Att ha eller inte ha tak över huvudet
”Alla andra bara såg mig som ett problem. Stadsmissionen såg mig som en människa.” (Foto: Martin Söderqvist/ Göteborgs Stadsmission)



”Alla andra bara såg mig som ett problem. Stadsmissionen såg mig som en människa.” (Foto: Martin Söderqvist/ Göteborgs Stadsmission)

”Alla andra bara såg mig som ett problem. Stadsmissionen såg mig som en människa.” (Foto: Martin Söderqvist/ Göteborgs Stadsmission)

I Göteborg garanterades alla hemlösa tak över huvudet vintern 2014. Hur går det? En av Räddningsmissionens fältarbetare Robert Johansson har god koll på läget.

För 13 år sedan fick Robert Johansson hjälp med lägenhet efter att ha varit hemlös i fem år. Nu ägnar han sig åt att hjälpa andra som hamnat i liknande situationer som han var i.

– För 12-15 år sedan fanns det inga jourboenden som det finns nu. Jag sov ofta i källare och trappuppgångar. Tak över huvudet-garantin är något som Göteborgs kommun har gjort ganska bra, kan man tycka, säger han.

Johansson jobbar på fältet med att söka upp människor som ”sover mer ute än inne”. Varje kväll de jobbar hjälper de 10-15 personer med att få en säng för natten.

– Vi känner alla, och har man varit hemlös ett tag så känner man oss. Oftast när allmänheten ringer och säger att det ligger en hemlös människa någonstans och vi går ut och skakar i personen så är det någon vi känner, berättar han.

Uppskattningsvis är det runt 60 personer som sover ute varje natt i Göteborg, och ytterligare 20 som sover inomhus på jourboenden såsom 35:an som Räddningsmissionen driver, eller Stadsmissionens boende Gatljuset. Räddningsmissionen samarbetar med Stadsmissionen och Göteborgs stad med den uppsökande verksamheten, de täcker tillsammans veckans alla dagar.

Ibland blir hjälporganisationerna tvungna att säga nej till uteliggare för att det inte finns tillräckligt med platser, och ibland väljer hemlösa själva att sova ute. Många av dem som fältarbetarna kommer i kontakt med lever enligt Räddningsmissionen ”i en rundgång av socialt utanförskap, hemlöshet, droger, psykisk och fysisk ohälsa, våld och ibland kriminalitet”.

90 procent av de hemlösa som Robert Johansson möter i sitt arbete har missbruksproblem. Om de är hemlösa på grund av att de missbrukar eller om de har börjat missbruka för att de är hemlösa är omöjligt att säga, men slutsatsen han drar är att man måste hjälpa hela människan om man ska komma till rätta med problemet.

För det hjälper kanske inte att jobba mot enbart missbruket. Man måste ordna bostad, någonstans att vara, hitta en meningsfull sysselsättning till dem som behöver det, och förstå varför personen har blivit hemlös. Boendena som kommunen har byggt garanterar tak över huvudet, men de personer som kommer dit mår ofta fruktansvärt dåligt. I dagsläget är de flesta välkomna till dessa boenden, även om de är berusade av alkohol och andra droger.


Runt 80 personer i Göteborg sover oftare ute än inne. I den siffran är inte EU-migranterna inräknade. (Foto: Martin Söderqvist/ Göteborgs Stadsmission)

Runt 80 personer i Göteborg sover oftare ute än inne. I den siffran är inte EU-migranterna inräknade. (Foto: Martin Söderqvist/ Göteborgs Stadsmission)

– Men det är också så att om man är full och påtänd så får man konsekvenser runt sig hela tiden. Saker och ting händer som inte skulle ha hänt om man var nykter. Det händer ju inne på boendena också. Vi möter ofta människor som inte vågar vara på sitt boende på grund av att det är någon som har bråkat med dem, och människor som blir avvisade från boendet på grund av att de bråkar. Jag tror inte att sådana saker händer om man är nykter och drogfri.

På kommunens boenden kan man hamna på en spärrlista som stänger ute personer som har misskött sig. De är inte välkomna tillbaka förrän de har varit på vissa möten eller pratat med personalen igen. På 35:an har de ingen spärrlista, berättar Johansson, men det finns också de som inte vill komma dit och sova.

– Jag vet inte hur det kommer sig. En del vill ligga ute. Då kan man titta på varför de vill ligga ute? En del kanske har en socialsekreterare som sätter krav på dem. En kille jag träffade var tvungen att betala egenavgift om han ville bo på Frälsningsarmén. Han hade inte råd med det, tyckte han, så då ligger han ute.

En annan aspekt som gör tak över huvudet-garantin svår att leva upp till är det stora antalet fattiga EU-medborgare som migrerat till Sverige och Göteborg på senare år. Lotta Holmlund som är sektorchef för Individ- och familjeomsorgen på stadsdelsförvaltningen Askim- Frölunda- Högsbo säger att man även inkluderar dem i omsorgen.

– De som kommer till Göteborg ska inte frysa ihjäl, utan vi måste hitta tak över huvudet för dem.

Kommunen har byggt korttidsboenden speciellt för EU-migranter, och planerar att starta upp ännu fler sådana boenden. EU-migranterna ingår inte i siffran 80 personer som sover mer ute än inne, så siffran är egentligen högre. Holmlund säger att kommunen jobbar åt två håll – dels med motivationsarbetet för personer som kanske väljer att bo ute, som har svårt att bo någonstans, som har blivit vräkta, och kanske väljer att inte komma till de ställen som faktiskt finns.

– Där gör fältarbetarna ett fantastiskt jobb när de promenerar dit och nästan får ta de här personerna under armen ibland.

Dels måste man hålla takt med utvecklingen i samhället, säger Holmlund. Hur många uteliggare finns det egentligen?

– I det här brytningsskedet så har vi också lite konkurrens om platserna, med de nya EU-migranterna. Vilka ska vi säga ja och vilka ska vi säga nej till? Det är oerhörda etiska dilemman vi ställs inför. Ambitionen är att inga ska behöva sova ute om de inte själva vill, och om de inte själva vill så ska man försöka motivera dem till det.

(När det gäller barn är situationen annorlunda.)

Kommunens strategi för att fånga upp de personer som helt trillat ur systemet, kan genom den här uppsökande verksamheten där fältarbetare knyter band med personerna i fråga, fungera som en länk till olika myndigheter. Det krävs även en samverkan med sjukvård och psykiatri för att fånga upp personer med psykiska eller missbruksproblem.

– För om inte personen är i så dåligt skick att man kan gå in med tvångslagstiftning så är det ju motivation som gäller. Då måste vi också öppna dörrarna för dem som har blivit motiverade (och ge dem möjligheter att klara av sin vardag), säger Lotta Holmlund.