loadingDen kinesiske människorättsadvokaten Teng Biao har gripits i Kina vid ett antal tillfällen för sin kamp för mänskliga rättigheter. (Foto: Marcus Brandt / AFP / Getty Images)
Den kinesiske människorättsadvokaten Teng Biao har gripits i Kina vid ett antal tillfällen för sin kamp för mänskliga rättigheter. (Foto: Marcus Brandt / AFP / Getty Images)
Opinion

Att minnas är att göra motstånd – sista delen

Teng Biao

Läs del” target=”_blank”>del II.

Enligt undersökningar som författaren Ye Jinghuan har gjort och som redovisas i boken ”A Worthwhile Trip-A Documentation of the Beijing Reeducation-through-Labor Dispatch Center”, har de flesta fångar i läger för omskolning genom arbete utsatts för tortyrmetoderna elektriska batongen och förlossning i ”lilla mörka rummet.”

Att dokumentera lidanden är att förhindra att tragedier inträffar igen. Efter att författaren fick sin frihet åter, skrev hon till en kader i lägret:

”Jag skrev den här boken, i hopp om att dessa berättelser om blod och tårar bland de internerade aldrig ska inträffa igen och jag hoppas att ni kommer att sluta utnyttja fångar, sluta delta i sådana kränkningar av de mänskliga rättigheterna och saker som skymfar både himmel och förnuft. Låt det hela förpassas till historien!”

Ye Jinghuan fick aldrig något svar.

Totalitarism försöker kontrollera minnet, få människor att glömma den verkliga historien.

Omskolning genom arbete är ett inhumant system och dess existens är en skam för mänskligheten, inte bara en skam för det kinesiska folket, precis som Auschwitz inte bara var en lektion för Tyskland, utan för hela mänskligheten.

Det är ett ondskefullt system intrasslat med det onda i den mänskliga naturen: det människan väljer att göra styr systemet och systemet uppmuntrar i sin tur den mörka och onda sidan av den mänskliga naturen, därigenom skapas fler synder, inte färre.

Institutionell ondska är inte fri från individuellt ansvar. Ett system är inte en abstraktion utan agerande aktörer, inte heller någon lag som kan förverkliga sig själv bara genom att skrivas ner i ord. Om alla synder lätt kunde skyllas på ”onda system av omskolning genom arbete”, vore det liktydigt med att ge upp det individuella ansvaret för mänskligheten och livets mening.

Utan ånger och självreflektion kommer den onda regimens synder aldrig att upphöra. Att möta sanningen och vägra glömma är en förutsättning för reflektion. För dem som lever under totalitarism och de som har bevittnat ondskan och lidandet är hågkomst och dokumentation viktiga sätt för att återskapa sin mänsklighet och för att göra motstånd.

När sanningen talar kan den inte besegras av våld, när vittnesbörd kommer fram, kan det inte grävas ner och glömmas bort.

”De som inte kan minnas det förflutna är dömda att upprepa det” (Santayana). Utan att minnas är det mycket svårt att bli en hel person, precis som det utan hopp är svårt att förbättra den mänskliga naturen.

Minnen och hopp är avgörande för att utveckla mänskligheten. Våra handlingar och drömmar är båda kopplade till minnet. Många författare har diskuterat politiska och filosofiska minnens betydelse.

Günter Grass anser att minnet är litteraturens kärna. När han 1999 fick Nobelpriset i litteratur sade han:

”Litteraturen är fortfarande en kraft, folk är ivriga att glömma saker, men litteratur kan minnas dem under en lång tid.”

Mottagaren av Nobels fredspris Elie Wiesel, skrev att minnas ”är inte ett yrke, inte en ambition, utan en skyldighet.”

Avishai Margalit argumenterar genom hela sin bok ”The Ethics of Memory” att mellanmänskliga relationer innefattar en moralisk skyldighet att minnas, och när mordiska brott mot mänskligheten inträffar eller universell humanitet är under attack, bär individerna det moraliska ansvaret för att bevara minnet. Människor måste minnas de onda händelser som förstör mänskligheten.

Totalitarism försöker kontrollera minnena, få människor att glömma den verkliga historien. De som vågar säga sanningen blir föremål för olika grader av straff, eftersom sanningen i dokument och tal ofta är vittnesbörd om brott som de totalitära härskarna vill dölja.

Om ingen vittnar och minns kommer folkets lidande aldrig att få ett slut och förövarna kommer att fortsätta begå sina brott ostraffat.

Vi måste förstå det enorma lidande som vi har utsatts för. Det lidande som vissa kinesiska medborgare utsatts för under det gångna århundradet liknar det som upplevts i Auschwitz.

Liao Yiwu, Yang Jisheng, Zheng Yi, Long Yingtai, Yang Xianhui, Yan Zhengxue och andra författare har åstadkommit starka skriftliga arbeten och vi behöver fråga efter fler starka minnen och vittnesbörd från det förflutna och det pågående lidandet.

Vi ser fram emot Kinas egen Wiesel, Solzjenitsyn, Celan och Kapuscinski. Oavsett om det är genom direkt vittnesbörd eller i form av skönlitterära verk måste verklig litteratur vara sann mot vår historia. Den måste hänsynslöst ifrågasätta våra egna själar och med medkänsla blicka in i mänsklighetens framtid.

Teng Biao är en av de mest kända människorättsadvokaterna och juristerna i Kina. Denna artikel är en redigerad version av författarens förord till memoarboken ”A Worthwhile Trip—A Documentation of the Beijing Reeducation-through-Labor Dispatch Center”. Publiceringstillstånd av Teng Biao och ett tack till bloggen Se rött (seeingredinchina.com/) där texten först publicerades.

Översatt från engelska.

Mest lästa

Rekommenderat

loadingDen kinesiske människorättsadvokaten Teng Biao har gripits i Kina vid ett antal tillfällen för sin kamp för mänskliga rättigheter. (Foto: Marcus Brandt / AFP / Getty Images)
Den kinesiske människorättsadvokaten Teng Biao har gripits i Kina vid ett antal tillfällen för sin kamp för mänskliga rättigheter. (Foto: Marcus Brandt / AFP / Getty Images)
Opinion

Att minnas är att göra motstånd – sista delen

Teng Biao

Läs del” target=”_blank”>del II.

Enligt undersökningar som författaren Ye Jinghuan har gjort och som redovisas i boken ”A Worthwhile Trip-A Documentation of the Beijing Reeducation-through-Labor Dispatch Center”, har de flesta fångar i läger för omskolning genom arbete utsatts för tortyrmetoderna elektriska batongen och förlossning i ”lilla mörka rummet.”

Att dokumentera lidanden är att förhindra att tragedier inträffar igen. Efter att författaren fick sin frihet åter, skrev hon till en kader i lägret:

”Jag skrev den här boken, i hopp om att dessa berättelser om blod och tårar bland de internerade aldrig ska inträffa igen och jag hoppas att ni kommer att sluta utnyttja fångar, sluta delta i sådana kränkningar av de mänskliga rättigheterna och saker som skymfar både himmel och förnuft. Låt det hela förpassas till historien!”

Ye Jinghuan fick aldrig något svar.

Totalitarism försöker kontrollera minnet, få människor att glömma den verkliga historien.

Omskolning genom arbete är ett inhumant system och dess existens är en skam för mänskligheten, inte bara en skam för det kinesiska folket, precis som Auschwitz inte bara var en lektion för Tyskland, utan för hela mänskligheten.

Det är ett ondskefullt system intrasslat med det onda i den mänskliga naturen: det människan väljer att göra styr systemet och systemet uppmuntrar i sin tur den mörka och onda sidan av den mänskliga naturen, därigenom skapas fler synder, inte färre.

Institutionell ondska är inte fri från individuellt ansvar. Ett system är inte en abstraktion utan agerande aktörer, inte heller någon lag som kan förverkliga sig själv bara genom att skrivas ner i ord. Om alla synder lätt kunde skyllas på ”onda system av omskolning genom arbete”, vore det liktydigt med att ge upp det individuella ansvaret för mänskligheten och livets mening.

Utan ånger och självreflektion kommer den onda regimens synder aldrig att upphöra. Att möta sanningen och vägra glömma är en förutsättning för reflektion. För dem som lever under totalitarism och de som har bevittnat ondskan och lidandet är hågkomst och dokumentation viktiga sätt för att återskapa sin mänsklighet och för att göra motstånd.

När sanningen talar kan den inte besegras av våld, när vittnesbörd kommer fram, kan det inte grävas ner och glömmas bort.

”De som inte kan minnas det förflutna är dömda att upprepa det” (Santayana). Utan att minnas är det mycket svårt att bli en hel person, precis som det utan hopp är svårt att förbättra den mänskliga naturen.

Minnen och hopp är avgörande för att utveckla mänskligheten. Våra handlingar och drömmar är båda kopplade till minnet. Många författare har diskuterat politiska och filosofiska minnens betydelse.

Günter Grass anser att minnet är litteraturens kärna. När han 1999 fick Nobelpriset i litteratur sade han:

”Litteraturen är fortfarande en kraft, folk är ivriga att glömma saker, men litteratur kan minnas dem under en lång tid.”

Mottagaren av Nobels fredspris Elie Wiesel, skrev att minnas ”är inte ett yrke, inte en ambition, utan en skyldighet.”

Avishai Margalit argumenterar genom hela sin bok ”The Ethics of Memory” att mellanmänskliga relationer innefattar en moralisk skyldighet att minnas, och när mordiska brott mot mänskligheten inträffar eller universell humanitet är under attack, bär individerna det moraliska ansvaret för att bevara minnet. Människor måste minnas de onda händelser som förstör mänskligheten.

Totalitarism försöker kontrollera minnena, få människor att glömma den verkliga historien. De som vågar säga sanningen blir föremål för olika grader av straff, eftersom sanningen i dokument och tal ofta är vittnesbörd om brott som de totalitära härskarna vill dölja.

Om ingen vittnar och minns kommer folkets lidande aldrig att få ett slut och förövarna kommer att fortsätta begå sina brott ostraffat.

Vi måste förstå det enorma lidande som vi har utsatts för. Det lidande som vissa kinesiska medborgare utsatts för under det gångna århundradet liknar det som upplevts i Auschwitz.

Liao Yiwu, Yang Jisheng, Zheng Yi, Long Yingtai, Yang Xianhui, Yan Zhengxue och andra författare har åstadkommit starka skriftliga arbeten och vi behöver fråga efter fler starka minnen och vittnesbörd från det förflutna och det pågående lidandet.

Vi ser fram emot Kinas egen Wiesel, Solzjenitsyn, Celan och Kapuscinski. Oavsett om det är genom direkt vittnesbörd eller i form av skönlitterära verk måste verklig litteratur vara sann mot vår historia. Den måste hänsynslöst ifrågasätta våra egna själar och med medkänsla blicka in i mänsklighetens framtid.

Teng Biao är en av de mest kända människorättsadvokaterna och juristerna i Kina. Denna artikel är en redigerad version av författarens förord till memoarboken ”A Worthwhile Trip—A Documentation of the Beijing Reeducation-through-Labor Dispatch Center”. Publiceringstillstånd av Teng Biao och ett tack till bloggen Se rött (seeingredinchina.com/) där texten först publicerades.

Översatt från engelska.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024