på pottan? Vem skulle gå dit då? undrade min svärmor.
Det kan man fråga sig.

Ghananeser smiskar sina barn.
Det första ett barn lär sig att säga är ”ma bowo!” (”nu får du smisk!”). Det sägs på skoj och människor tycker att det är gulligt när bebisarna säger så. De nyps, smiskar, använder bältet och piskar barnen från det att de är fyra-fem år. Det är ruskigt.

Detta verkar släcka all dialog mellan barnen och deras föräldrar. Det leder även till vanan att ljuga, vilket följer med ända upp i vuxen ålder för en del personer. Människorna här är mycket artiga och säger det de tror att du vill höra – men det kanske inte är sanningen. Jag börjar vänja mig vid det nu.

Å andra sidan har de ghananesiska barnen en otrolig frihet. Man kan se en fyraåring som promenerar två kvarter till affären alldeles själv, köper någonting litet och återvänder för att ge det till sin mor. Man kan se en sjuåring sitta barnvakt åt en tvååring, en tolvåring laga en hel måltid och har man en tonåring utför de själva hussysslorna.

En tonåring vaknar tidigt, hämtar vatten, torkar golvet, stryker skoluniformen, duschar och äter.

10-åringarna här handtvättar sina egna kläder! Mödrarna tvättar bara de minsta barnens kläder.

Å andra sidan… Männen här gör ingenting som har med hemmet att göra. Aldrig, aldrig någonsin. De anser det vara en styggelse för en man att ta i en sopkvast. Jag antar att det är männen som är småbarnen här. Oj, där kom det.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-5-11/70548.html

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024