Auschwitz-Birkenau och den nutida antisemitismen
En man visar sitt deltagande den 14 juni 2010 under en minnesstund på den 70:de årsdagen av de första fångtransporterna till Nazisternas dödsläger, Auschwitz-Birkenau i Oswiecim, Polen. (Foto: Pawel Ulatowski/AFP)


Det ska sägas med en gång att många från min egen trosinriktning, kristendomen, förhöll sig passiva under den värsta katastrofen i historien, vilken riktades mot den judiska tron.

Det fanns undantag, men många kristna i Kanada, Europa och på andra håll gjorde praktiskt taget ingenting för att hedra det andra stora budet – du ska älska din nästa såsom dig själv. Kanadas officiella roll – eller snarare icke-roll – innan kriget är väl beskrivet i “None Is Too Many” av Irving Abella och Harold Troper.

I boken Mein Kampf går att utläsa mycket av Hitlers personliga världssyn. Han var en inbiten antisemit så tidigt som 1904 när han bara var femton år, och delvis påverkades han av sin antisemitiska lärare på sin skola. För honom var det judiska enbart en ras och inte ett folk med en gemensam religion. Hans åsikter är så gott som omöjliga att skilja från den medeltida antisemitismen, vilken i kombination med det faktum att han var en sado-masochist gav dödliga resultat.

Jag tar ett citat från Lucy Dawidowicz utmärkta bok The War Against The Jews, 1933-1945: ”Det har varit min uppfattning – nu delas den av många – att Hitlers mest centrala och tvingande tro var hatet mot judarna och att det dominerade hans tankar och handlingar genom hela livet … Det blev hans fixa idé vilken han höll fast vid i hela sitt liv … Dokumenten styrker mer än tillräckligt min slutsats att Hitler planerade att samordna mördandet av   judarna med planen att gå i krig för Lebensraum (livsmiljön) och upprättandet av det tusenåriga riket.”

David Matas från Kanada, som också är en förintelseforskare, tror att det att kunna nå de judiska medborgarna var Hitlers främsta motivation bakom att invadera andra länder.

Världen måste hålla i minnet vad Hitler, 1900-talets värste antisemit, hade gjort fram till tidpunkten för sitt självmord 1945. Enligt Dawidowicz, är den mest tillförlitliga siffran på antalet judar som mördades av Hitler och hans anhängare i Europa – 5 933 900 människor. Detta motsvarar 67 procent av kontinentens judiska befolkning innan förintelsen, varav tre miljoner var polacker eller 90 procent av den judiska befolkningen i Polen och 90 procent av den judiska befolkningen i Tyskland, Baltikum och Österrike, med höga procentsatser i många andra länder.

William Nicholls, den framlidne religionsprofessorn vid University of British Columbia, publicerade Christian Antisemitism – A History of Hate, år 1993. En föreläsning han gav ett år senare i Ottawa ger också en mängd insikter. Angående den kristna myten om att judar dödade Jesus, svarar Nicholls: ”Judarna dödade inte Kristus. De hade ingen anledning att göra det för han blev var inte skyldig till något religiöst brott och verkligen inte till hädelse … Tvärtom var han en trogen jude som noga följde judendomen… Romarna dödade honom för sina egna politiska skäl. ”

Om Hitlers roll i förintelsen drar Nicholls slutsatsen att, (han) gick från lösningar på det judiska problemet till den slutgiltiga lösningen. Han visste att judarna ansågs dåliga i det kristna förgångna … Eftersom han hatade också kristendomen, delvis på grund av att den var för judisk. Han var inte bunden av några kristna begränsningar. Hatet kunde nu nå sitt slutmål. Det skulle inte få finnas fler judar.”

Denis MacShane, en brittisk parlamentsledamot och europaminister i Tony Blairs kabinett, som blev gripen för länge sedan i både Polen och Sydafrika för sitt arbete med oberoende fackföreningar mot kommunism och apartheid, länkar samman Auschwitz-Bierkenau och antisemitismen på sista sidan i sin bok från år 2009, Globalizing Hatred – The New Antisemitism: ”Gordon Brown, gav som finansminister bidrag till tusentals unga brittiska studenter så att de kunde besöka ändstationen för det anti-judiska … nämligen de enkelspåriga järnvägar som slutar på ett fjärran fält i östra Europa med endast dörrar till en gaskammare som väntar på att öppnas.” I sin bok noterar han att vid den senaste räkningen fanns det mer än 40 000 publicerade arbeten om antisemitism.

Globalizing Hatred utdelar också några hårda slag. Åren 2005-06 var MacShane ordförande för den allra första brittiska parlamentariska utredningen över partigränserna rörande problemet med antisemitismen.

Låt mig understryka fyra saker som hans bok tar upp:

1. När han berättar för sina tiotusen muslimska väljare, vilka han beskriver som fredliga människor, stolta över familjen, sin tro och hur fästa de är vid Kashmir, Jemen och andra ställen som de eller deras förfäder kom ifrån, så är inte problemet islam som tros: ”Det är islamismen som ideologi som måste diskuteras öppet och när den stödjer antisemitism eller förnekar demokrati och mänskliga rättigheter måste man opponera sig.” Han refererar till den franske intellektuellmuslimen Abdelwahab Meddeb, född i Tunisien, när han gripande beskriver i en nyutkommen bok, hur muslimska familjer i Tunisien under kriget skyddat judar från både tyska nazister och franska medlöpare. Således härstammar inte antisemitismen från islam eller muslimers DNA. ”

2. I april 2009 ville Irans president Mahmoud Ahmadinejad, i Council Chamber vid FN:s Europa högkvarter att staten Israel skulle avskaffas och beskrev förintelsen som ”tvivelaktig”.
Som MacShane påpekar, om Hitler hade gormat på samma sätt mot judarna på 1930-talet när det var populärt att blidka honom, hoppas man att många ambassadörer då skulle gått ut i protest. År 2009 fanns det emellertid kommentatorer som fördömde dem som gick ut, liksom bojkotten av det antisemitiska raseriet från Ahmadinejad. År 2009, noterar MacShane, ”såg man den första partilistan för val till Europaparlamentet där det enda kriteriet är att vara anti-judisk”.

3. Diskussion om staten Israel och dess politik är alltid legitimt, konstaterar MacShane, men ”vad som inte är legitimt är att vända kritiken av staten Israel till ett fördömande av judar och idag framställa dem som negativa stereotyper som förnekar sin tro, födelse, rätten att inte behöva vara rädd och rätten att stödja sina egna grupperingar och ändamål”. Han citerar Martin Luther Kings observation för decennier sedan: ”När folk kritiserar zionisterna – menar de judar. Det handlar om antisemitism”.

4. Ett motstånd mot antisemitismen har påbörjats, enligt MacShane, däribland den första internationella parlamentariska samlingskonferensen mot antisemitism i Storbritannien förra året. Den lockade ministrar, parlamentsledamöter, ställföreträdare och senatorer från hela Europa, USA, Australien och Kanada. Kampen mot antisemitismen hade fått ett ”verkligt globalt uttryck” enligt honom.

Slutsats

Båda experter som jag har refererat till är realister när det gäller bekämpandet av antisemitismens gissel. Nicholls skrev i mitten av 1994: ”Även om extrema antisemiter inte kommer att övertygas av våra ansträngningar att ersätta lögner med sanningar så finns det vacklare som kan bli övertygade. Framför allt finns det ett stort hopp hos oss alla då de unga ännu inte har blivit oåterkalleligt förorenade och fortfarande är i kontakt med naturlig mänsklig medkänsla med dem som har lidit så mycket av falskhet och orättvisa.”

MacShane: ”Jag är övertygad om att demokrati och universella mänskliga värden kommer att segra över antisemitism, kvinnohat, förnekande av yttrandefriheten och homofobi. Rasismen har inte besegrats och än mindre intoleransen. Men kampen är alltid värt besväret. Och efter att ha skrivit den här boken måste jag dra slutsatsen att kampen aldrig tar slut, inte heller plikten, och som Auden har sagt, ”uppvisa bekräftandets flamma”.

Finns det någon här idag som är inte instämmer?

Denna artikel var ursprungligen ett tal som hölls den 7 juli 2010 inför klubben Kiwanis-Sage Woodruff United Church, Ottawa, Kanada.

David Kilgour kommer från Kanada där han har suttit i parlamentet under åren 1979 – 2006 och varit utrikesminister med ansvar för Asien- och Stillahavsregionen. Tillsammans med den kanadensiske advokaten David Matas har han under de senaste åren undersökt anklagelserna om organstölder från Falun Gong-utövare i Kina. De har redogjort för vad de har kommit fram till i boken Bloody Harvest. Kilgour och Matas belönades nyligen med 2009 års Human Rights Prize – utdelat av International Society for Human Rights i Schweiz, för deras arbete med att öka medvetenheten om statsstödda organstölder i Kina. De har också nominerats till Nobels fredspris för 2010. För ytterligare information: www.david-kilgour.com

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/38795/