Att känna sitt eget värde är en förutsättning för handling. För nationer gäller samma logik som för individer: utan självkännedom förlorar de sin förmåga att verka i världen. För USA var detta länge självklart. Under större delen av 1900-talet uppfattade landet sig som frihetens bärare och världens motor. Stoltheten var reell.

Under 2000-talet förändrades bilden. Identitetspolitikens framväxt — med fokus på arvsynd, strukturell skam och kritisk rasteori — ledde till att stolthet förbyttes i självförakt. När den tog plats i utbildningen uppstod en konflikt där vita amerikaner uppfostrades till att se sig själva som både privilegierade, skyldiga och moraliskt belastade. Nationell självkänsla blev problematisk, och USA lärde sig att ifrågasätta sitt eget värde samtidigt som landet fortsatte att bära världens kostnader.

Samma sak syntes i Europa. Fixering vid rasism, vit skuld och koloniala arv fick där samma efterklang. Den vita majoritetskulturen utmålades som normativt tvivelaktig, och politiskt ledarskap reducerades ofta till symboliska avsägelser. Resultatet blev handlingsförlamning i flera länder, där rädslan för att inte leva upp till ideologiska krav blockerade beslut. Begreppet PK växte fram som en spegling av denna försiktighet. Trump gjorde uppror mot just detta. Hans krigsförklaring mot ”woke-ismen” var ett reningsbad för nationen.