Australiens regering ber aboriginbefolkningen om ursäkt
Ljus bildar ordet "förlåt" utanför parlamentshuset i Canberra, i förberedelserna inför den formella ursäkt som premiärministern ska framföra till "den bestulna generationen". (Foto: Andrew Sheargold/Getty Images)


– Jag har sett hur nakna flickor fastbundna på stolar piskades. De tog oss till ett rum och rakade av oss håret… De gav oss våra kläder och stämplade ett nummer på dem… De nämnde en aldrig vid namn; de kallade oss för de nummer vi hade, berättade en kvinna som förflyttades till Cootamundras flickhem på 40-talet.

– Det numret var stämplat på allting, sade en man som förflyttades till pojkhemmet i Kinchela på 60-talet.

– Jag minns att jag badade med kläderna på en gång eftersom jag var så rädd att jag inte vågade ta av mig dem. Jag var rädd för mörkret eftersom min fosterfar ofta kom om natten, berättar en kvinna som 1946 bortfördes vid tre års ålder. Hon flyttades vidare till två olika fosterhem och sedan till ett antal instutitioner.

De här vittnesmålen är smärtsamma, många av dem får man ont i magen av men de fortsätter att komma. De är några av de många vittnesmål som framkom under en australisk utredning av ”separerandet av aborigin- och Torres sundborbarn från deras familjer” 1997. De var inte de enda vittnesmålen mot det som blivit till en ödesmättad åtalsakt gentemot de allmänna australiska riktlinjerna och en tragedi för de infödda australierna. Nedan följer ett från en tidigare chef på Moore River-hemmet, A O Neville, som i sin bok från 1947 beskriver hur hans personal behandlade de boende:

”En tillsynsman jag hade lade en infödd i tjära och fjädrar eftersom han misstänkte honom för något slags moraliskt övertramp, och han gjorde ett grundligt jobb. Sedan tillkallade han personalen för att se vilken ovanlig fågel han fångat… En annan föreståndare jag tillsatte, en före detta missionär, han var en god man, var jag tvungen att avskeda då han kedjade fast flickor vid bordsben.”

Rapporten som vittnesmålen hämtats från sammanställdes 1997 och publicerades 1999. Den avslöjar omfattningen av de politiska tvångsförflyttningar som pågick i över 150 år, och som vissa anser fortsätter än idag.

En av de 54 rekommendationerna i rapporten var att man skulle införa en årligen återkommande ”dag för ursäkt” i landet den 26 maj. En kommitté tillsattes för att se till att dagen kvarstår som ett erkännande av tvångsförflyttningarna av Australiens infödda invånare, och dess effekt i historien. Kommittén ska även se till att de andra 53 rekommendationerna genomförs.

Den australiska regeringens historiska ursäkt till ”den bestulna generationen” kommer att läsas av premiärminister Kevin Rudd vid parlamentets första sammankomst 2008. Rudd har ägnat de senaste veckorna åt att träffa äldre infödda, för att hitta kärnan i det han beskriver som en ”förpliktelse för Australiens själ”.

Över 100 utvalda medlemmar från den bestulna generationen har från avlägsna regioner runtom i Australien flugits till Canberra.

– Jag har väntat på det här i ungefär 60 år, så det är en stor dag. Jag är väldigt glad för det, sade den åldrade infödda Keith Kitchener till BBC efter ankomsten till huvudstaden. Det är som en helt ny dag för mig.

Ursäkten kommer inte att åtföljas av någon ekonomisk kompensation, vilket starkt rekommenderades i rapporten, men den kommer att vara en viktig symbolisk gest för aboriginbefolkningen, säger Barry Malezer, vd för Reconciliation Queensland Inc.

– Regeringen visar tecken på att vilja rätta till något som de anser är fel så jag tycker det är bra, sade han till Epoch Times. Det är inte bra att bara lämna det i det fördolda och ignorera det eller vägra att be om ursäkt; det kommer bara att skapa mer antagonism, mer skada och antagligen kommer mer sannolikt samma sak hända igen.

Den bestulna generationen blev till under 30-talet genom överenskommelser mellan förbund och stat om ”absorberingspolitik”, designad för att assimilera aboriginbefolkningen in i det vita europeiska systemet. Aborigint ursprung fördömdes och infödda barn i hela Australien togs från sina mödrar, ofta vid födseln. De flesta tilläts aldrig mer att ha kontakt med sina aboriginfamiljer. Idag har det upprättats föreningar för det smärtsamma sökandet efter förlorade familjer. Några har lyckats, för många andra fortsätter sökandet.

Malezer säger att det finns en del positiva berättelser från den bestulna generationens år men erkänner att många av välgörenhetsorganisationerna menade väl, men agendan bakom var så fundamentalt sprucken i sin assimilerings- och rasistiska grund.

– Som om aboriginkulturen inte hade något värde.

Än värre var att instutitionerna och fosterfamiljerna som skulle förbättra aboriginbarnens livskvalitet, var som bäst dysfunktionella och som sämst fruktansvärda. Nästan en fjärdedel (23,4 procent) av vittnena i utredningen, vilka var placerade i fosterhem eller adopterade, antastades i hemmen enligt rapporten från 1997. Ett barn av sex som institutionaliserade blev fysiskt misshandlat.

”Utredningen visar att en av fem personer som växte upp i fosterhem utsattes för sexuella övergrepp och en av tio av dem som bodde på instutition. En av tio hävdar att de utsattes för sexuella övergrepp på en arbetsplats organiserad av skyddsrådet eller instutitionen.”

De här siffrorna och de många vittnesmålen är tillräckliga för att man ska börja undra varför det tagit den australiska regeringen så lång tid att be om ursäkt, men en av de mest obehagliga aspekterna av rapportens bevisning var hur djupt de ”stulna” åren har påverkat australiens infödda invånare.

”Inte en enda aboriginfamilj har undkommit effekterna av tvångsförflyttningspolitiken”, kan man läsa i rapporten.

Malezer, vars aboriginbakgrund har påverkat honom både personligt och yrkesmässigt, säger att det finns en ”bestulen generationsberättelse” under ytan hos de flesta infödda australier. Det kommer inte att bli trevligt att föra de historierna till ytan, tror han, men det är en viktig del i läkningsprocessen och en positiv följd av regeringens ursäkt.

– Alla de där människorna, när de börjar ta upp det och tala om det, och prata om vilken sorts ursäkt det är, kommer det att vara väldigt emotionellt, men det är läkningsprocessen. Man måste gå tillbaka till smärtan och sedan läker man.

Översatt från version