Angående Epoch Times artikel om att luftföroreningar och mögel hotar terrakottaarmén skulle jag vilja dela med mig av några tankegångar jag haft när det gäller att ta upp saker ur gravar.
Jag undrar hur man kan anse sig ha rätt att skända gravar genom att ta upp något som följt med en död person i graven och faktiskt är den personens egendom. Om de en gång lagts ner där ska de vara kvar i graven, alternativt placeras på en likvärdig plats eller i en liknande miljö där de kan bibehålla sitt ursprungliga skick.
Terrakottafigurerna hade inte blivit förstörda om de legat kvar under jord där de var placerade från början. 2000 år har de legat där, men nu har de varit uppe i ljuset i 30 år och håller på att brytas ner. Har vår tids människor rätt att förstöra dem på mindre än 100 år? Det tycker inte jag, vi måste respektera våra förfäder som bevarade jorden åt oss och vi måste tänka på dem som kommer efter.
Självklart kan man dokumentera och avbilda gravfynd, men inte ta upp dem för gott och låta dem förstöras av luftföroreningar som vi själva skapat på grund av materiella eller själviska syften. Hur kan dagens människor anse sig ha rätt att förstöra ålderdomliga klenoder som kommer att ha höga kulturella värden för framtidens människor?
Dessutom kan man se flera tusen år gamla gravfynd säljas på antikmässor. Det får mig att må illa. Jag hoppas att ingen köper dem, hur fina eller speciella de än är. Antikhandlarna tjänar massor av pengar på det och säljer vidare mellan varandra, medan de hela tiden lägger på ett högre pris. Hur har de fått tag i dem från början? Jag kallar det stöld att skända gravar oavsett om man gör det som museipersonal, arkeolog eller privatperson.
En upplevelse av en fin sak kan bäras i hjärtat, men upplevelsen av att ha förstört något värdefullt på grund av sin själviskhet att vilja äga kan aldrig tvättas bort.