Den romerska kalendern hade kommit i oordning. Tideräkningen hade blivit nyckfull och på århundradet före Kristus inföll nyåret två månader för tidigt. Julius Caesar var inte bara en världslig kejsare utan också överstepräst och i den egenskapen beslöt han om en kalenderreform.
År 46 f.Kr. infördes den julianska kalendern. Den baserades på solens rörelser och det fastslogs att året hade 365,25 dagar. Det innebar att vart fjärde år skulle en skottdag införas. Men först var man tvungen att korrigera de borttappade månaderna. Det året fick 445 dagar och först från och med år 45 f.Kr. trädde den nya kalendern i kraft.
Månaderna i den romerska kalendern var samma som i den julianska kalendern, men i den julianska kalendern fastslogs antalet dagar för respektive månad. Januari hade 31 dagar, februari 29, mars 31 och sedan följde varannan 30 respektive 31.
När Kejsar Augustus kom till makten kunde han inte svälja att augusti, som bar hans namn, bara hade 30 dagar medan juli, som var Julius Caesars månad, hade en mer. Därför flyttades en dag från februari till augusti och för att inte få tre månader med 31 dagar i följd, kastades ordningen om på de efterföljande månaderna. Det fanns länder som behöll den julianska kalendern in på 1900-talet.
Påven Gregorius XIII införde på 1500-talet den gregorianska kalendern. Skillnaden mellan de båda tideräkningarna består av att den julianska kalendern firade skottår varje jämt århundrade, till exempel år 100, 200, 300, 500 och så vidare.
Det hade blivit tio dagar för mycket, när man levt efter den julianska kalendern och nu införde Gregorius att varje jämt århundrade undantogs från skottdag, med undantag för vart fyrahundrade år. När den gregorianska kalendern infördes hoppade man helt sonika över de tio dagarna. En del människor kände sig då bestulna på dagar i sitt liv.
I Sverige trasslades det mycket med kalendrar hit och dit och inte förrän 17 februari 1753 infördes den ”nya stilen” som kalendern kom att kallas, eftersom det protestantiska Sverige ville undvika alla hänvisningar till katolska påvar.
Fram till år 2000 var den 24 februari enligt almanackan skottdagen men numera är det den 29 februari enligt EU-beslut.
Att det heter skottdag kan bero på att man skjutit in en extra dag. Skottdagen placerades i februari eftersom det låg i anslutning till romarnas nyår.
I mitten av 1800-talet uppstod ett skämt, att kvinnor får fria under skottdagen. Det blev populärt och omkring 1900 och några årtionden framåt ordnades skottårsbaler och soaréer. Inbjudningskort och anonyma brev skickades till uppvaktande kavaljerer och till inbitna ungkarlar. Men det var bara ett skämt för det var fortfarande mannens privilegium det där med frieriet.
Källa: Susning.nu och Nordiska museet
